”Majoriteten av medborgarna kommer att godta inskränkningar av sina demokratiska rättigheter i utbyte mot en illusion av trygghet, av lugn och ro.” Det skriver Mats Leijon, som ser oroande tecken i tiden och befarar att regeringens uttalande om att Sverige skulle vara fullt blir ”en milstolpe för början till slutet för vår i ett historiskt perspektiv, korta kärlekshistoria med demokratin som vi har lärt känna den”.
Jag har en god vän som brukar säga att hon hatar att ha rätt. I det här fallet hoppas också jag att jag kommer att ha fel, men jag har en obehaglig känsla i magen. När man tittar tillbaka i historiens backspegel och undrar hur det kunde bli som det blev kan det vara svårt att specificera en punkt i tiden när det började vända, när det började gå utför.
Förändringarna är oftast små, knappt märkbara. Som när ministrar säger att vi inte har plats för fler flyktingar. Att Sverige är fullt. Upprörande kanske men inget livsavgörande väl? Åtminstone inte för oss som redan befinner oss i trygghet, som inte behöver fly.
Det har ju sagts så mycket annat dumt. Det här var väl bara ytterligare ett uttalande från en ängslig regering som är rädd för att riskera eventuella framtida samarbeten med borgerliga partier? Kanske det, men jag fick en känsla av en milstolpe.
En milstolpe för början till slutet för vår i ett historiskt perspektiv, korta kärlekshistoria med demokratin som vi har lärt känna den.
Uttalandet om att Sverige är fullsatt kan inte vara så naivt att det är riktat till flyktingar på väg till Sverige. Politiker är inte dummare än att de vet att människor kommer oavsett vilka signaler vi försöker sända. En troligare förklaring är att det är en signal riktad till dem som inte vill att vi ska ta emot människor på flykt. En signal ämnad att blidka och kompromissa. Men det blir också en signal för de rasister som i dag bränner ner flyktingförläggningar. För dem som applåderar när romer vräks från sina bosättningar.
Det är en signal om att de har rätt. Att de har stöd bakom sig. Det är en vitamininjektion för onda krafter.
Våldet kommer att öka och människor kommer att försvara sig. Antirasister kommer att bevaka flyktingförläggningar och kämpa för att människor som flytt från våld ska kunna känna sig trygga i Sverige. Återigen kommer frivilliga krafter att utföra det arbete som ska utföras av samhället.
Människor kommer att kräva hårdare tag mot våldet, fler poliser och hårdare straff. Myndigheterna kommer att göra det enkelt för sig. För att motverka konfrontationer kommer man att bli restriktivare med demonstrationstillstånd. Mötesfriheten kommer att inskränkas och protesterna kommer bara att höras från intellektuella och politiskt engagerade. Majoriteten av medborgarna kommer att godta inskränkningar av sina demokratiska rättigheter i utbyte mot en illusion av trygghet, av lugn och ro.
De flesta människor i Sverige är ju faktiskt inte inblandade. De är inte ute på gatorna och protesterar mot orättvisor. Det är inte deras strid. De stannar hemma. Jag vet att det är lätt att tro att vi som bryr oss är fler än vad vi verkligen är. De flesta vi känner tycker ju faktiskt som vi, men vi är få. Vi är ingen majoritet. När våra demokratiska rättigheter hotas som kommer vi att protestera men ingen hör oss. De flesta vill ju faktiskt bara ha lugn och ro.
När demonstrationsrätten väl har blivit begränsad, så kommer turen till strejkrätten. Det kommer att börja diskuteras om vi verkligen har råd med strejker i dessa oroliga tider. Måste vi inte ta ett gemensamt ansvar för Sverige och inte strejka för bättre villkor när Sveriges ekonomi nu är så
ansträngd på grund av flyktingkrisen? Med svaga fackföreningar och osäkra anställningar kommer det inte att dröja länge förrän vi varken vågar eller får strejka.
Sen kommer turen till våra gränser. I den krissituation som regeringen och högern beskriver, kommer vår solidaritet med omvärlden att hamna på historiens skräphög, där jag istället hade hoppats att rasismen och SD skulle hamna.
Majoriteten av svenska folket kommer inte att protestera när vi stänger våra gränser. När vi känner oss rädda och otrygga, så får medkänslan stå tillbaka. (Vi måste ju ta hand om våra egna först)
Så vaknar vi då upp en morgon i ett förändrat Sverige. Ett land med begränsad strejkrätt, mötesfrihet och ett SD som största, eller näst största parti. Det enda parti som kan konkurrera är Moderaterna. Socialdemokraterna har spelat ut sin roll som ledande parti. Avsaknad av en egen vision och ett ängsligt sneglande åt höger har gjort deras politik överflödig. Vill man ha en borgerlig politik, så finns det ju ingen anledning att rösta på en härmapa. Lika bra att ta originalet. Vänsterpartiet kommer att ligga kvar på sina 5-6 procent. Rädda människor röstar på starka ledare. Solidaritetsrörelserna kommer att skrika, men ingen kommer att höra dem.
Och när vi som kämpar för solidaritet och mänskliga rättigheter ställer oss frågan hur det kunde bli så här, så kommer jag att minnas ministrars uttalanden i november 2015 om att Sverige är fullsatt.
