I förrgår, onsdagen den 7 januari 2015, stormades redaktionen till den i Paris baserade satirtidningen Charlie Hebdo. Tolv människor avrättades kallblodigt med militära automatvapen. I stort sett hela redaktionen samt en hissreparatör och två poliser miste livet. Ytterligare elva personer skadades varav fyra, i skrivande stund, kämpar för sina liv. Ett oförglömligt slag mot pressfrihet och demokratiska grundprinciper.

Än så länge är ingen dömd för attentatet men två franska bröder, Saïd och Chérif Kouachi, jagas av av polisen. En videoupptagning från attentatet fångar förövarna när de skriker ut ”gud är störst” på arabiska och proklamerar stolt att ”profeten Mohammed är hämnad, Charlie Hebdo är död”. Detta har lett till slutsatser att förövarna är radikaliserade jihadister. Attackerna antas ha varit en hämnd för Charlie Hebdos många seriestrippar om profeten Mohammed.

Även om det inte går att dra slutsatser baserat på dessa uttalanden kan det vara bekvämt att göra så. Runt om i Frankrike har stödmanifestationer organiserats med hashtagen ”Jag är Charlie”. På kvällen samlades hundratusentals demonstranter runt om i landet. Oförstående röster och tårar blandades med en vilja att stå emot vad som ses som ett hot mot den franska republikens grundvalar. ”Vi är alla Charlie”.

Ståendes mitt ibland folkmassan som samlats i Marseilles gamla hamn slås jag av känslan att det verkar finnas något betryggande i brödernas islamiska uttalanden. Hela händelsen kan göras begriplig och kontextualiseras. Som om den ”islamiska ondskan” ännu en gång har visat sitt sanna ansikte.

Den franska regeringen med president François Holland och premiärminister Manuel Valls i spetsen talar om nationell enighet. De har höjt säkerhetsnivån till max – landet är under attack.

Marine Le Pen, den omåttligt populära ledaren för den Nationella fronten, talar om nödvändigheten att Frankrike ingår i ett nytt krig mot terrorismen. Enligt Le Pen lever Frankrike under en ockupation likt den under Vichyregimen – barbarerna och barbariet måste rensas ut. Muslimerna, ”de”, måste visa sin oskuld. ”Vi” måste bekämpa ondskan.

Fredagen den 22 juli 2011 sprängdes en bilbomb i centrala Oslo. Attentatet efterföljdes av ett brutalt massmord på ön Utöya. Det norska Arbetarpartiets ungdomsförbund höll sommarläger när en man i poliskläder och med militära automatvapen började avrätta partimedlemmar. 69 miste livet på ön. Ett oförglömligt slag mot organisationsfriheten och demokratiska grundprinciper.

Förövaren, Anders Bering Breivik, är ingen muslimsk jihadist. Han är en stolt norsk fascist. En fascist vars mål är att rensa nationen från ondskan. Men Breivik är också en av ”oss”, han är en vit man från en medelklassbakgrund.

Breivik ställer till problem. Det är bekvämt att patologisera honom. Om Breiviks psykiska tillstånd har hundrasidiga analyser skrivits. ”Vi” förstår det befängda i att med några få uttalanden begrippliggöra attentat av detta slag. För om Breivik åkallar samma goda nation som ”vi”, vilka är ”vi” då?

Journalisten Alain Gresh, tidigare redaktör för den ansedda tidningen Le Monde diplomatique, replikerade i går på krigsropen. Frankrike är sedan många år i krig mot terrorismen – i Mellanöstern, i stora delar av Afrika och på hemmaplan. Den franska republiken har under merparten av sina dryga 200 år formats parallellt med krig mot ”terrorismen”, ”barbariet”, ”de oupplysta”, ”kättarna” och ”infiltratörer”. Har ”vi” inte sett vad mer övervakning, mer förtryck och mer krig leder till, frågade Gresh.

I stället för att ta ytterligare kliv på våldets bana är möjligtvis ett steg att även se bröderna Kouachi som ”vi”, som produkter av en sociopolitisk samtid vi alla delar, inte som främmande kroppar besatta av ondskans ideologi. Det är ett stort steg att ta. Men det är möjligtvis det enda för att rädda alla de principer ”vi” värnar om.

Just som jag skriver detta sista stycke kommer rapporter om en bombning mot en moské i staden Villefranche-sur-Saône.

Per-Erik Nilsson, den 8 januari, Marseille