När skådespelerskan Andrea Edwards satte upp Valerie Solanas SCUM-manifest som pjäs 2011 möttes hon av en sällan skådad hatstorm. Kvinnorna i produktionen mordhotades och teatern fick vaktas av polis i perioder. I januari är det nypremiär på Teater Giljotin i Stockholm, men Edwards tror inte att de häftiga reaktionerna kommer blossa upp på nytt. - Jag har spelat SCUM ungefär en vända varje år sedan premiären och det var länge sedan jag fick ta emot det där massiva hatet, berättar hon för Aleksa Lundberg i FEMPERSPODDEN WEEKEND.
När Counterforce Production (CP) och Turteatern i Stockholm hade premiär på föreställningen SCUM, 2011, blev det succé. Publiken jublade, recensenterna hyllade och Andrea Edwards, som aldrig spelat en monologföreställning tidigare, fick stärkt självförtroende. Men kort därefter dök det upp ett hotfullt blogginlägg, riktat mot kvinnorna i produktionen. ”En bra feminist är en död feminist” stod det med namn och adresser till de medverkande publicerade.
– Efter det kom en störtflod med hat och hot. Till exempel några från Nederländerna som hade riktat in sig på ett specifikt datum då jag skulle bada i blod på scenen. Och när vi spelade i Finland fick polisen avbryta föreställningen för att hämta en beväpnad man som satt i publiken. Vid ett tillfälle försökte någon till och med köra på mig med bil.
Edwards började känna ångest över det som skedde och fick träffa en psykolog specialiserad på hatbrott, som förklarade att det finns tre sätt att reagera när en utsätts för sådant här. En kan antingen bli ”runner”, ”freezer” eller ”fighter”. Ångesten handlade inte om rädsla för att dö i Edwards fall, enligt psykologen, utan om att inte ha bestämt sig för ifall hon skulle göra avbön eller ”slåss”.
– Det fanns en känsla hos mig att jag ville lägga ned Scum och säga inför hela världen att jag älskar män, att det hela är ett missförstånd, att jag egentligen är jättekänslig. Du vet, allt det där tramset, att visa vilka ”kvinnliga” och mjuka sidor jag har. Samtidigt som en annan del av mig ville säga ”håll käften idioter, det här är en asbra text! Klarar ni inte av att ta till er den så kom inte hit, och gör ingen stor affär av det.”
Efter mötet hos psykologen bestämde sig Edwards för att bli en fighter. Från att ha sagt nej till all media började hon nu säga ja istället och fortsatte spela föreställningen för utsålda hus. Vid sidan om hoten och hatet fanns intellektuella kritiker av pjäsen som menade att det är omoraliskt att spela Solanas text, då hon ”skred till verket” och sköt Andy Warhol. Något Edwards inte håller med om.
– Om man skulle skala bort all konst som gjorts av människor vilka begått brott mot mänskliga rättigheter eller skadat någon, då finns inte många konstnärer kvar att sätta upp. Cornelis Vreeswijk har ju misshandlat två transpersoner allvarligt, hur ofta pratar vi om det? Vem tycker att det är omoraliskt att lyssna på hans musik? Det är väl precis jämförbart?
Jag kan tänka mig att vissa tycker att låten som Vreeswijk gjorde, om när han skar en transkvinna med kniv, är omoralisk att lyssna på och skratta till. Men att det inte är fel att lyssna på de andra låtarna.
– Fast Solanas har ju inte gjort ett verk om när hon sköt Andy Warhol, hon har gjort ett verk om hur hon ser på kvinnor och män. Debatten har blivit så debil. Solanas inställning till texten var att man både ska ta den på blodigt allvar och att man absolut inte ska göra det. Min tolkning är att man ska ta budskapet seriöst, men inte bokstavligt. När hon räknar upp de farligaste manstyperna i manifestet så kommer ”dåliga sångare och musiker” på plats tre av trettio. En bright människa som skriver ett bokstavligt manifest skulle aldrig uttrycka sig så.
Kritiserats för cisnomarmativitet
Pjäsen har även kritiserats för att vara cisnormativ, delvis för att publiken delas upp och får sitta i varsin del av rummet. ”Kvinnor” på ena sidan och ”män” på andra. Till en början fann Edwards kritiken som jobbig men försökte ändå skapa en tredje läktarsektion för icke-binära transpersoner. Något som inte riktigt fungerade då en del cispersoner i publiken gjorde uppror och menade att de inte heller ville kategoriseras utefter kön. Situationen skapade en aggression i Edwards under en period.
– Jag var helt enkelt okunnig och kände mig orättvist attackerad. Det kunde komma in folk i scenrummet före och efter föreställningen och vara rent ut sagt förbannade. Jag tänkte ”men gud, ska jag ta hand om allas kamper nu?!” Men under de senaste åren har jag förstått, och det har varit nyttigt för mig, att det såklart är ett problem med vår uppdelning.
Inför nypremiären på Teater Giljotin har de försökt lösa problemet genom att göra ”kvinnoläktaren” till en läktare för både kvinnor och transpersoner. Binärt identifierade transmän får sitta på ”manssidan”. De har även valt att stryka två formuleringar i texten, då dessa lätt uppfattas som ett nedvärderande av transpersoner.
Bytt kön på alla roller
Förutom nypremiären av SCUM är det många järn i elden för Edwards del just nu. Nyligen tilldelades hon 100 000 kronor av Konstnärsnämnden för att utveckla idén till en ny film, hon ska gästspela Teater Tribunalen med dockteaterföreställningen Funktionell dumhet och på Smålands musik och teater spelar hon farsen What the butler saw.
– Den är det mest sexistiska stycke som någonsin skrivits. Men vi har bytt kön på alla roller, så sexismen vänds åt andra hållet. Det var inte min idé utan regissörens, så inga hotbrev, skrattar Edwards.
