Hej Jenny Westerstrand,

Vi är studenter på Centrum för Genusvetenskap i Uppsala. Du vet förmodligen inte vilka vi är men vi befinner oss i samma hus. Centrum för Genusvetenskap är en liten byggnad, men efter att vi läst din artikel i DN (10/2) känns avståndet mellan oss stort. Vi vill slå ett slag för de studenter som använt sin kritiska förmåga. Vi vill slå ett slag för de genusforskare som höll tal om hårda villkor på konferensen. Vi vill slå ett slag för de forskare – våra lärare – på Centrum för Genusvetenskap som, förutom att inspirera oss, ger oss utrymme (och uppmuntran) att kritisera vår utbildning.

Vår utbildning kan ses som ett pågående samtal, en dialog, mellan studenter och forskare. Din artikel är kopplad till en större debatt, men du har hämtat dina argument från våra samtal. Och vi känner inte igen oss.

Du berättar om din upplevelse av den nationella konferensen för genusforskare där det hade framkommit att studenter i dag visar ett ”utbrett ointresse” för de historiska dimensionerna inom fältet. Det är ett påstående vi vill diskutera och nyansera. Inom Genusvetenskap får vi som studenter, mer än vid någon annan institution, lära oss att hela tiden se med kritisk blick, vare sig det gäller litteratur, konst, forskning eller vetenskapligt vedertagen fakta. Texter du lyfter fram och påstår att vi avfärdar som ”mossiga” om kvinnorörelsens framväxt, ekonomisk politik eller arbetsmarknad borde väl inte vara ett undantag från den kritiska blicken? Särskilt då vi vet att texter som behandlar dessa ämnen, precis som vilka akademiska eller historiska texter som helst, också (oftast) är skrivna av privilegierade personer vars anspråk på sanning enligt oss (och kritiska studier) måste tillåtas att ifrågasättas.

Det handlar således inte om, som du menar, att studenter är oförmögna att hantera vissa texter som historiska dokument. Det handlar om att inte svälja en historieskrivning som saknar röster som tystats till förmån för det vita, västerländska tunnelseendet. Det handlar inte om att vi förkastar historien, det handlar om att vi i dialog med historien gör vår samtid begriplig och tvärtom.

Denna typ av kritiska blick på historiska dokument är inte främmande i dag – vi kan ta Pippi Långstrump som ett exempel. Att radera rasism från ett historiskt verk är inte att förneka historien, det är att sätta verket i samtiden. Att vi dömer ut filosofer eller författare som transfoba sker av samma anledning som att rasism raderas i klassiska verk, inte av ovilja att ”ta till oss” eller förstå vår historia. Att du i artikeln låter transfrågor fungera som en symbol för studenters ”egofokus” är därför osmakligt och bygger på okunskap.

Att påpeka att vi söker ”personlig bekräftelse” i den kunskap vi inhämtar på universitetet är att förminska oss till enskilda individer utanför den aktivism och kamp som vi är en del av. Det handlar inte om att vi ser oss själva i det vi läser, det handlar om att vi ser texterna och oss själva i en större kontext, som en del i en förtryckande struktur. Du menar att hybriden ”individ-struktur” är felaktig, här vill vi hävda att begreppsparen individ-samhälle och aktör-struktur är konstruktivistiska begrepp som rekonstruerats. Denna rekonstruktion tillåter oss att se det personliga i ljuset av strukturen, alltså tvärtemot vad du menar när du beskriver att det personliga förtrycket projiceras mot ”en bastant kuliss” – strukturen.

I artikeln sätter du oss i ”populistens universum” och påpekar att vi, där, utmålar makthavare som ”de andra”. Detta följer dessvärre inte den logik som existerar inom analysbegreppet ”andragörande”: kungen kan aldrig vara underdog.

Detta hör också ihop med att du förstår trygghet och aktion som motsatspar. För oss är det ingen motsättning. Trygghet är en förutsättning för handlingsutrymme och att gå till aktion. Om vi skulle agera utefter dina önskningar, skulle universitet fortsätta att vara ett tryggt rum – för den privilegierade.