Radio Stockholm stod på i morse när jag låg i tandläkarstolen. Programledaren pratade om barnprogrammet Bacillakutens nya film Snoppen och snippan, och att klippet nu spridits över 800 000 gånger på YouTube. Vid det här laget torde det vara ännu fler (3 012 226 visningar i dag fredag. Reds anm.). En riktig succé alltså för Sveriges television som dras med mosstämpel. I Sverige har det ju inte de senaste dagarna bara handlat om terrordådet i Frankrike, eller folk- och försvarskonferensen i Sälen, utan även om Svt:s radikala satsning på en liten animerad film om snoppar och snippor.

Jag orkar inte gå in och läsa inlägg i stormen om denna lilla film. Det känns inte som att jag behöver bemöta raseri om vulgarisering och opassande information till små barn i denna tidning. Men jag vill förklara varför det är så radikalt att SVT gör detta. Så många vuxna tycker inte att man ska ge information, prata om, eller ens låtsas om att barn har könsorgan. Mitt senaste vardagliga exempel på detta var när vi var hos släktingar och åt middag. Med oss var även bästa vänner till familjen. När barnen låg i sängen och vinet kom fram så kom det även fram vad jag arbetar med, för de gäster som inte träffat mig tidigare. Av någon anledning kom de direkt in på att lillflickan sagt snippa häromdagen. Föräldern tyckte det kändes alldeles för tidigt att hon sa det ordet. Jag undrade vad de tyckte att hon skulle använda för ord istället. Svaret blev att det var vuxet att prata om sånt där, det skulle inte barn hålla på med.

Sans och ansvar

En annan situation uppstod på ett födelsedagskalas. En mamma berättade att hennes barn frågat om hur barn blev till, och att mamman minsann inte berättade då hon tyckte det var alldeles för tidigt. Någon annan tyckte att om de frågar så får man försöka. Sedan kom de på att jag satt med och alla vände sig samtidigt mot mig och undrade: Vad är rätt att göra Sandra? Många gånger vill jag visa på komplexitet i frågor som rör sexualitet. Men här är jag mycket bestämd. Vi ska inte bara svara på frågor, vi ska på olika sätt förekomma barnen och visa att kropp och sexualitet är talbart. Om barn frågar, trots att man inte själv gjort det talbart, så är det en guldchans som inte får missas. Om vi säger sådant som att ”det där får vi prata om när du är lite äldre” så kommer inte barnet fråga mer, eller för den delen berätta om vare sig neutrala, härliga eller hemska saker de är med om som är kopplat till könsorgan och sexualitet. Vi föräldrar måste börja skärpa oss och ta tag i de här frågorna på ett mer sansat och ansvarsfullt sätt. För det handlar om hälsa, övergrepp, kroppskännedom, lust och andra mycket allvarliga saker i barns liv.

Det är i detta sammanhang jag tycker att en tecknad film om snippor och snoppar är radikalt. Trots att det inte ens handlar om sexualitet, inte uttryckligen i alla fall. Och jag förstår inte varför alla föräldrar inte jublar – nu har vi ännu ett redskap att ta till för ingångar om sådant många saknar verktyg för. Nu kan alla, precis som Alex Schulman berättar att han gjorde, se filmen tillsammans med sina barn, eller tipsa lite äldre barn att se själva. Och filmen är svängig och rolig, något hela familjen kan gå och smånynna på dessa kalla januaridagar. Och i texten kan vi sjunga med om snoppar och snippor som är olika men ändå samma grej, och att de hänger och slänger på en liten kropp. Det handlar alltså om barns kroppar – barn har snippor och snoppar!

Patriarkal mall

Och tänk att det faktiskt finns en tecknad stiliserad snippa med. Så otroligt ovanligt, nästintill icke-existerande, och här till och med dansar den! Men sen tar det roliga slut. För i vårt patriarkat räcker inte de kroppsliga olikheter som finns. Olikheter måste förstärkas, eller hittas på, som det här med att kvinnliga kvinnoben ska vara hårlösa, till skillnad från mäns ben. I filmen har snoppen hatt och bara snippan har långa ögonfransar. Och inte nog med det, två gånger blinkflirtar dessa ögonfransar mot betraktaren. Med små signaler får vi, och våra barn, lära oss om hur de med snippor lockar och de med snoppar busar runt och begär. (Och på något sätt, som vi sedan inte minns hur, har vi fått lära oss att sådant här handlar om biologi och alltså är något vi inte kan göra något åt.) I slutet av filmen ramas detta in med texten ”snippan är häftig I love you”. Budbäraren begär snippan och mellan de två könsorganen tecknas ett pulserande rött hjärta – de begär varandra. Och i denna heteronormativa berättelse ser sig film- och sångmakaren tvungen att på ett par olika sätt tydliggöra att snoppen sitter på killar och snippan på tjejer. Och det är så trist när en så god ambition inte bara kan hålla sig till att ge glad information om kroppar, utan de måste pressas in i patriarkala mallar för att få existera.

Och jag håller med Alex Schulman och många andra – varför har snoppen stånd? De sjunger att snoppen hänger men ändå är det ett praktfullt stånd som visas. Men problemet är inte det besvärliga med att förklara ståndet för ett litet barn, som Schulman hävdar, eller att förskolan och socialen skulle reagera kraftfullt på barn som pratar om stånd (där verkar Schulman ha skrämmande och utvecklade fantasier). Problemet är att det såklart inte finns en tillstymmelse till erigerad snippa – inte det minsta säras blygdläpparna. Det hade varit så lätt att göra, eller visa någon sekund hur det bultar och sväller. Och tänk om de hade sjungit en liten rad om att det kan pirra skönt i snippan och snoppen. Men då hade de inte kunnat visa filmen alls. Folk reagerar ju så starkt på minsta antydan till att barn skulle kunna känna sexuell lust, eller att barn skulle vilja se sexuell lust. Och om just snippor vore svullna skulle folk storma SVT-byggnaden. Men lockande femininitet och begärande maskulinitet är sällan upprörande för den större allmänheten.