Det intresserar mig att ”kulturell appropriering” är så laddat. Inför West Prides skapades en Facebooktråd med hundratals inlägg då en vit person med dreads prytt festivalens frontpage. Rasism måste bekämpas genom kulturutbyte, försvarade vissa. Men kulturutbyte är ett problematiskt begrepp i sig själv, utvecklade Sayna Behdadi, en av paneldeltagarna i samtalet om ”Kulturell appropriering och rasifierat begär”.
Ett utbyte ger sken av jämlika parter. En ska inte tro att en har ryggen fri från förtryckarbeteende bara för att en är strukturellt förtryckt. Det råder en stark vithetsnorm inom hbtq-rörelsen. Lena Martinsson, genusforskare vid Göteborgs universitet, menar att rasifieringsbegreppet kan utgöra viss risk, då vita kroppar i värsta fall fortsätter att tolkas som neutrala. Även om alla rasifieras, existerar dock en väsentlig skillnad i hur rasifierandet tar sig uttryck, vilket egentligen fångar vad kulturell appropriering handlar om.
Om jag skaffar dreads blir jag hipp, ”öppen” eller berest, när en ”negativt rasifierad” person gör samma sak blir konsekvensen en helt annan. Klädkoder som kan användas för att smycka och generera arbete för en vit person – kan motverka samma sak för den bruna. ”Det finns något djupt problematiskt i att västvärlden kan ta symboler som andra kulturer kämpat för att få använda och göra dem till en temporär modefluga”, påpekar Halima Handulleh.
Att ta till sig kritik
Det är smärtsamt att bli varse sitt egna patriarkala bidrag till exotifiering. Det är en provocerande process att komma till insikt om hur exkluderande mekanismer influerat en. Men det är varje persons ansvar att på olika sätt organisera sig för att avveckla dem, menar panelen. Idén om att den feministiska rörelsen står enad som ett enda systerskap känns, i min värld, tämligen passé. Jag har svårt att tänka mig en enda genusmedveten person (och med detta menas inte nödvändigtvis akademiska poäng) argumentera emot. Feminismen har en våldsam historia av rasistiskt och transfobt maktutövande. Det är inte en åsikt.
Trots denna insikt blir arvet påtagligt när någon av ”oss” uttalar sig problematiskt och sedan vägrar föra konstruktiv diskussion om saken/ta till sig kritik. Panelen ger ett par exempel på när ifrågasättande av vita personers övertramp mot rasifierade inom hbtq-världen bemöts med anklagelser om drev och/eller hat. Vi vill oftast inte inse att vi kan vara offer och förövare samtidigt. Men självkritik och självrannsakan är den seriösa feministens viktigaste uppdrag. Och att ta till sig av kritik från den som besitter tolkningsföreträde. Självklart finns det problem inom rörelsen. Att Prideparaden går genom innerstan år efter år, liksom att Andreas Bruce felkönas i West Prides egna programblad är bara två enkla exempel. Men att detta kritiseras gör rörelsen levande. Inte splittrad. ”Vad menar vi med kultur?” frågar moderator Tanja Charif och fortsätter: ”Kulturell appropriering kan ju innebära att en vit person tar symboler som fungerar förenande för rasifierade personer i förorten. Kedja och keps blir coolt på någon, men hotfullt på en annan.”
Hur får en se ut?
Handulleh instämmer och delger hur medvetenheten om exempelvis det egna håret påverkat beslut. Att platta kan uppfattas som en akt av internaliserad rasism, men att inte platta blir dubbelbestraffning av samma orsak. ”Medan jag vuxit upp med erfarenhet av att ’klä ner min svarthet’, eller i alla fall laborera med den, kan vita ösa på med varenda symbol som finns tillhanda. Det kan vara väldigt provocerande.”
Resonemanget är inte svårt att varken förstå eller ta till sig. Den levda erfarenheten av rasism gör jag naturligtvis inte anspråk på, men frustrationen över att leva i en objektifierad kropp kan jag relatera till. Hur får jag klä mig utan att bli för sexuell? Jag tänker att panelsamtalet handlar om rätten till att få definiera dagliga övergrepp och på så sätt synliggöra rasism. Överlevnadsstrategier via symboliskt identitetsskapande spelar roll. Om mitt sällskap dykt upp med ett likadant fitt-smycke dinglandes i örat, hade jag alldeles säkert undrat på vilket sätt det lämpat sig för en cis-man. Det handlar inte om att förbjuda vissa praktiker eller bärande av symboler, utan om att ifrågasätta varför en vill göra det. Vilket kulturellt kapital tjänar jag på att adoptera en klädstil?
Reflektion eftersöks, men också djupgående erkännande av strukturell rasism. Är det produktivt att beskriva en queerklubb som ”anti-rasistisk och trygg för alla” när majoriteten av besökarna och dj’sen är vita? Nja. Hyckleririsken är stor. För enligt vem är den anti-rasistisk? ”Dessutom finns givetvis klassaspekten också”, påpekar Mireya Echeverría Quezada. ”Som timanställt vårdbiträde blev jag aldrig tillfrågad att delta och tala om mina erfarenheter. I dag har jag ett annat kulturellt kapital, vilket gör att jag blir lyssnad på i de queera rummen. Det finns normer också här.” I detta avrundande uttalande gör Echeverría Quezada exakt vad panelen efterlyser – nämligen reflekterar och granskar den egna positionen.
