Vid Cityterminalen i Stockholm väntar en färgglad buss på att åka iväg till Polen. Resan går under namnet ”Alternativ charter” och är anordnad av litteraturföreningen Textival tillsammans med Rättbuss. Resan beskrivs som ”ett sprakande konfettiregn eller en stilla protest mot stillastående”.

Rättbuss gjorde sig kända som vänsterns transportmedel efter att de var med och hjälpte till att köra runt folk på överklass-safarin 2012, där aktivister fick se hur livet såg ut på Solsidan i Stockholm. I dag bär det av till Warszawa där deltagarna ska få en inblick i den polska aktivismen.

– Den röda tråden är rörelse, säger Stina Nilss från Textival, själva resan som en rörelse. Rättbuss fysiska transport hänger ihop med hur vi på Textival tänker på text som en resa.

Stina Nilss från Textival, en av arrangörerna.

Resan går via färjan från Nynäshamn och tar lite mer än ett dygn. I bussens sängliknande soffor ligger resenärer från olika städer i Sverige och lyssnar på en inspelning med performanceartisten Robert Fux, som pratar i högtalarna.

Gdánsk

Färjan stannar i samma hamn som andra världskriget en gång bröt ut. Gdánsk är också staden där folket började demonstrera mot regimen på 70-talet och där Lech Walesa tio år senare startade den fackliga Solidaritets-rörelsen.

Välkommen till Gdánsk.

Efter en kortare guidad tur börjar letandet efter mat som senare visar sig vara symptomatiskt för resan. De flesta som åkt med är veganer och Polens matutbud består främst av kötträtter, gärna i kombination med kål och potatis. Efter att några insett att det går att beställa ”kebab utan kebab” så fortsätter resan mot huvudstaden. Framåt nio-tiden stannar bussen utanför Hostel Fabryka i stadsdelen Praga, ett av Warszawas fattigare kvarter.

Vänskapskvarteren, Warszawa

I Warszawa syns inga demonstrationståg till på första maj. Under kommunismen var det demonstrationsplikt och många tar därför avstånd från firandet den här dagen eftersom de förknippar det med ett tvång. I stället bär den alternativa chartern iväg till Osiedle Przyjaźń – ”vänskapskvarteren”.

Osiedle Przyjaźń – ”vänskapskvarteren”.

På 50-talet byggdes området upp som ett bostadskvarter för sovjetiska arbetare som kom hit för att bygga det som, med viss ironi, brukar kallas Stalins gåva. Byggnaden är ett 231 meter högt kulturpalats som Polen delvis fick betala notan för själva. I dag är det ett av Warszawas stora turistattraktioner.

Efter att de sovjetiska arbetarna flyttat blev platsen ett bostadsområde för studenter, ökänt för sina fester.

Det regnar på husen. De verkar ägas av alla och ingen. Många vill ha makten över platsen men ingen vill ta ansvar. Vänskapskvarteren symboliserar ett vanligt möte i Warszawa; mötet mellan det offentliga och det privata. Efter kommunismens fall började personer som ägt byggnaderna, som förstatligats under kommunismen, att kräva tillbaka vad som varit deras i tidigare generationer. Överallt finns denna konflikt och en pågående diskussion om vem som äger staden.

– När kapitalismen kom så slutade folk tycka att det var värt att bevara eftersom de inte vet om de kommer att få behålla sina hus, säger Malgorzata Leszko som tillsammans med sin syster Magda är uppvuxen i kvarteret.

Från vänster: Systrarna Magda och Malgorzata Leszko.

Systrarna Leszko beskriver hur kapitalismens infart gjorde sig tydlig genom att de som bodde i kvarteret började måla endast sin egen del av staketet eller huset i stället för att gå ihop och måla hela huset tillsammans. Kvarteret är viktigt för dem. Deras fritid är dedikerad till att sprida information om kvarteret och platsens historia. På frågan varför de tycker att det är så viktigt svarar Malgorzata Leszko:

– Man kan inte bara stå och se på när något faller samman.

Loesje var här.

Sen Pszczoły, Warszawa

En annan plats under ständig förändring är Sen Pszczoły. Här fortsätter första maj-firandet. Sen Pszczoły är en klubb och ett kulturhus som har fått flytta ett flertal gånger.

Klubb och kulturhus Sen Pszczoły.

Tanken var att flera polska aktivister skulle sluta upp här, på en så kallad interaktiv picknick, för att berätta om olika rörelser i Warszawa. Men många ställde in, berättar Stina Nilss.

Picknicken blir dessutom svårgenomförd eftersom det regnar.

En som lyckats ta sig dit är iallafall Emilia Skiba från Loesje, nätverket som satt upp textaffischer med visdomsord på allt från svenska elskåp till franska väggar. En annan person som kommit till picknicken är Magda Latuch som varit aktiv i att driva Sen Pszczoły.

I ett samtal med Håkan Forsell och Dan Hallemar från podcasten Staden diskuterar hon hur det varit att hjälpa till med kulturhuset.
På frågan om huruvida de som driver Sen Pszczoły har någon gemensam ideologisk utgångspunkt skakar Magda Latuch på huvudet.

– Vi är inte politiska, svarar hon.

Vägen hem

Bussen rullar ifrån Magda Latuch och Sen Pszczoły. Charter-programmet börjar lida mot sitt slut. Flera resenärer säger att de har fått se intressanta platser, men inte så mycket aktivism.

Nemi Pelgrom är en av resenärerna på den alternativa chartern.

–

Jag kan inte riktigt hitta vad som är aktivistiskt med den här resan, säger hon. Nemi Pelgrom hade hoppats på fler möten med polska aktivister och någon form av kunskapsutbyte. Hade hon själv anordnat resan hade hon hellre hjälpt till med aktivistiska projekt i staden.

– Jag tror att det finns mer. Det vore fel att påstå att jag har fått en förståelse för den polska aktivismen, säger hon.

Enligt henne så har det att göra med att hon endast fått träffa personer som kallar sig själva opolitiska och som inte sätter sin rörelse i ett större politiskt sammanhang.

Nemi Pelgrom.

Men när det är dags för den dygnslånga resan hem så fylls den vimpelprydda bussen med samtal om aktivism. Det som saknades när den alternativa chartern kom fram till sitt mål verkar ha påbörjats på resan hem.

– Det här är en mötesplats. Vi visste inte vilka som skulle följa med, men nu får olika personer som är aktivister mötas. Det är en slags aktivism att synliggöra och öppna upp världen, säger Stina Nilss.