Under tio söndagar har dramaserien Blå ögon erbjudit tittare en uppvisning i någonting som håller på att hända i samhället. Eller som redan har hänt? Intentionen är inte uppenbar, men så är ibland fallet med TV. Vad som är klart är att Blå ögon pendlar mellan hårdkokt deckare och familjedrama à la Tre kronor och resultatet blir precis vad det låter som. En kombination av deckare, politisk dystopi och familjedrama.

Skådespelarinsatserna och regin är varken sämre eller bättre än vad som har kommit att bli något av en standard för svenska produktioner; det börjar gå ifrån styltigt och stolpigt och är på väg mot sömlöst dialogutbyte och snygga panoramavyer, men är inte riktigt där än. Det är en hyfsat sevärd historia om man som tittare tilltalas av nordiska produktioner med politisk noir-aspirationer. Det som utmärker Blå ögon, eller snarare inte utmärker, är dock dess tematik och porträtterande av det. Blå ögon är ett fullkomligt frosseri i olika former av högerpolitik, extrem som mindre extrem samt dess historia och konsekvenser för Sverige.

Försöker behandla rasism

Serien börjar med att presentera det politiska klimatet i ett en smula alternativt Sverige. En lokal representant för Trygghetspartiet, som vi får anta representerar Sverigedemokraterna i det verkliga Sverige, knivmördas av en okänd gärningsman. Hon lämnar sonen Simon, dottern Sofia och barnbarnet Love efter sig och vi får följa framförallt dotterns förfall från en småmysig folkhemsrasist av SD-typ ned till fullfjädrad nazist utan skrupler inför att ta en annan människas liv.

Sofia initierar kontakt med högerextrema makter i ett förmodat anfall av raseri och sorg efter moderns bortgång och innan vi vet ordet av har hon blivit medlem i den högerextrema organisationen Veritas som tagit på sig skulden för ett antal attentat i Stockholm riktat mot individer de skulle kunna beskriva som untermensch, främst kriminella av olika slag. Ledaren för Veritas, Gustav och hans karismatiske högerhand Mattias är de vi främst får lära känna från gänget. De kidnappar, mördar och terroriserar människor de anser gå emot deras mål om ett Sverige fritt från den ”judiska ockupationsmaktens” inflytande.

En parallell historia utvecklas samtidigt som barnens där vi får följa intrigerna på Rosenbad där en borgerlig regering trasslat sig in i diverse ändringar av regeringsformen. Stabschefen Elin Hammar på justitiedepartementet, som får statuera som något slags huvudperson i serien, nystar och trasslar om vartannat i intriger som lämnar ett för Sverige osedvanligt stort antal politiska lik efter sig. Hon bevittnade också det inledande mordet på trygghetspartisten och är den som slutligen binder trådarna i serien samman.

Det är från början uppenbart att Blå ögon kommer att försöka behandla rasism. Försöka ge en förklaring till varför det uppstår eller bara visa vilka Rasisterna är. Att de kan vara helt vanliga människor i en vanlig småstad. Eller adliga miljonärer i Lidingö-villor. Varför inte en lärare på komvux som på fritiden ägnar sig åt mord och terror? Under tiden Veritas planerar, utför och njuter av sina dåd ostört från inblandning av ordningsmakten dräller deras dialog av olika mer eller mindre kreativa rasistiska uttryck. Förmodligen för att vi som tittare verkligen ska begripa att de är rasister. Att det är så här rasister beter sig, de säger n-ordet till kassörskor mitt på blanka dagen, de kallar araber för ”kamelknullare” och räds att det snart bara är ”judar, bögar och blandrasbarn” kvar i Sverige.

Vem får tala?

Jag lämnas med en stilla undran om detta överflöd av rasistiska och hatiska tillmälen verkligen är nödvändigt för att förmedla vad dessa är för typer? Är reproducerande och spridande av rasistiska språkbilder ”bra TV”? Med få undantag får vi höra rasismens offer berätta hur det känns för dem. Det tycks inte vara lika intressant att få veta något om oss, den ansiktslösa bruna massan som bara förväntas ta emot och inte göra reellt motstånd mot högerextremismen. Jag lämnas med en bitter men bekant eftersmak om att inte nog med att vi inte representeras i film och tv i sammanhang helt orelaterade till ras. Vi får inte heller säga vår sak när det faktiskt handlar om oss, när det handlar om det förakt som skrämmande många vita majoritetssvenskar bär på mot oss.

I Blå ögon får rasisten ett sammanhang. Hon individualiseras, får en historia med tillhörande tragik och framförallt en egen röst. Många olika typer av rasister presenteras; den som drevs till det av sorg och ilska, den luttrade nazisten med bilder på Hitler i ett vitrinskåp, adelsgossen med nationalsocialistiska rötter, den tidigare nämnde folkhemsrasisten (”Sverigevännen”) med flera. Vi får veta vad de tänker och känner, varför de väljer som de gör och vad deras drömmar och mål är.

Varför måste vi veta allt detta om rasister? Varför tillåts rasisterna bli individer men inte deras offer? Jag hade gärna velat se åtminstone en roll som fick tala om och visa på rasifieringens påföljd, vad det gör med en människa att ständigt reduceras till en ras och bli en måltavla för dessa vars öden vi omsorgsfullt fått följa i Blå ögon. Är det verkligen så mycket tacksammare att göra bra TV från rasisternas perspektiv, eller har majoriteten av producenter och konsumenter helt enkelt lättare att relatera till den Sofia som presenteras snarare än den ”apa” till människa som hon hatar så innerligt?