I fredags kickade tvådagarsfestivalen Popaganda igång på Eriksdalsbadet i Stockholm. Enligt väderleksrapporten såg det ut att bli sommarens sista helg. Ett gäng på ungefär femtio unga tjejer och killar med solhattar, Pride-flaggor och skärmmössor satt i solen framför scenen och väntade på det första framträdandet. Beatrice Eli var klockan 14.45 först ut i ett proppfullt startfält. Och som hon sjöng! Under tiden samlades fler och fler festivalbesökare för att höra denna starka något släpiga och hesa röst. Hon bjöd på en minst sagt dynamisk repertoar med en blandning av ryckiga pop-elektrobeats med melodiska refränger till mer avskalade toner. Utelämnande, naket och kraftfullt blev hon en av Popagandas bästa akter.

Hon tar plats på scen med sitt nyblonderade hår, glittriga outfit och svarta kängor. Hon sjunger ”Die Another Day”, hon sjunger ”Equality” och hon sjunger ”The Last Time”. Hon kliver runt när hon sjunger, går framåt och bakåt på scenen och vid de nedtonade låtarna står hon blixtstilla och lever sig in i vartenda ord. Det är också vid de nedtonade och mest utlämnande låtarna som det lyfter allra mest. I mellansnacket pratar hon om svartsjuka och om hur förödande brist på tilltro i relationer är. ”Trust issues” och ”Coward” som blottar de fula om än så mänskliga sidorna av en relation blir några av de starkaste då de anspelar på svaghet, vilket blir en effektfull kontrast till hennes annars så självsäkra framtoning.

Hon visualiserar musiken genom sin kropp vilket ger uttryck i gester och ryckningar som känns naturliga för de ord hon formulerar. Ingenting känns tillgjort utan uttrycket ”What you see is what you get” blir väldigt passande för sammanhanget. Ett roligt konstaterande är att hennes röst är bättre och mer kraftfull jämfört med på skivan ”Die another Day”, vilket annars känns som rätt ovanligt förekommande när det kommer till live framträdanden. Hon fullkomligt äger scenen från första sekund, och ska något kritiskt sägas så är det att hon hade förtjänat att spela senare på kvällen då det blev en kraftig tillströmning av festivalbesökare. Det hade heller inte varit helt fel om hon vågat vara ännu mer personlig i mellansnacken och utveckla dem mer.

Juck tar plats på scen

Beatrice Eli delade scen med dansgruppen Juck. Bild: Julia Eriksson.

Den feministiska dansgruppen Juck tar plats på scen och gör henne sällskap under de tre sista låtarna. Med klassiska flickskolekläder som symboliserar feminitet – knästrumpor, skotskrutiga kjolar och vita T-shirts i kombination med hårda juckande rörelser ”tar de tillbaka”, i den allmänt rådande sociala kontexten, de feminina attributen och ger dem makt. Makt att ta plats och att uttrycka sexualitet. Något som smälter väl ihop med Beatrice Elis framtoning och image. Det är också nu som ”Girls” framförs och det blir onekligen konsertens höjdpunkt. Publiken dansar och sjunger med i eufori. Efteråt ropar någon ”Jag älskar dig!” och hon svarar ”Och jag älskar dig med”. Beatrice Eli bevisar att hon är en stor sångerska och en stor artist och hon inledde Popaganda på absolut bästa möjliga sätt.