Läser gårdagens nyhetsflöde om det rasistiska terrorattentatet i Trollhättan och undrar om de som skrev om terroristens musiksmak, yrkeskunskaper och ”vilsenhet” verkligen inte fattar? En skrev till exempel att Kronan är en skola med en majoritet elever av invandrarbakgrund och ställde direkt därefter frågan: ”Varför just den skolan?” (frågan var inte menad att vara retorisk). ”Motivet är oklart”, påstod en annan skribent, vi ska inte dra några förhastade slutsatser på grund av att personen i fråga gillar nazistiska sidor, fyllde en annan i.
Efter några timmar verkar tonfallet ha ändrats. Attentatet kallas terroristisk och även polisen känner igen det som hatbrott. Men det är viktigt att komma ihåg att det inte finns några ensamma galningar/vita hjältar. De rasistiska terroristerna delar med andra rasister och nationalister inte bara idéer utan en hel social värld som kan ha högst materiella effekter. Hatsajterna uttrycker rasismens manifesta sida:
Det skrämmer mig att vi har en regering som genom total dövhet för svenskarnas oro för sitt lands överlevnad kan tvinga fram rena marodörmetoder bland dess befolkning. Därmed riskerar vi att förlora all den självkänsla vi möjlighetsvis har kvar efter åratal av förljugen, antisvensk, mångkulturell propaganda.
Polis skjuter ihjäl beväpnad våldsam svensk som hade huggit ihjäl invandrare – ingen kritik mot polisen – Löfven hyllar polisen. Det är tydligen skillnad i Sverige beroende på vem polisen skjuter ihjäl. Skjuts beväpnade invandrare ihjäl så hatas polisen, skjuts beväpnade svenskar ihjäl hyllas polisen.
Vi kommer nog att få uppleva en ny Breivik igen vad tiden lider. Han kanske var en arbetslös ungdom som kände bitterheten flöda upp. Man blir inte ett dugg förvånad. Tyvärr kommer det nog mer sånt här i framtiden. Vem är mest skyldig, 7-klövern eller grabben som polisen dödade?
Inte heller denna sorts råa manifesta rasism existerar ensam. Den blomstrar i den jordmån av latent rasism som visar sig i de första oreflekterade vitidentifierade kommentarerna. Båda skördar verkliga offer. Men medan det första gör det på ett spektakulärt sätt och kan lokaliseras till identifierbar gärningsman (är ett exempel på vad Slavoj Žižek kallar "subjektivt våld") verkar det andra i tystnad och på ett olokaliserbart sätt (som det Žižek kallar "objektivt våld").
Motståndet mot att på allvar erkänna och ta itu med den latenta objektiva (eller med ett annat ord strukturella) rasismen är vanligtvis större än oviljan att peka ut enskilda förövare som rasister. Det är lätt hänt att sådana i själva verket underlättar bortplaceringen av ansvaret för en kollektiv åkomma. Idag är det desto mer angeläget att motverka den allmänna borträngningen av rasismen som dömer oss till upprepning.
