När Sveriges regeringen utsåg representanter till delegationen inför klimatförhandlingarna i Paris utestängdes samerna. I delegationerna från både Norge och Finland finns samiska företrädare med. Nu undrar det svenska Sametinget om det överhuvudtaget finns förutsättningar för dialog med regeringen.
Carmen Blanco Valer återvänder till sommarens besök av FN:s specialrapportör för urfolksrättigheter, Victoria Tauli-Corpuz. Kanske ändras förutsättningarna när hon kommer med sina rekommendationer efter besöket.
Victoria Tauli-Corpuz, tidigare ordförande för FN:s permanenta forum för urfolk och nuvarande specialrapportör om urfolksrättigheter, var i Sverige mellan den 25 och 28 augusti i år. Huvudsyftet med hennes besök var följa upp de rekommendationer till den svenska regeringen som den tidigare rapportören, James Anaya, gjorde i sin rapport från 2011 kring det samiska folkets rättigheter. Tauli-Corpuz närvarade vid en urfolkskonferens i Hemavan anordnad av Samiskt parlamentariskt råd (SPR), som består av de nordiska sametingen.
Rapportören passade även på att besöka Rönnbäcken i Tärnabyområdet, där prospekteringsbolaget Nickel Mountain 2013 fick regeringens tillstånd att starta en nickelgruva och gav upphov till att Samerådet och Vapstens sameby stämde staten inför FN:s rasdiskrimineringskommitté (CERD). Kommittén uppmanade därefter svenska regeringen att stoppa verksamheten i väntan på att FN-organet utredde ifall gruvplanerna står i motsättning till FN:s rasdiskrimineringsregler. Gruvplanerna har motarbetats under flera års tid från flera håll, men utan något gehör.
Barnens rätt till ren miljö
FN-rapportören fick vid sitt besök träffa Vapstens sameby, Vaapsten Sïjte, samt guidades av Marie Persson, sametingsledamot och eldsjälen bakom gruvmotståndet i Rönnbäcksområdet samt grundare av organisationen Stoppa gruvan i Rönnbäck i Björkvattsdalen, Tärnaby. Marie Persson härstammar från området och har guidat och föreläst om gruvplanerna samt om Sveriges mineralpolitik och bristande samepolitik under lång tid. För Marie Persson handlar denna kamp inte minst om barnens och framtida generationers rätt till en ren miljö, det samiska folkets rätt till sin kultur och rätten till hälsa, mat och vatten.
Marie Persson poängterar även det faktum att den planerade storskaliga nickelutvinningen i Rönnbäck, i övre delen av Umeälven, berör ett hundratal samer varav majoriteten har utestängts från exploateringsprocessen och därmed rätten till inflytande. Detta är ett effektivt sätt att osynliggöra, tysta och förminska samer och deras kultur som går i strid med internationella urfolksstandarder. Detta är samer som alltid levt och verkat i området och som också är helt beroende av mark och vatten för sin försörjning och fortsatta existens.
Samhälle hotas av utplåning
Gruvprojektet innebär att ett helt samiskt samhälle – med dess marker, vatten, mat, hälsa och sydsamiskt språk och kultur – nu hotas av utplåning av såväl, något som regeringen helt bortser från. Fallet Rönnbäck kränker därmed urfolksrättigheter, barns rättigheter och mänskliga rättigheter på flera plan. Björkvattsdalen, där projektet planeras, har även tidigare drabbats hårt av Sveriges koloniala samepolitik med rasbiologi, konfiskering av mark och rättigheter, vattenkraftsutbyggningar. Bland annat.
Konferensen i Hemavan besöktes förutom av samiska representanter, även av regeringsrepresentanter från Sverige, Norge och Finland. Från svensk sida närvarade kultur- och demokratiminister Alice Bah-Kuhnke, som tog del av problem som det samiska folket har, inte minst de snäva budgetramarna för Sametinget, som hon lovade att ta upp inför nästa budgetproposition. Trots att Bah-Kuhnkes arbetsområde inte omfattar näringsfrågor, kunde hon inte undvika att uttala sig om en av de centrala frågorna i denna konferens, nämligen problem orsakade av utvinningsindustrierna och den kritiserade minerallagen, som hon ansåg borde ses över.
Inget erkännande av ILO-konventionen 169
Att inte någon representant från näringsdepartementet var närvarade tyder på att regeringen envisas med att se samefrågan som endast en fråga om kulturell identitet. Det är symptomatiskt för regeringens vägran att förstå att roten till många av samernas problem kan härledas till statens vägran att erkänna deras status som urfolk med kollektiva territoriella rättigheter. Något som ett undertecknande av ILO-konventionen 169 om ursprungsfolkens rättigheter skulle kunna förändra.
Under sin sista dag i Sverige var Victoria Tauli-Corpuz i Stockholm och mötte representanter för civilsamhällets organisationer med intresse för urfolkens rättigheter. På mötet informerade hon om de intryck hon fått i Hemavan och de olika utmaningar som det samiska folket står inför med självstyre, mark och territorier och kulturella rättigheter. Tauli Corpuz lyfte särskilt fram rapporterna som de tre sametingen presenterade kring utvinningsindustriernas påverkan på samernas rättigheter. Detta kopplade hon till den globala utveckling som hon som FN-rapportör erfar, där utvinningsindustriernas jakt på exempelvis mineraler och olja leder till att urfolkens rättigheter systematiskt kränks.
Miljöaggressiva industrier drabbar urfolk
Rapportören menade att i Afrika, Asien, Oceanien, Latinamerika, Nordamerika, Ryssland, och även länder som anses vara måna om mänskliga rättigheter och demokrati som Norge, Finland och Sverige, växer problemen fram specifikt i samband med gruvexploatering. Oavsett statsskick och oavsett om ett land skrivit under ILO:s resolution 169 eller skrivit under FN:s urfolksdeklaration banar regeringarna väg för mineralprospekteringar och exploatering utan att tillfråga urfolken.
Men Tauli-Corpuz påminde om att det är inte bara de miljöaggressiva industrierna som drabbar urfolken, utan även de påstådda ”miljölösningar” som växer fram. Till exempel utsläppsrätter i form av REDD, vindkraftverk som rubbar renarnas miljö, vattenkraftverk, etc. Rapportören nämnde att även klimatförändringarna kommer att drabba urfolk i större utsträckning än andra just för att de ofta lever på många av de mer sårbara områdena på jorden.
Tauli-Corpuz kommer att skriva en rapport om sitt uppföljningsbesök så att bland annat FN:s permanenta råd om urfolksrättigheter, Kommittén mot rasdiskriminering samt FN:s generalförsamling ska kunna få vetskap om problemen som drabbar samerna i Norden, uttala sig och komma med rekommendationer till den svenska regeringen. Hon valde avsiktligt att inte besöka de olika länderna som samefolket är uppdelad i. På det sättet ville hon dels markera att det handlar om ett enda folk om än av kolonisatörerna numera uppdelade i olika stater, och även lyfta fram Samiskt parlamentariskt råd (SPR) och Samerådet som positiva exempel på gränsöverskridande samarbete.
Bärare av lösningar, inte offer
Victoria Tauli-Corpuz lyfte vid upprepade tillfällen, förutom utmaningarna och problemen, även fram möjligheterna. Hon uttryckte till exempel tillfredsställelse över att ha kunnat konstatera hur samiska kvinnor utgjorde en betydande andel av ledamöterna i sametingen. Hon menade att de många år av kamp för urfolkskvinnors rättigheter, som hon och många andra urfolkskvinnor och allierade fört, börjar ge frukt. Men hon påpekade med emfas att rättigheter för urfolkskvinnor inte bara handlar om representation, utan är starkt sammankopplade med deras folks kollektiva rättigheter. Därmed ville hon även varna för frestelsen att se antingen urfolkskvinnor eller urfolk som ”offer”.
– Vi är bärare av lösningar, eftersom vi har kunskaper som andra aldrig velat ge kunskapsstatus. Våra kunskaper bär många av lösningarna, inte minst i förhållande till klimatutmaningarna. Därför kräver vi att i stället för att fortsätta med studie efter studie för att konstatera att det finns en klimatkris, ska medel satsas på att vi ska kunna utveckla våra kunskaper och dela med oss av våra lösningar samt se till att våra folk tillerkänns rättigheter, säger Victoria Tauli-Corpuz.
