”De tidigare tysta tiger inte längre”. Det sade Agneta Stark i Feministiskt perspektiv för snart ett år sedan. Hon fick rätt. I 2016 års avtalsrörelse kommer kvinnors löner och arbetstider stå i fokus. Vi har talat med förhandlare i sex förbund om vilka frågor de ser som viktigast, om för- och nackdelar med industrinormen, sifferlösa avtal och regeringens lärarsatsning. Först ut är akademiker och TCO-grupper.
– Vi har krävt att nattarbetet ska regleras centralt sedan 2008, säger Annelie Söderberg, nytillträdd förhandlingschef på Vårdförbundet. Våra medlemmar är den enda yrkesgruppen som jobbar dag, kväll och natt som inte har en central reglering. Vi vill ha ett slags golv eller lägsta nivå.
Ett krav som Sveriges kommuner och landsting, SKL, hittills ställt sig kallsinnigt till. Finns ett centralt avtal kan arbetsgivaren inte använda resurser som ska säkerställa personalens rätt till återhämtning som ett slags budgetregulator.
De senaste åren har rapporterna om sjuksköterskebristen duggat tätt. Långa pass, dålig arbetsmiljö och låga löner har lett till massavhopp på vårdavdelningar runt om i landet och många har lockats av betydligt bättre villkor på bemanningsföretag eller i Norge. Somrarna har varit tunga, med kolossalt mycket övertid för personalen. Bara i Region Skåne steg kostnaden för sjuksköterskornas och barnmorskornas extrapass från 104 000 kronor 2014 till 7,7 miljoner 2015, enligt Vårdfokus.
– Våra medlemmar syns inte i sjukskrivningsstatistiken. Däremot vet vi att nästan var fjärde arbetar deltid för att de inte orkar jobba mer.
Så ska det inte vara, menar hon. Arbetet måste vara hälsosamt organiserat så att rätten till heltid är en realitet inte bara en paroll.
Vision, som också tillhör den fackliga centralorganisationen TCO, kommer under 2016 omförhandla en mängd lokala avtal. Det centrala löper till 2017. Biträdande förhandlingschef Karl Lundberg trycker även han på vikten av både lokala och centrala avtal när det gäller arbetstiderna.
– Arbetsgivarna överutnyttjar beredskaps- och jourtjänster. Våra medlemmar har en enormt pressad arbetssituation, både betald och obetald. De är också överrepresenterade i sjukfrånvarostatistiken, säger Karl Lundberg.
De senaste årens brist på socialsekreterare har i flera fall fått tragiska konsekvenser. De erfarna handläggarna flyr den kommunala socialtjänsten, ofta till förmån för bemanningsföretag.
– Det kan röra sig om ett lönelyft på över 10 000 i månaden, ibland mer, säger Markus Furuberg förhandlingschef på Saco-anslutna Akademikerförbundet SSR. Det finns exempel på kommuner som betalat 160 000 kronor – i månaden för en socialsekreterare.
Kvar på socialkontoren finns för få, ofta oerfarna, socionomer som arbetar under stor press. En del går ner till deltid för att orka med, andra blir sjuka, många slutar. Enligt Markus Furuberg kan personalomsättningen vara så hög som 60 procent på ett år. Socialsekreterarna är en stor grupp i sjukstatistiken.
Lönerna är en central fråga för både Vision och SSR.
– Ska kommuner och landsting lyckas rekrytera och behålla kompetent personal måste de börja betala. Den offentligfinansierade välfärden kommer att behöva 535 000 akademiker de kommande tio åren och det utexamineras bara 80 000 per år, säger Markus Furuberg.
Nytt i 2016 års avtalsrörelse är omfattningen av sifferlösa avtal. Över 800 000 löntagare saknar fastställda siffror för löneökningar. I början av 2000-talet började främst akademikerna acceptera den sortens avtal, det började med de statsanställda. SKL har därefter lyckats övertyga sina motparter om att acceptera avtal utan siffror.
– Jag är försiktigt positiv. De har gett ett högre utfall jämfört med traditionella avtal. De ställer också högre krav på arbetsgivaren att jobba med analysarbete och kvalitet, säger Visions Karl Lundberg.
Ett uttalande som sammanfattar även de andra två förbundens ståndpunkt.
Grundbulten i svensk lönebildning är industrinormen, det vill säga de avtal som parterna inom industrin sluter. Normen, eller märket, är tänkt att vara tak för även andra yrkesgrupper. Den är kritiserad, inte minst i år.
– Normen har cementerat de könsbaserade löneskillnaderna. De kvinnodominerade branschernas låga löner har inte kunnat öka i den takt de borde, säger Annelie Söderberg, Vårdförbundet.
Men den har också fördelar menar de tre. Och den kommer sannolikt överleva även avtalsrörelsen nästa år.
– Jag tror att den överlever. Vi behöver någon form av normering och alla grupper har tjänat på märket i form av reallöneökningar, säger Markus Furuberg.
År 2000 inrättade regeringen Medlingsinstitutet som aktivt ska hålla inflationen i schack genom att se till att parterna tar ett samhällsekonomiskt ansvar. Det vill säga följa Industriavtalet.
Flera förbund, däribland de ovan, har önskat ändrade direktiv till myndigheten, att institutet ska ha ett tydligt uppdrag att verka för jämställda löner. Hittills har de fått nobben, däremot gav regeringen tidigare i år Medlingsinstitut ett utökat uppdrag gällande jämställdhet.
Huvudprincipen är gemensam: staten ska hålla sig utanför lönebildningen. Därför finns en viss irritation över den statliga lönesatsningen på lärarna med tre miljarder per år. Lärarnas avtal är klart, det förlängs i två år under villkor att regeringens satsning klubbas av riksdagen.
– Våra medlemmar är inte beredda att avstå en enda krona till lärarnas fördel, säger Markus Furuberg.
Annelie Söderberg väljer att inte kommentera lärarnas avtal eftersom det bara är en månad sedan hon slutade på Lärarnas riksförbund.
