Kvinnor med datorer som gör musik är ungefär lika vanliga som män med akustiska gitarrer och relationsproblem. Det betyder att det kan vara svårt att se träden för skogen ibland. Särskilt när det är så sällan någon sticker ut formmässigt. Det är expressiv sång i Kate Bushs anda och melodier som sällan tar någon längre omväg. Och när det ändå görs är det lätt att det blir pretentiöst eller larvigt.

Jag tycker Amina Hocine klarar det bättre än många andra, även om hon på denna sin andra EP emellanåt fastnar lite i Björks tonalitet (som sångmelodin på avslutande Ode To Woman On The Tram). Men musikaliskt är det rytmiskt intressant och innovativt programmerat.

Poetiska och politiska texter

Hennes texter är poetiska med en vag politisk underton. Med vag menar jag att det kan vara svårt att urskilja om viet som omsjungs är personligt, om det är ett du och jag, eller om det är ett större vi, i politisk mening alltså. Eller om det är både och. Det går förstås att tänka att detta förstnämnda vi är en allegori för det större viet. Att det personliga är politiskt i intersektionell mening. Oavsett avsikt så tycker jag om texterna. Tycker om när jag måste tänka på dem, se på dem utan att kanske helt begripa. Det innebär nämligen också att Amina Hocine gör något ytterligare och eftersträvansvärt: hon kräver att man lyssnar på röst och tonfall likaväl som det bokstavliga: den rena texten, efter innehåll.

Det är så många som glömmer bort det. Eller aldrig ens tänker på det. Det finns lika mycket mening i undertext och kontext som i det utsagda. Framförallt när det kommer till musik. Men vill man hålla tal bör man kanske hålla tal? Jag tycker det är omusikaliskt att inte använda sig av denna möjlighet. Amina Hocine är inte det minsta omusikalisk.

Allt detta förklarande nuförtiden, hur en måste förstå allt hela tiden, går mig på nerverna. Jag vill ha konst som ställer nya frågor, inte som trycker ner svar i halsen på mig.

Experimentera mer

Jag hade önskat längre låtar, mer improvisation: det är inte bara subjektivt, tycker det finns en vilja att experimentera mer med upprepningar och minimalistiska drones, bortom den annars rätt generiska sovrumshousen en vanligen stöter på i genren. Jag tyckte det fanns ansatser även på debut-EPn från förra året, kanske ännu mer än här.

Med det sagt är Amina Hocino en lovande, ibland genial, artist som borde ta ett större kliv bort från popmusiken och kliva över i IDM:en. Popmusiken är för trist, genierna behövs någon annanstans.