Motståndet från Linköpingsbor mot anti-muslimska Pegida var så stort att arrangören hoppade av sin egen planerade demonstration på måndagen. Till slut var det bara fyra personer som slöt upp, bland dem Pegida Sverige-grundaren Henrik Rönnquist och Dan Park, som båda tidigare dömts för hets mot folkgrupp. Nu överröstades de av cirka 400 motdemonstranter, enligt rapporter i lokala medier. Desto bättre hördes Ayaan Goobe, som talade på Tillsammans-gruppen Ett Linköping för allas alternativa manifestation.
Kamrater, vänner, Linköpingsbor
Mitt namn är Ayaan Goobe, jag är aktiv i det antirasistiska nätverket Tillsammanskapets lokala gren ”Ett Linköping för alla”.
Häromdagen satt jag och såg på mina barn när dom lekte i vardagsrummet. Jag tänkte på hur glad jag är över att de slipper otryggheten, bomberna och fattigdomen. Och när jag ser på mina barn tänker jag på min mor. Min älskade, fantastiska, mor.
Året var 1990 och inbördeskriget i Somalia hade brutit ut. Jag var 16. Innan det hade jag ett vanligt liv. Jag gick på skola, träffade vänner, satt på stranden och såg ut över havet, och staden jag växte upp i. Men allt försvann när kriget bröt ut. Människor jag kände dog. Klasskamraterna vars närvaro jag tagit för givet, försvann.
Och kvar stod min mamma med ett beslut. Pengarna var påväg att ta slut och hon var tvungen att välja ett barn som hon skulle skicka iväg. Av en slump blev det jag. Och vägen till Sverige var inte lätt. Över 30 mil gick jag till fots. Skräcken över att möta samma öde som många andra ensamkommande flyktingbarn var närvarande. Risken för att bli våldtagen, mördad, och dumpad på sidan av en väg.
Jag tänker ofta på henne, min mor. Nadifo. Hennes namn betyder ren. Ren som hennes själ. Ren som hennes avsikter. Ren som hennes kärlek. Sedan jag flydde kriget för 25 år sedan, har jag träffat henne en gång.
Och ibland tar saknaden över. Ibland känns det bara förjävligt att jag inte har möjligheten att besöka henne när jag vill. Ta en buss och ha en eftermiddagsfika med henne, när jag vill. Att hon inte får möjligheten att träffa mina barn, när vi vill.
Men saknaden jag känner, är inte lika stor som min tacksamhet. Och varje gång någon kräver tacksamhet av mig, varje gång någon menar att jag som invandrare bör känna en större tacksamhet än någon som inte är det, tänker jag på henne. Allt jag är, har jag min mor att tacka för. Allt jag fått, är möjligheter min mor gett mig. Ingen annan.
Hon är anledningen till att jag står här i dag. Hon är anledningen till att jag lägger all min fria tid på antirasismen, och antifascimen. Mina barn som jag kämpar så hårt för att de ska få en framtid där ingen arbetsgivare nekar dem ett jobb på grund av deras efternamn, där ingen trakasserar dem för deras hudfärg, för deras eventuella val att bära slöja. För deras kön.
Allt det jag gör, gör jag för dem. Och allt jag gör för dem, gör jag för min mor. Mina barn är en direkt konsekvens av flykten, av kriget, av min mors kärlek till mig, och av friheten och tryggheten.
Samtidigt som vi står här i dag, samtidigt som vi visar att vårt Linköping ska vara en trygg plats för alla – finns det krafter som vill det motsatta. En antimuslimsk rörelse kommer snart att demonstrera på lilla torget.
Det är en skam. Det är en skam att samma miljö som gett liv åt rörelser som Pegida, partier som Sverigedemokraterna, tycks bli allt starkare i vårt land.
Det är en skam, för det här skulle aldrig ha skett. Vi skulle varit bättre på att känna igen rasismen, inte vara passiva, säga ifrån vid våra arbetsplatser, skolor, torg och vart vi än möter på rasismen.
Och när jag nu ser på det Sverige min mor skickade mig till, känner jag hennes besvikelse. Det var inte detta land hon hade hoppats på att jag skulle möta.
Hon hoppades inte på rasismen, på muslimhatet, på att hennes barn och barnbarn skulle föraktas av främlingar. Hon hoppades inte på att samma hat som vi flydde ifrån i mörkret, gömde oss i skogar, som många av oss mördades av – skulle bli en verklighet här. I Sverige.
Men det är inte försent. Vi har fortfarande möjligheten att påverka. Vi kanske inte kan förändra hela Sverige, men vi kan åtminstone påverka vårt lokalsamhälle. Vårt Linköping.
Och vi ska göra det för oss själva, för varandra och för alla mödrar som i detta nu lägger sina sista pengar på att skicka sitt barn till det land de tror är möjligheternas land.
Låt oss visa att dessa mammor inte gör det förgäves.
