Jag träffar Ida Panahandeh för en intervju på Hotell Kungsträdgården. Kvällen innan befann hon sig i publiken under visningen av sin flerfaldigt prisbelönta långfilm Nahid och redan då förstod jag att vi skulle ha mycket att prata om.

Panahandeh är utbildad vid Art University i Teheran, varifrån hon har en masterexamen i filmregi. Hon började göra kortfilmer vid 19 års ålder, sedan blev det dokumentärer och film för tv, men långfilm har alltid varit ambitionen. Hennes stora passion för film sträcker sig långt tillbaka.

– Min mamma har berättat att jag redan innan jag lärt mig prata, ständigt såg på tv. Jag var helt uppslukad av bilder. Och detta var precis efter revolutionen, i början av det efterföljande kriget. På iransk tv visades mest propagandafilmer om revolutionen och om krig, barnprogram sändes enbart under en timme. Jag såg kanske mest på nyheter och dokumentärer utan att egentligen kunna analysera, men jag tyckte om bildspråket.

Panahandeh berättar att hennes pappa dog i cancer när hon var åtta år gammal. Kvar blev hon, hennes lillebror, hennes då 32 år unga mamma – och pappans bibliotek. Ett rum som hon beskriver som sin första lärare.

– Biblioteket var fullt av udda och fantastiska böcker. Tolstoj, Zola, Balzac… Det tidiga 1900-talets litterära kanon fanns där. Jag började läsa alla böcker, och det hjälpte mig i komma in i mitt konstnärskap.

Var det också ett sätt att hantera sorgen efter din fars bortgång?

– Ja, kanske var det så. För jag kunde inte förstå hans plötsliga frånvaro. Han hade ju varit bland oss en vecka tidigare… Vart var han nu? Jag kunde inte analysera döden. Kanske var kunskaperna i biblioteket en lösning på de frågorna.

Efter makens bortgång gifte Panahandehs mor aldrig om sig, utan levde som i celibat och tog ensam hand om barnen, berättar Ida Panahandeh.

– Det var svårt på den tiden på grund av den politiska och ekonomiska situationen i Iran. Min mamma var väldigt ung, det var i slutet på kriget mellan Iran-Irak och hon uppfostrade oss på egen hand. Hon gifte aldrig om sig, hon levde som en nunna. Som ett slags idé om självuppoffrande kvinnor. Som vore vi i den här världen bara för att uppfostra barn, att det inte finns något mer. Att vi måste försumma våra känslor, eller sexuella drifter. Hon levde enligt en sådan idé och det finns en grymhet i det.

När insåg du det? Var det en särskilt situation som gjorde dig uppmärksam på det?

– Nej, det var något jag insåg med tiden, medan jag blev äldre och mognare. Då började jag ifrågasätta varför min mor levde så. Hon är ju också en människa, tänkte jag, och ung. Varför offrade hon hela sitt liv för att uppfostra sina barn? Och det var inte bara hon. Jag tror att det kännetecknar livet för många kvinnor. Och jag tyckte inte om det. Jag ville inte att min films hjälte skulle vara så. Jag ville inte leva så. Och den nya generationens kvinnor i Iran, de vill helt andra saker.

Och varför ville du göra film?

– Varför? För att jag älskar film. Film är min passion. Och jag älskar konst!

Vad tror du att konsten har kapacitet att förändra?

– Tyvärr, ingenting. Om konst kunde förändra världen skulle vi inte ha levt i en sådan här värld, som vi lever i idag. En värld full av terror och radikalism… Inte enbart i Mellanöstern, även i Europa, i västvärlden. Radikalism är inget muslimskt problem, det finns över hela världen.

Finns det ett mönster för hur din kreativa process ser ut?

– Nej, inte riktigt. Jag tror inte det finns ett mönster för kreativitet. För min del brukar det börja med en bild, eller en idé. Ibland en berättelse. Varje filmprojekt börjar på ett eget sätt. Jag och Arsalan arbetar alltid tillsammans, och inledningsvis pratar vi bara om vår idé. Länge. Sedan börjar den sakta ta form.

Hur funkar det att arbeta tillsammans?

– Arsalan är inte enbart min kollega och make, utan även min närmsta vän. Han hjälper mig att skapa. Han stöttar mig när jag vill ge upp, sporrar mig att fortsätta.

Vilken aspekt av filmskapandet njuter du mest av? Skrivandet, regin?

– Inget av dem. Filmskapande är en väldigt tuff uppgift. Oavsett var den utförs. Det kan verkligen bryta ned en. Du måste vara stark, om du vill fortsätta jobba med film. I varje projekt dyker det upp nya problem som du måste lösa. Jag kanske njuter mest när jag har gjort en plan för en film, så som jag föreställt mig att den ska förverkligas. Det tidiga stadiet. Men det finns ingen njutning i filmskapandet i sig. Det är ett fysiskt arbete, som kräver styrka. Även fysisk styrka. Det är som att fightas i två månader!

Så passionen är snarare för resultatet än processen?

– För bådadera, skulle jag säga ändå. Och kanske mest för evigheten… Tanken på att ens filmer kommer finnas kvar i den här världen även efter ens död, och att människor kommer fortsätta se dem. Jag tror att det är viktigt för konstnärer. Att lämna efter sig ett avtryck i den här världen, efter döden. Kanske tänker konstnärer mer på döden än andra. Jag vet inte. Men jag tror att konstnärer fruktar döden mer än andra personer. Jag fruktar döden, innerligt.

Och hur navigerar du livet med din rädsla för döden?

– Det är den känslan som navigerar mig. Den kontrollerar mig, alla mina idéer, alla mina drömmar. Men rädslan provocerar mig att arbeta. Att gå upp på morgonen.

Det är intressant, för det skulle lika gärna kunna vara det motsatta. Att rädslan för döden skapar en känsla av att ingenting spelar roll…

– Ja, det skulle kunna skapa en sorts nihilistisk inställning. Men det sporrar mig snarare att arbeta, eftersom döden ständigt är så nära.

Men för att återgå till din film. Nahid. Vari uppstod hon?

– En del inspiration till Nahid finns kanske hämtade från min och Arsalans mödrar. Och en del kanske från mig. Jag brukar få höra det, att jag är väldigt envis.

Hur skulle du själv beskriva din film? Vad den handlar om?

– Den handlar om kärlek. Och om en kvinnas dilemma, hon måste välja mellan womanhood och motherhood, att vara moder eller kvinna. Hon måste välja mellan sina ansvarsåtaganden och sina känslor. Välja sitt barn, eller sitt sexliv. Vilket är viktigast, när du lever i ett traditionellt samhälle? Dessa dilemman handlar den om.

Pengar är också ett starkt närvarande element genom filmen.

– Det är ett viktigt element. Den ekonomiska situationen i Iran är väldigt tuff. Många har det svårt, på grund av sanktionerna. Levnadsstandarden har försämrats. Att leva i storstäder är väldigt dyrt. Så ja, jag tror att pengar är ett stort problem för många i Iran.

Något jag verkligen uppskattade var hur den börjar och slutar i samma punkt och bild.

– Ja, precis. Lite som en cirkel. En ond cirkel. Jag gillar idén av att allt går i cirklar.

Anledningen till att jag frågar Panahandeh om hennes egen beskrivning av filmens tema är alla recensioner jag läst i västerländska medier, vilka fokuserar på filmens yttre konflikter. För mig var filmens drama ett perfekt samspel mellan Nahids inre konflikt, valet mellan kärleken till det egna livet, älskaren, eller kärleken till sonen – och de yttre konflikterna som driver berättelsen framåt. Men det skrivs om filmen som ett testament för iranska kvinnors liv under förtryck. Fokus hamnar på ”livet för kvinnor i islamismens Iran”, en svepande tolkning från ett utifrånperspektiv präglat av fördomar, istället för filmens konstnärliga ambition och egentliga tema.

Efter filmvisningen igår blev du tillfrågad av personal från Stockholm filmfestival om hur du lyckades göra film i Iran ”ett så repressivt land” och hur det känns att tävla i filmfestivalen här i Sverige, ”ett så pro-feministiskt land”. Hur känns det?

– Det känns inte alls bra. I första hand måste vi prata om filmen i sig, och konsten. Men ingen vill diskutera regin, filmfotot… Filmen vann ett pris för bästa foto på Manaki filmfestival – som fokuserar på filmens tekniska karaktäristika – och det är fotografens första långfilm! Men ingen vill prata om dessa aspekter. Jag är ingen aktivist, jag är bara konstnär. Jag vill diskutera film, inte politiska frågor. Så det är faktiskt en stor besvikelse.

Ida Panahandeh svarade nämnda person att hon inte anser sig leva i ett repressivt land, och att kvinnor lever under förtryck över hela världen. Hon svarade också att hon inte bryr sig om tävlingar, att upplevelsen av att sitta i salongen i olika länder och lyssna på publikens reaktioner, är vad hon uppskattar.

Känner du att ditt konstnärskap förminskas?

– Det är frustrerande, men jag låter mig inte påverkas. Jag ser mig som en konstnär. Kanske kommer min nästa film bara handla om ett glas vatten. Jag har inget ansvar för olika politiska frågor. Det är inte mitt syfte, som konstnär.