Sanders gör i sin bok en omfattande genomgång av de myter och konspirationsteorier om muslimer som reproduceras i västerländsk litteratur, politik och media i dag. Sagan om Eurabia – konspirationsteorin om hur muslimerna planerar att invandra, infiltrera och omvandla Europa till ett nytt muslimskt rike – tar sig många uttryck och ”bevisas” med en hel del vridna och/eller manipulerade siffror av några av den anti-muslimska genrens ”kändisar”.
Sanders reder ut begrepp, påståenden och statistik och visar hur myten byggs upp och reproduceras. De aggressiva och extrema anti-muslimska resonemang som lyfts fram av bloggare och skribenter som till exempel Bat Ye’or och Bruce Bawer skalas av en smula och återuppstår i mainstreammedia och politisk retorik. Sanders visar med tydlighet hur de anti-muslimska resonemangen tagit plats i den västerländska debatten genom en slags rundgång av ologiska, ibland fiktiva, argument och hur gränserna för vad som är möjligt att säga, kräva och påstå om ”muslimer” flyttats fram.
Även om synliggörandet av falska resonemang, och förvrängning av statistik i anti-muslimskt syfte, görs av Sanders med ”goda intentioner” väcker boken många allvarliga frågor och är i sin grund ytterst problematisk: Naturligtvis bygger argumentation mot en specifik grupp människor på rasistiska föreställningar och stereotypa bilder och idéer om ”den Andre”, det är i sig ingen nyhet utan ganska uppenbart för de som är medvetna om västs koloniala perspektiv och rasismen som samhällsproblem.
En första fråga utifrån detta blir: vem är boken för? De som behöver få sina ”fakta” ifrågasatta kommer sannolikt inte läsa den. Den större, och viktigare, frågan gäller bokens problemformulering och upplägg. Sanders menar att ”vi” ska förstå och se hur det som skrivs och sägs om ”dom”, det vill säga muslimerna, faktiskt inte stämmer – ”dom” förökar sig inte extremt mycket, ”dom” har inte en förkärlek för våld, ”dom” följer inte ”religionen” hellre än sitt nya hemlands kultur och normer, ”dom” vill inte ändra ”våra” lagar... och så vidare.
Fokuserar på ”muslimerna”
Bokens titel visar var Sanders fokuserar sin problemformulering: Är muslimerna det stora hotet? Stämmer det att invandrarna tänker ta över? Sanders skriver en hel del om hur argumentationen och skrämselpropagandan kring ”muslimerna” i stort sett är en kopia av tidigare perioders anti-judisk och anti-katolsk hatretorik – och det är ju där, i uppkomsten av hatpropagandan, som problematiseringen ska läggas, inte hos ”muslimerna”!
Genom att utgå ifrån ”oss” och granska ”dom” återskapar Sanders det problem han vill komma åt; en separering av ”vi” och ”dom”, den självklara ”rätten” för ”oss” att ifrågasätta ”de Andra” (Sanders beskriver det som självklart och naturligt att misstänkliggöra invandrarna), behovet av att ”rentvå” de Andra (om den vite mannen säger att de är okej är de det). Genom att använda begrepp som ”religionen”, ”islam”, ”muslimer” och ”jihad”, utan uttalad definition, som om de hade en självklar mening och ett självklart innehåll blir det uppenbart att Sanders talar till ”de sina”, de han tänker på som ”oss” – de som ska förstå dessa begrepp så som han själv gör, antagligen så som de slentrianmässigt används i den media Sanders arbetar för. De goda intentionerna blir meningslösa då boken i innehåll och form på ett genomgripande sätt reproducerar just den rasistiska struktur som är grunden för den anti-muslimska hetsen.
Boken borde fokusera på problemen med de västerländska samhällenas koloniala och rasistiska strukturer, ständigt återkommande problem med rasistiska och stereotypa generaliseringar kring ”de Andra” – varför misslyckas vi med att leva upp till de demokratiska värderingarna om alla människors lika värde, de värderingar vi håller så högt och påstår oss tro på? Boken borde skifta problemperspektiv och byta namn till: Det rasistiska monstret i väst – varför återuppstår det och hur kan vi stoppa det?
