För första gången har den globala nyhetsutgivarorganisationen Wan-Ifra haft frågan om könsbalans i medieorganisationerna uppe ”skarpt” på dagordningen. Det säger ordförande Tomas Brunegård, ordförande för Wan-Ifra, efter den årliga konferensen i Washington för ett par veckor sedan. Han tror att nästa fas kan bli att kontinuerligt synliggöra hur innehållet ser ut ur ett genuspersperspektiv.
För två år sedan bildades den globala alliansen för jämställda medier (Gamag). Initiativet togs av FN:s utbildningsorgan Unesco när det stod klart hur små framstegen varit när det gäller kvinnors medverkan i, tillgång till och inflytande över medierna. Den internationella organisationen för tidnings- och nyhetsutgivare Wan-Ifra är en av de 500 medieorganisationer och grupper ur det civila samhället som anslöt sig till uppropet från start och har två representanter med i Gamag:s styrgrupp.
Feministiskt perspektiv ställde några frågor till Tomas Brunegård, nyligen omvald ordförande för Wan-Ifra, om vad åtagandet innebär.
– Det är en stor fråga. Jag kom precis tillbaka från Washington där vi har haft vår World News Media Congress som vi håller en gång om året. En av frågorna som vi har att hantera är just genusfrågan. I de här globala organisationerna råder inte könsbalans. Det är väldig övervikt för män, det är nästan generande dåliga tal, säger han.
Inte läge att slå sig för bröstet
Samtidigt konstaterar Brunegård att Wan-Ifra saknar mandat att beordra förändring av medlemmarna. Wan-Ifra är från början en paraplyorganisation och samlar i dag både branschorganisationer, medieorganisationer och enskilda utgivare från 120 olika länder – som vart och ett har rätt att nominera styrelserepresentanter.
– Vad vi uppmanar nu är alla våra medlemmar att tänka på genusfrågan när man nominerar in. Det är vårt sätt att påverka, rent generellt, hanteringen ur ett legalt styrelseperspektiv för Wan-Ifra. Det är ett av de bidrag vi kan göra. Numera finns kvinnor att nominera. Om vi tittar på Tidningsutgivarna som är en svensk organisation där jag har varit ordförande tror jag det finns lika många kvinnor som män i styrelsen numera. Så såg det inte ut för femton, tjugo år sedan. Det har kommit fram kvinnor som är valbara eller nomineringsbara.
Ett annat exempel som Tomas Brunegård lyfter fram Women in News, ett projekt som Wan-Ifra driver regionalt i södra Afrika med stöd av Sida för att främja kvinnors karriärer i mediebranschen.
Enligt Brunegård har det tagit lång tid att få upp frågan om kvinnors representation i medierna på dagordningen i den globala utgivarorganisationen, medan diskussioner om nyheternas innehåll alltid funnits med.
– Jag har ändå varit med i över tio år, och det här var första gången frågan om hur representationen ser ut var uppe skarpt på styrelsebordet. Innehållsperspektivet brukar alltid finnas med. Hur når vi kvinnor, det brukar vara en naturlig del. Massmedier vill ju nå alla, unga, äldre, män och kvinnor, med olika etnisk bakgrund, alla de här frågorna brukar belysas. Det var första gången jag var med om en diskussion ur representativt perspektiv faktiskt. Och det är väl inget att slå sig på bröstet för, men ett plus.
Medvetenhet finns
Tomas Brunegård sitter också i Sveriges radios styrelse, och har tidigare varit vd och styrelseordförande för den svenska tidningskoncernen Stampengruppen. Han upplever utifrån sina erfarenheter där att utvecklingen går åt rätt håll.
– På golvet, redaktionellt, så har man haft koll på detta och jobbat mycket medvetet för att få bra balans. Utifrån det perspektiv jag har så har det sett ut så. Jag kommer just från ett norskt mediebolags styrelsemöte och där var genusfrågan också uppe, så det finns en medvetenhet.
Men när det gäller just innehållet tyder de få jämförbara studier som gjorts på att ökad kvinnorepresentation inte räcker för att förändra nyhetsutbudet och motverka diskriminering och könsstereotyper i nyhetsflödet. De rapporter som finns bygger på ideellt insamlade uppgifter. Ett exempel är den globala nyhetsstudien GMMP som genomförs av aktivister vart femte år sedan kvinnokonferensen i Peking 1995. Medan andelen kvinnor som kommer till tals i nyheterna ökat globalt från 17 till 24 procent har Sverige legat ganska still kring 30 procent. Detta trots att det nu råder närmast könsbalans, även på chefsnivå, på redaktionerna.
– Det har jag inte följt, så det har jag inte sett faktiskt… säger Tomas Brunegård.
Inför kvinnokommissionen i New York i mars, där kvinnokonventionens handlingsplan – den så kallade Pekingplattformen – lanserade Gamag kravet att det ska finnas mätbara mål och indikatorer som följs upp när det gäller genus och medier i post 2015-agendan som håller på att förhandlas fram nu. Står Wan-Ifra bakom detta, att det ska tas fram indikatorer både när det gäller representation och innehåll?
– Det är ingenting vi har tagit beslut om i någon styrelse eller motsvarande forum. Däremot så, i och med att vi deltar i alliansen, står vi ju bakom. Utifrån vårt perspektiv, vi är ju inte hela mediebranschen utan representerar delar i en global organisation, så tror jag att det här arbetet måste få pågå i flera steg. Och vår främsta uppgift, eftersom vi inte har bestämmanderätt, varken över någon medlemsorganisation eller individuell organisation, är att medvetandegöra och hela tiden se till att frågan lyfts fram, och drivs via projekt där vi är direkt ansvariga, som vi gör nu med Women in News, framför allt i Afrika. Det är på de sätten man måste agera när man ser på vår roll i det perspektivet.
Stämmer det att Wan-Ifra driver en motsatt linje i EU, att den här typen av indikatorer inte ska finnas med i några EU-direktiv?
– Vi driver inte frågor mot EU över huvud taget. Det kan nog vara någon annan, närbesläktad organisation. Lobbying gentemot EU brukar skötas av European Newspapers Publisher’s Association, ENPA. Utan att veta detta i detalj så tror jag att detta är en ENPA-fråga och det kan jag inte riktigt uttala mig om i så fall varför man haft den inställningen.
Skulle du tycka att det vore bra om det fanns bättre underlag? Forskare beklagar ju att det inte finns tillräckligt med data för att följa utvecklingen och då blir det svårt att veta hur man ska nå målen…
– Det håller jag med om. Det finns ju en gammal devis ”what gets measured gets done” – jag tror att ska man kunna se den här utvecklingen måste man kunna mäta och följa, det tror jag helt klart. Det kännetecknar alla våra projekt, jag måste ta det här Women in News igen, för det har jag färskt i minnet, där är det definitivt mätbara data och man följer individer. Så det är något vi omfattar, ja, att man ska mäta för att se att man får framgång i det man gör.
Ett argument som ofta kommer upp när tvingande åtgärder diskuteras, är att det skulle finnas en motsättning mellan jämställdhetsmål, till exempel om stater har mål och sätter upp organ som samlar in uppgifter, och yttrandefriheten. Hur ser du på förhållandet mellan jämställdhet och yttrandefrihet?
– Det har jag aldrig någonsin tyckt själv eller hört någon argumentera för att de här sakerna skulle stå i motsatsförhållande till varandra. Jämställdhet är ju både en humanistisk fråga, i det att man ser på varandra som jämbördiga, det är en demokratisk fråga och det är också mångfaldsperspektiv som bygger på att man får både större idéhöjd och idérikedom och därmed mer dynamik i ett sammanhang. Att detta skulle stå i kontrast till någon yttrande- eller tryckfrihetsfråga, det har jag aldrig hört talas om. Och det tycker jag definitivt inte. Inte heller i den roll jag har. Snarare tvärtom.
Om man då vill att det i Sverige, EU och globalt ska finnas insamlade uppgifter, till exempel i årsredovisningar, om fördelningen kvinnor-män, och även uppgifter om i vilken roll människor porträtteras i innehållet, skulle du se positivt på det menar du?
– Alltså jag uppfattar detta, och ser det utifrån mina år i branschen i Sverige, och då lyfter jag inte bara genusfrågan, utan också mångfaldsfrågan, som är en större mer komplex fråga, men som innehåller den aspekten, är det definitivt något vi måste ha väldig koll på när man tittar på mediebranschen. Problemet med medierna, om man inte har mångfalden på journalistsidan, så får man inte heller mångfalden, att spegla samhället såsom det ser ut, och i dag har vi ett samhälle med en mycket större mångfald än någonsin tidigare. Jag tror att det här hänger ihop, mediernas roll, och att medierna har en mångfald på journalistsidan, det är något man måste jobba med och för. Därför måste man mäta det på de sätt som det går att mäta. Ett sätt är att mäta balansen mellan män och kvinnor.
Vem tycker du ska hålla i det då. Det verkar ju inte riktigt vara någon som vill ta på sig den uppgiften. Vi har haft några olika projekt i Sverige. Christina Jutterström drev publicistiskt bokslut ett tag. Men allt är kortvariga, eller interna projekt. Då blir det svårt att jämföra. Har du någon idé om hur vi skulle kunna se till att det skedde en kontinuerlig mätning och uppföljning av branschen i praktiken?
– Ja, jag tror att den upptäckten måste uppstå på lägsta möjliga nivå. I Stampengruppen där jag var vd i 17-18 år så var detta en viktig fråga. Inte minst därför att ägarna satte upp krav, man tyckte att detta var en väldigt viktig fråga. Det finns både piska och morot. Jag kommer ihåg när Christina Jutterström jobbade med de här boksluten. Problemet är att man ofta vill fånga för mycket och för detaljrikt, och därför blir det bara en börda till på bolag som de flesta i dag jobbar med allt färre resurser. Man måste göra detta så enkelt som möjligt, där de som finns därute och som fattar beslut har sett det här som en jätteviktig i fråga. För i grunden gynnar det ytterst den egna verksamheten, den egna innovationskraften eller dynamiken. Och så ser jag faktiskt på det här med jämställdhet och mångfald.
Jag tror att många skulle hålla med dig i teorin, men i praktiken fallerar det. Vi hittar ju inga jämförbara siffror förutom i de tillfälliga och ideellt drivna studierna, som ofta bygger på ganska små urval. Magkänslan är ofta att det blir lite bättre med tiden, men till exempel GMMP har inte bekräftat den känslan när det gäller de nordiska länderna. Anser du att medieföretagen borde ställa upp om världens regeringar bestämmer sig för att statistiken ska lämnas så att uppföljning blir möjlig?
– Jag tror inte man ska gå på regeringarna. Där råkar du in i en principiell fråga, och jag förstår mer var din tidigare fråga om yttrande- och tryckfrihet kan komma ifrån. Vi i medierna har ju tyckt att vi ska vara självsanerande, därför att medierna står ytterst där för att granska och följa och skildra vad regeringar och politiker och det offentliga göra. Där har det funnits en ideologisk diskussion hur nära ska regeringar och myndigheter gå medierna för att ha så hög självreglerande effekt som möjligt för det tror vi fungerar bäst. Jag tycker att man framför allt ska jobba med medieföretagen, och organisationer som företräder medieföretag, som du gör nu, och medvetandegöra frågorna och försöka se till att få mätbarhet utifrån företagen själva. Och det är möjligt att vi skulle kunna samla in detta på global nivå, det måste jag prata om med de som jobbar med insamling av statistik, det är möjligt att det skulle gå att göra, åtminstone på en aggregerad nivå.
Frågan är vem som ska betala. Siffrorna finns. Det handlar om att samla in och analysera, och det måste någon få ersättning för att göra. Kan man tänka sig någon form av partsgemensamt organ?
– Alltså vi samlar in statistik från våra medlemsföretag. Det rör ju mer upplagor, annonser, läsande, den typen av statistik. Det är möjligt att man skulle titta på den här frågan också. Det är något vi måste diskutera. För just nu handlar det om så basala saker som att se till att världens olika stater, de olika medlemsorganisationerna, nominerar in kvinnor i allt högre grad än vad man tidigare gjort. Historiskt har det varit för dåligt. Nästa fas i detta skulle faktiskt kunna vara att man synliggör hur ser innehållet ut ur ett genusperspektiv. Jag tar gärna med den frågan vidare. Återigen, genusfrågan har blivit ett viktigt perspektiv när vi bedriver medieutveckling i de länder där mediesektorn är svag.
Är det en framgångsfaktor alltså?
– Ja, absolut, vi tror att detta är en viktig faktor och en framgångsfaktor. Vi samarbetar ju med Unesco ganska mycket. Om detta kunde sorteras in så man hade FN:s förlängda arm in i detta…
Det är ju Unesco som har dragit igång den här alliansen, Gamag, men de har själva inga pengar…
– Nä, och jag vet inte egentligen om det är pengar det faller på, för att en aspekt på mediebranschen är att det å ena sidan finns gott om statistik, men också områden där det inte finns. Mediebranschen har tillhört de branscher där man inte har tyckt att det har varit viktigt att mäta ibland. Industriföretag är genomanalyserade och genommätta, det är inte mediebranschen. Det här kan ju vara något man borde samtala om att den här frågan tycker vi är så viktig att den bör mätas, och hitta sätt att rapportera in det så att vi får global statistik över läget. Återigen, det tittar vi gärna vidare på.
