Det gick lite fortare att ta just bakdörren ut ur porten och gena över gården. Därför gjorde jag det några morgnar, trots att killarna i verkstan på gården hade upptäckt mig och alltid slutade arbeta när jag gick förbi. Istället gjorde de obscena gester genom rutan. En dag märkte jag hur jag styrde stegen mot den stora portdörren istället. Jag stannade upp och vände mot bakdörren. Killarna i verkstan skulle inte få bestämma över mina vanor. Jag gick över gården och de gjorde sina gester. Jag ställde mig nära rutan och pekade finger. Efter inte ens en halv minut började de flacka med blickarna och låtsades jobba. Sedan den dagen ”såg” de mig inte på gården och jag kände mig trygg.

Sedan flyttade vi till ett nytt område, och där började jag så smått att jogga. Vägen gick under en hög bro och uppe på den arbetade män med reparationer. En dag när jag närmade mig bron hörde jag en busvissling. Jag suckade och joggade på, ville inte att de skulle få mig att stanna när jag kommit in i en bra rytm. Men så kom en vissling till och jag får nog. Jag stannar nära bron, ställer mig med fötterna lite isär, händerna i sidorna och tittar tyst upp.

Männen befinner sig så högt upp att jag inte ser dem så bra, men jag står helt still och stirrar. Efter inte ens en halv minut klättrar de ner och undrar vad jag håller på med. Jag förklarar att jag inte uppskattar visslingar och att de är fega jävlar som gömmer sig högt där uppe och trakasserar. De menar å sin sida att kvinnor uppskattar visslingar. Jag säger att de snackar skit, att visslingar skapar otrygghet och att vi vill kunna jogga utan denna typ av uppmärksamhet. Jag poängterar att de nu vet om läget så det inte behöver upprepas, och så joggar jag vidare.

Ville trakassera

Några dagar senare närmar jag mig åter bron men inget arbete pågår där. Inga män syns till och jag drar en suck av lättnad. Då hör jag plötsligt en vissling. Jag utgår ifrån att den kommer från byggbaracken. Jag tar mig förbi inhägnaden och in i deras lilla kök. Där sitter ett gäng väldigt förvånade män och dricker kaffe. Det är tydligt att de inte tänkt sig att jag skulle förstå var de var eller att jag skulle kliva in. Jag frågar vem som visslade och en yngre kille erkänner.

En äldre man tycker att jag måste förstå – unga killar är som de är. Jag säger att han borde vara vettig och visa yngre hur man beter sig på en arbetsplats. Då undrar en av killarna om inte vi två kan ta en fika – han vill förstå vad som är problemet. De andra flinar och skapar på huvudet, men vi två bestämmer tid och plats. Han säger att han kan bli lite sen. Ett par dagar senare satt jag och väntade, tröttnade efter en stund och gick. Än i dag vet jag inte om han menade allvar eller ville driva med mig.

Jag fick benhinneinflammation i samma veva och joggade inte mer. Men det här är två av många erfarenheter som ibland får mig att tvivla på mitt arbete som utbildare. Hur långt kommer vi med resonerande samtal om normer, makt, ömsesidighet, mänskliga rättigheter och integritet? Visst är det så att en del behöver kunskap och möjlighet till reflektion. Men världen ser också ut som den gör för att många män får ut något av trakasserier och våld. Många förstår mycket väl vad som är okej och inte, men de skiter i det. Killarna i verkstan såg varje morgon hur jag kröp ihop och skyndade förbi dem. Jag var tydlig mot männen på bron. Det handlade inte om att de inte förstod ömsesidighet – många där ville trakassera mig. Det räcker inte med kunskap. Det behövs även nolltolerans och undervisning om försvar och motstånd.

Fokus ömsesidighet

Det här har jag tänkt mycket på under den senaste tiden då ämnet sex och ömsesidighet flödat bland aktivister. Jag och min dåvarande kollega Maria Bergström drog i slutet av 90-talet igång detta inom den svenska sexualupplysningen. Vi tog in ämnet ”ömsesidighet” i våra utbildningar. Jag är så glad att arbetet spridit sig, utvecklats och numera ses som obligatoriskt. I varje nytt sexualupplysningsmaterial finns avsnitt om kommunikation – så här visar man vad man vill och så här känner man av.

Fatta-kampanjen har fokus ömsesidighet. RFSU har precis tagit fram fantastiskt fina kortfilmer om ömsesidighet med tillhörande handledning. Och den väldigt roliga och enkelt tecknade filmen ”Consent – It’s as simple as tea” har delats flitigt i sociala medier och på sexualupplysares seminarier. Så här enkelt som i filmen är det att känna in och respektera integritet. Om någon tvekar inför erbjudande om te så kan du göra te, men räkna inte med att den andra dricker upp det. Om någon först vill ha te och sen ångrar sig – tryck inte in teet i munnen. Om någon har somnat eller däckat häll då inte heller in teet i munnen – se istället till att personen är säker.

Kommunicera gränser

Ja, så enkelt är det. Därför kanske inte det enda problemet är att folk inte kan ge eller förstår signaler. Filmens behållning är inte information om kommunikation och respekt. Den är träffsäker och rolig just för att den klär av de som går över gränser och säger att de inte förstod. För det är ofta så lätt att förstå. Men det finns hinder som filmen och en del andra missar. Att dricka te och att ha sex är inte helt jämförbart. Sex är kopplat till djupa föreställningar i samhället, om maskulinitet och femininitet, om att leva upp till förväntningar, känna sig normal, om att ha gjort ”det”, om vem som har ett större värde och om hur saker ska gå till. Information om kommunikation och gränser kommer inte särskilt långt om inte detta beaktas.

Fatta Man-kampanjen och RFSU:s kortfilmer kopplar just sex och gränser till maskulinitet. Visst kan personer oavsett kön och könsuttryck både utsätta och bli utsatta. Men hur många kvinnodominerande arbetsplatser har problem med att de anställda trakasserar förbipasserande sexuellt? Hur ofta hasplar någon ur sig: ”Du vet ju hur tjejer är” som försvar för trakasserier och våld? Hur ofta är cismän rädda en kväll när de har en kvinna bakom sig på tom gata? Ska vi komma åt sexuella övergrepp och nå brett måste vi koppla frågorna till maskulinitet och makt – komma åt det stora problemet.

Men det räcker inte att diskutera ömsesidighet och maskulinitet. Jag tror vi även behöver prata om femininitet – om att förväntas vara snäll, le och vara till lags. Hur känns och fungerar det att bryta dessa normer? Jag vet att jag är ute på hal is nu. Fokus får ju inte hamna på fel ställe. Men det är svårt att kommunicera tydligt om en övat på ”rätt” femininitet hela livet.

Inte komma undan

Kanske går det bra i tydlig kombination med samtal om maskulinitet – om hur de med manskroppar förväntas vara gåpåiga och ta för sig, hur hänsyn kan ses som svaghet och att lyfta möjligheter att bryta med dessa normer. Men jag tror inte heller att detta räcker – det räcker inte att lära ut ömsesidig kommunikation och koppla det till maskulinitet och femininitet. För det finns så många som skiter i detta. Tänk alla som verkligen kommunicerar med ord och kropp – som säger att de inte vill, tar bort en hand, trycker ihop benen i sängen, försöker komma undan tafsningar, säger sluta och ta det lugnt – och ändå inte blir respekterade.

Folk blir överkörda, fasthållna, övertalade, hotade och pressade trots att de är bra på kommunikation. Det här måste vi komma ihåg annars lämnar vi folk i sticket. Många tror att de blir utsatta för att de inte varit tydliga nog. Vi måste då vara tydliga med att en del inte vill förstå kommunikation och att man har rätt att försvara sig. Vi måste undervisa om hur vi kan säga ifrån på skarpen, titta någon i ögonen, putta bort, ta oss loss och skrika. Fler som går över gränser måste möta motstånd. Killarna i verkstan slutade trakassera mig och männen på bygget visslar nog inte så mycket längre – det är inte roligt när den som visslas åt stör mitt i kaffet.