Min vän Hassan Bahari har jobbat som frivillig tolk åt de syriska flyktingarna som har flytt den långa vägen mellan Libanon och Montevideo. De handplockades av uruguayska tjänstemän för att börja ett nytt liv lång borta från kriget och misär, från tält i öknen till rimliga hus, rinnande vatten och el, skolor för barn och läkare och psykologer.

Men ingen hade räknat ut hur trasiga dessa människor var, hur djup deras rädsla och deras frustration är. Assads regim i Syrien var en autokratisk regim men folk levde i relativ trygghet, det påminde lite om vad mina vänner i Bagdad sade till mig när jag frågade om hur de upplevde vakuumet efter Saddam Hussein.

Människor kunde hitta fickor av relativ fred både i Irak och i Syrien där de kunde leva, fostra upp barn och utnyttja familjernas stora nätverk.

De har hamnat här, isolerade från fränder och vänner där folk på gator ser ned på deras traditionella kläder och på deras sätt att umgås, ingen vattenpipa att dela med någon, ingen fredagsbön, inga moskéer, ingen mat som påminner om deras mat, inga tidningar eller radiosändningar.

Barnen blir bron till samhället

Tack och lov finns Skype och flyktingarna har blivit helt beroende av det, särskilt kvinnorna kunde hänga där i timmar och ömsom prata ömsom gråta över nyheterna hemifrån, halshuggna kusiner, nedbrända hus, sönderbombade tält, svältande barn och åldringar.

Syrien nästan tomt på folk, raketer som faller över Damaskus, Omeyamoskén hotad, ingen går säker i souken, och souken i Aleppo, en av de äldsta i världen, skadad och förstörd.

Min vän Hassan Bahari berättar att kvinnorna har det sämst här, att de blir särskilt isolerade, när barn går i skolan går män språkkurser, men ingen särskild beredskap fanns för kvinnorna. Och några av dem är änkor och vågar inte att vistas ute utan någon manlig eskort.

Mönster som våld i hemmen börjar att dyka upp som osökta gäster, det är svårt att rekrytera kvinnor som tolkar och Laura Prieto, min vän och barnmorska, har svårt att göra sig förstådd. Inga jobb erbjuds till kvinnorna förutom städning hemma hos folk, utan språk blir de sårbara och beroende.

Hassan Bahari har ett projekt och ber mig att delta i särskilda kvinnosamtal där vi möter kvinnor som har kommit från Syrien och hjälper dem till rätta här. Barnen börjar att ha ett stort ansvar som tolkar, jag känner igen mönster från Sverige. Där var det våra barn som fick bli vuxna för tidigt och som fick vara broar mellan samhälle och oss.

Här är det barn som följer med till läkare och psykologer och försöker med hjälp av det nyinlärda språket att berätta om deras föräldrars mardrömmar och rädslor.

Stort avstånd

Nästan ingen vill bo kvar här, alla vill återvända ”när det har blivit lugnare”, att vara flykting i Libanon var svårt, men det var ändå nära hem, man hade språket och telefoner som fungerade ibland, man sov alltid med en färdigpackad resväska.

Spekulationerna är många, kommer Assad att klara sig? Är Israel och USA överens om en strategi som befriar landet från Assad? Vart ska de palestinska flyktingarna i Yarmouk ta vägen om de släpps från förläggningen där de hålls som gisslan?

Men avståndet mellan Uruguay och Syria eller Libanon är stort och de psykiska skadorna som dessa flyktingar bär med sig är för svåra för att förmedla utan ett gemensamt språk och gemensamma referenser.

Det hjälper inte att vi som själva varit flyktingar försöker bistå med våra dyrköpta erfarenheter av exil och utanförskap, varje människa som har varit tvungen att lämna sitt språk sitt land och sin familj är ett eget universum av skam, sorg och frustration, en explosiv kombination som kan hota själva projektet med att ta emot syriska flyktingar här.

Synd, Uruguay skulle må bra av lite heterogenitet och mångfald, vi har blivit alldeles för monokulturella här.