I dag skulle klimattoppmötet i Paris, som pågått under två intensiva veckor, ha avslutats. Under denna tid har fler än 190 länder förhandlat om det klimatavtal som ses som avgörande för det fortsatta globala klimatarbetet. Länderna meddelade i morse att de ännu inte lyckats komma överens och att mötet därför förlängs tills i morgon, lördag. André Larsson har träffat Fatima Ezzahra Benomar från nätverket Kvinnor för klimaträttvisa som är missnöjd med utkastet som cirkulerat – ur ett feministiskt perspektiv.
De svåraste förhandlingspunkterna under mötet har framförallt varit vilka länder som ska bidra till att kompensera de mest sårbara ländernas förluster och skador till följd av klimatförändringarna. Frågan om 1,5 eller 2 graders temperaturhöjning som mål har också varit en central konflikt mellan de mest sårbara länderna och länderna i norr som står för den absolut största mängden utsläpp.
Frågan om anpassning, där Sveriges miljöminister Åsa Romson, har medlat i förhandlingarna har däremot löst sig relativt smidigt.
Låga ambitioner i avtalet
Fatima Ezzahra Benomar från nätverket Kvinnor för klimaträttvisa är dock inte helt nöjd med avtalet.
– Jag har inga förväntningar på avtalet efter vad jag sett de senast två veckorna. Jag vet att andra inom vårt nätverk ändå tycker det gjorts stora framsteg, vilket det absolut har gjorts. Men det förändrar inte att flera miljoner människor kommer behöva lämna sina hem och inte kunna försörja sig på grund av de låga ambitionerna i klimatavtalet, förklarar Ezzahra Benomar och fortsätter:
– För oss är det här en rättighetsfråga, inte en fråga om privilegier. Klimatavtalet måste ta hänsyn till att kvinnor inte har samma mänskliga rättigheter runt om i världen som män. Därför kommer kvinnor också drabbas hårdast av klimatförändringarna.
Fatima Ezzahra Benomar menar att ojämlikhet och kvinnors bristande rättigheter runt om världen står i direkt relation till hur stora möjligheter de har att både anpassa sig och motverka klimatförändringarna.
– Ett av de värsta exemplen är tsunamin i Indiska Oceanen 2004. 77 procent av offren var kvinnor, enligt en rapport från Oxfam International. Dels för att kvinnor hade sämre simkunskaper men främst för att de var hemma med barnen och i deras försök att rädda barnen hann de inte undan tsunamin. Männen däremot var inte hemma och hade inte ansvar för någon och kunde lättare snabbt fly då de även äger de eventuella transportmedel familjen har.
Att inte en enda paragraf i de 27 sidorna som utgör det globala avtalet kommer nämna jämställdhet som en åtgärd irriterar Ezzahra Benomar.
– Det ser ut att bli ett avtal, men några formuleringar om genus och ojämlikhet kommer vi inte få se. Målet med klimatavtalet kommer antagligen landa på att hålla världens temperaturhöjning runt 2 grader. Två grader ger fortfarande fruktansvärda konsekvenser för miljoner människor och framförallt kvinnor runt om i världen. Men olja, kol och geopolitik är tyvärr viktigare för länderna.
Feministiskt aktivism
Under klimattoppmötet har det funnits flera olika initiativ för att kräva både kvinnors rätt att delta i förhandlingarna men även att förhandlarna ska ta hänsyn till de nuvarande obalanserade maktförhållandena i världen som oundvikligen resulterar i fattiga kvinnors sårbarhet. Nätverket Kvinnor för klimaträttvisa, med sina 54 medlemsorganisationer, utgör en liten del bland andra initiativ av till exempel FN:s Kvinnoförbund och >Women’s Environment and Development Organization och kampanjer som Kvinnors globala rop För klimaträttvisa.
– Som feministiskt aktivist under klimatmötet märker jag hur många politiker men även aktivister inom civilsamhället som frågar vad jag gör här och varför jag bryr mig. För mig är det en självklarhet att vår feministiska kamp inkluderar ett ekologiskt hållbart samhälle, förklarar Ezzahra Benomar med en trött blick.
Runt om världen organiserar sig dock de allra sårbaraste, urfolkskvinnor, vilket hon hämtar inspiration från.
– När jag ser hur framförallt urfolkskvinnor visar solidaritet med varandra och samarbetar för att anpassa sig och motverka konsekvenserna av klimatförändringarna tror jag ändå lite mer på framtiden. Genom att till exempel organisera soppkök för dem vars jordbruk går dåligt på grund av klimatförändringarna eller att organisera gemensamma fröbanker för att säkerställa framtida tillgång under svårare tider, kommer de klara sig lite bättre. Det är dessa kvinnor som är absolut närmast konsekvenserna. Därför är det deras kamp vi måste lyssna på, för de gubbiga politikerna behandlar bara paragrafer, inte riktiga ekosystem.
