Året går mot sitt slut och som vanligt vid den här tiden känner jag mig, precis som många andra, ganska trött och lite less. Som vanligt har jag jobbat lite för mycket, särskilt nu på slutet. Men när jag skärper mig och tänker efter skäms jag, med rätta, över mitt gnäll. Jag är egentligen välsignad och på riktigt tacksam över ett rikt liv, över att jag och mina nära är friska, och över att kunna försörja mig. Jag borde egentligen aldrig klaga över mitt jobb. Jag får ordentligt betalt för mitt feministiska engagemang. Det är väldigt få förunnat. Det tänker jag på så här på väg hem från ett uppdrag i en mellanstor svensk stad.

Jag var inbjuden till en mässa för tjejer i årskurs åtta. Jag vet, det finns djupt problematiska bitar med olika mässor för tjejer och killar. Men det finns också en del bra, beroende på hur och varför de arrangeras. I detta sammanhang fanns i alla fall fina ambitioner med olika lokala aktörer inblandade. Min roll i sammanhanget är sex- och samlevnadsinformation för de unga besökarna. Inför den första föreläsningen är salen helt fylld med unga tjejer (som det verkar, en del kanske inte definierar sig som tjejer), några arrangörer, lärare och en journalist från lokaltidningen.

Många frågor

Jag inleder med att prata om flirt. En tjej i publiken tipsar om att ta reda på när den man är intresserad av fyller år – då kan man använda det som ingång i kontaktskapande. En bit in i föreläsningen undrar någon annan vad som kommer hända med den kille hon är ihop med – han är sjutton och hon är fjorton. Jag har precis berättat att äldre tonåringar inte får ha sex med barn under 15 år. Jag pratar sedan om slidkransar, onani, tips för sex med någon annan, heteronormer och när det är dags att göra slut. Efter föreläsningen vill journalisten ställa några frågor. Hon säger att hon är tagen – varför fick hon inte veta detta när hon var ung, och hur ska föräldrar prata med sina barn?

Under resten av förmiddagen hänger jag i ett hörn. Ett litet kompisgäng slår sig ner – en tjej har problem för hennes kille prioriterar sin tjejkompis istället för henne. Vi pratar en stund och sedan försvinner de bort. En annan kommer och vill prata om blygdläppar. Jag nämnde under föreläsningen att de växer under puberteten men frågan är vad en framtida kille kommer att tycka när de är så stora som de är på just henne? En kurator kommer fram och säger att hon är så glad att jag tog upp horrykten. Förra året fick en tjej flytta från skolan på grund av sådana. Familjen är nu splittrad och bor på två olika orter.

Svarar så gott det går

Vi pratar om det förebyggande arbetet – hur likabehandlingsplaner så ofta handlar om eleverna. Istället kan de behöva fokusera på personalen som behöver utbildning, möjlighet till reflektion, samt tid att enas om gemensamma strategier. Hon känner sig upplyft och vill nu ta ett nytt grepp på likabehandlingsarbetet men har så lite tid, är sjukskriven på 50 procent. Vi pratar om att eldsjälar lätt bränner ut sig. En annan vuxen undrar varför hennes sexlust helt försvann i och med klimakteriet, det är så trist, varför blev det så och finns det något en kan göra? Små gäng kommer fram och bläddrar i min bok Sex med mera – det fnissas och hummas. Några tittar drömskt på mig och undrar hur det är att bo i Stockholm – det måste vara så bra. ”Du pratar ju så coolt – tycker du att vi låter bonniga när vi pratar?”

Framåt lunchtid tömmer jag min frågelåda på lappar. Jag läser och svarar så gott det går. Hur vet man att man är kär? Hur känns det att ha sex? Kan man få könssjukdomar om man suger av någon? Hur flirtar blinda? Kan man bli ihop med någon man inte känner? Varför heter det oskuld?

Jag sitter nu på tåget hem och tänker på alla fina, smarta, modiga unga och äldre jag mött. Ännu en arbetsdag är över. Ännu ett år går mot sitt slut. Vi är många feminister som gjort mycket viktigt även detta år. Och jag är som sagt välsignad.