Catherine Malabou doktorerade för Jacques Derrida på avhandlingen L’Avenir de Hegel: Plasticité, Temporalité, Dialectique (1996). Hennes filosofi kombinerar på ett nyskapande sätt dekonstruktion, psykoanalys och neurovetenskap. I boken Les nouveaux blessés (2007) analyserar hon till exempel subjektsförändringar som kan orsakas av såväl hjärnskador som posttraumatisk stress som uttryck för ett område för det omedvetna som hon menar är utom-symboliskt, materiellt. Utifrånkommande och inifrånkommande olyckhändelser trasar sönder människan och oåterkalleligen förändrar henne. Malabou problematiserar traumans grundande i den egna historien, i ens barndom. Senare, i Ontologie de l’accident, un essai sur la plasticité destructrice (2011) har hon innefattat vissa former av åldrande i dessa processer av subjektivitetsförluster.

Hennes mest direkta bidrag till den feministiska diskussionen är boken Changer de différence, le féminin et la question philosophique från 2009. I den analyserar hon vägen från traditionell feminism och vad hon kallar postfeminism (konkret genusstudier och queerteori). Malabou adresserar där frågan om ontologi och biologi på ett sätt som kontrasterar mot Derridas – hennes forna handledare och medförfattare till hennes bok Voyager avec Jacques Derrida – La Contre-allée. Malabou menar att kvinnligheten är en tomhet av vara, en förnekad essens som bildar en ”stam av motstånd” (souche résistante) och existerar i detta konstitutiva motstånd. Postfeminismen har inte ändrat på detta. Genusteorin är ännu en form av våld mot kvinnnan, menar Malabou, som ser försöket att mångfaldiga könsskillnaden på ontologisk nivå som ett ”amerikanskt fenomen”.

Att som Luce Irigaray söka kvinnligheten i vulvan som symbol för moderligheten riskerar att essentialisera kvinnan och reducera henne till anatomi och biologi. Att göra kvinnan till den andra på det ontologiska, etiska och sociala planet är att radera bort henne som verklig existens.

Malabou ser det kvinnliga som en partikulär modalitet av den ontologiska förmågan till förvandling och möter på denna punkt queerteorin (denna är för övrigt en av knutpunkterna för den dialogiska boken Sois mon corps där hon reflekterar över relationen mellan subjekt och kropp i Friedrich Hegels filosofi tillsammans med Judith Butler). Kvinnligheten är en metabolisk passage för identiteten, menar Malabou. Dess plasticitet tillåter oss att tänka på nytt dynamiken mellan varat och identiteten. ”Kvinnligt tänkande” motstår den filosofiska gesten att etablera det oföränderliga eftersom hon förmår tänka förändring.

Malabou går till neurovetenskapen för att utveckla det dekonstruktivistiska paradigmet. Erfarenheten förändrar hjärnan, det finns en ”synaptisk plasticitet”. Snarare än att erfarenheten gör avtryck på hjärnan handlar det om en plastisk omorganisering som producerar skillnad. Det är på detta sätt som Malabou söker ”förändra skillnaden” (différer la différence). Hon återanvänder idén om plasticitet hos Hegel och underställer den både metafysikens och dekonstruktionens prövning genom att tolka Hegels påstående att andens sår läker utan att lämna ärr, på tre sätt: metafysiskt, dekonstruktivistiskt och post-dekonstruktivistiskt.

Dessa tolkningar symboliseras av tre olika bilder: fenix, spindeln och salamandern. Fenixfiguren är en bild av återuppståndelsen, sårets försvinnande genom återkomsten av en identisk närvaro som uppenbarar anden. Spindeln representerar en dekonstruktivistisk förståelse av skillnad som en reva i texten/spindelväven som omorienterar texturen och söker dess form någon annanstans så att texten/väven inte är identiskt närvarande utan samtidigt frånvarande och närvarande. Salamanderfiguren refererar till regenerering, ett läkande som samtidigt innebär förändring. Denna figur refererar till stamcellernas förmåga att ändra specialisering och att differentiera sig genom att ändra funktionen som de från början haft. Salamandern rekonstituerar sin förlorade lekamen. Såren lämnar inte ärr, men nya kroppar som skiljer sig från den ursprungliga. Dessa tre tolkningar utgör en tavla av det plastiska tänkandets genealogi, dess begreppsliga möjlighetsvillkor.

Kvinnan bär enligt Malabou på löftet att vara möjlig. Hon vill placera sig bortom essentialismdebatten som enligt henne utgår från en alltför statisk förståelse av ”essens”. Hon vill istället fokusera på transformabiliteten, förmågan till omvandling. Våldet som begränsar kvinnlighetens vara är också medlet för att se den motståndskraftiga föränderligheten som kvinnlighetens essens bär på. Hon skriver ”Låt oss acceptera att tänka, under kvinnans namn, en tom men motståndskraftig essens, motståndskraftig därför att den är tom”. Filosofin har varit kvinnlighetens grav men den har också ett utrymme för plastisk regenerering. Friheten realiseras genom att plastifiera filosofin, det vill säga att överskrida det filosofiska rummet som är inkapabelt att ta emot kvinnlig essens.

Att plastifiera filosofin börjar med imitation (lära sig att göra som männen, formas med dem), fortsätter med att köna filosofins subjekt (att teoretisera feminismen) och slutar med att undersöka ett okänt territorium där en annan kropp framträder i en annan form än negation, förklarar hon. Malabous undersökning av biologins och neurovetenskapernas territorier återaktiverar inte det deterministiska tänkandet på ett sätt som stoppar det kvinnliga utan på ett sätt som flyttar om könets plats. Hon menar att nutidens biologi understödjer tesen om könets plasticitet och påpekar att transsexualitet är en process av hormonella transformationer som äger rum i hjärnan.

Förutom en recension om hennes bok Ontologie de l’accident av poeten och psykoanalytikern UKON på programmet Obs! i P1 och ett hastigt omnämnande där idéhistorikern Victoria Fareld menar att den franska filosofen borde inkluderats i en svensk antologi av viktiga Hegelläsningar, tycks Catherine Malabous arbete gått de svenska medierna förbi. Men det finns goda anledningar att ta in denna säregna filosofiska röst i det svenska samtalet. Inte minst det feministiska.