Precis som eldens subtila gnistor kan en samhällskatastrof oväntat överraska. Regissören och manusförfattaren Astrid Menasanch Tobieson satte under hösten upp I landet som aldrig brann brinner nu träden, ett poetiskt drama som anspelar på hur en demokrati i kris sällan talar klarspråk.
En alltigenom allegorisk monolog sveper åskådarna in i en nedbrunnen skog. Där reser sig magra och mörka rep mot taket, i ett försök att breda ut sina trädkronor. Regissören och manusförfattaren Astrid Menasanch Tobieson skapade under hösten ett poetiskt rum på Dramalabbet, för att i ett motsägelsefullt politiskt klimat tala klarspråk i metaforer.
Pjäsen anspelar på den stora skogsbranden i Västmanland 2014, den största branden i Sverige sedan 1951. Branden som berövade många människor sina hem, lämnade en ödemark mellan dem som katastrofen omringade, och dem som branden uteslöt. Pjäsen problematiserar hur det nybrända ingenmanslandet blir en vara i liberalismens privatiseringsprocess. Det är framför allt texten och den visuella ljusupplevelsen som bär föreställningen framåt.
Högerextremismens utbredning
Anna-Karin Håkansson är högst närvarande som skogvaktaren, i kängor och ihålig morgonrock vandrar hon fram och tillbaka i passagen som delar publiken i två läger. Högtalarna sänder Ekots nyheter som varnar för ”vargens” utbredning i landet. När skogvaktaren konstaterar att vargen inte längre är en enskild företeelse, utan ett utbrett beteendemönster, flyger tankarna till högerextremismens utbredning i Europa. Håkansson slungas mellan skogvaktarens berättarröst och den kommenterande farfadern, som upprepade gånger uppmanar att ”stänga alla fönster”, ty ”vi har levt med fönstren öppna”. Föreställningen presenterades som en rå samtidssaga, och iscensätter en verbal dissekering av demokratins grundpelare, människans röst, och vikten av att stå i bredd.
”Att leva är att stå i vägen” säger skogvaktaren gång på gång, så orden likt skogsbranden bränner sig in i publikens existentiella tankevärld. Det är precis dit pjäsen når. Röken av Håkanssons ord tränger in i åskådarens sinne– som en uppmaning att öppna fönster till hus, samhälle och hjärta.
I många avseenden gestaltar pjäsen den kamouflerade nationalismen i Europa. Menasanch Tobiesons har i både Dagens nyheter och Feministiskt perspektiv varnat för den demokratiska krisen i framför allt Spanien, men också i hela Europa. Hon är en av få personer som belyst hur ”munkavlelagen” blivit lagstadgad i Spaniens parlament. Hon varnade för att ”effekterna av en ekonomisk kris är ingenting i jämförelse med en demokratisk kris”. Effekterna av en demokratisk kris är bland annat att ”vargar”, eller högerextrema, som tidigare var ett undantag, nu är ett utbrett och systematiserat problem i hela Europa. Därför bör vi alla stå i vägen, vi bör alla stå i bredd.
