I Ann-Marie Ljungbergs essäbok I fallinjen (Bokförlaget Korpen) får vi följa livet hos en förening för ensamma mammor i Göteborg. En förening för utsatta.
Genom utlämnande glimtar ur föreningslivets turbulenta, men ack så viktiga, tillvaro fördjupar hon i denna både filosofiska och politiska essä varför behovet av en prekärfeminism är så stort. Det vill säga varför det behövs en feminism där de mest utsatta kvinnorna i samhället står i fokus. De kvinnor som balanserar på kanten, som befinner sig i fallinjen.
Ödesdiger jämställdhetsreform
Många av dem lever på existensminimum eller till och med under, de flesta bor i andra hand eller på soffan hos någon, några saknar jobb eller riskerar att förlora det de hade innan de fick barn. Alla befinner sig i en livssituation som innebär en ständigt ekonomisk stress i vardagen, vilken orsakar både psykiskt och fysiskt lidande.
Vem tar hand om mitt barn om jag blir sjuk? Vad ska jag leva på när föräldrapenningen tillfaller pappan efter åtta månader och han inte tar hand om barnet och inget dagis tar emot en så liten bebis? Vad ska jag göra om jag tvingas säga upp mig från jobbet med oregelbundna tider och helgskift eftersom det inte finns någon matchande barnomsorg? Etcetera.
Det är bara några av de frågor som gnager och förgör ensamma mammor i Sverige i dag. Med ett tillägg: den skam och det dåliga samvetet inför barnet att ständigt vara orolig och alltid behöva säga nej till allt.
Utifrån dessa kvinnors perspektiv tar sig Ljungberg an de politiska jämställdhetsreformer som genomförts de senaste decennierna, varav den mest ödesdigra är 1998 års vårdnadsreform. I korthet innebär den att det är möjligt att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja och även i de fall där den ena parten utövat våld mot den andra. Fråga någon av dem som jobbar på någon av landets kvinnojourer när ni får chansen, uppmanar författaren.
Debatten om individualiserad föräldraförsäkring
På senare tid har dock två andra mer aktuella jämställdhets/feministiska förslag debatterats, nämligen individualiserad föräldraförsäkring och kvotering till bolagsstyrelser. Dessa dömer Ljungberg ut som feministiska symbolfrågor för medelklassen som inte får några reella verkningar på jämställdheten utan snarare drabbar de mest utsatta kvinnorna. Det har skett en sammanblandning av likhetsfeminism och likvärdighetspolitik.
Redan i dag innebär gemensam vårdnad för de mammor som bär hela ansvaret för barnet att hon måste avvara föräldradagar till pappan, som han aldrig tar ut eller eventuellt säger att han ska spara för framtiden.
Rökning och övervikt är andra teman som kommer upp. Författaren menar att det finns en relation mellan dem, som många av de ensamma mammorna slits emellan. Samtidigt ställer hon frågan: Är det sämre att röka om det är andrummet som gör mig till en bättre person och därmed bättre mamma än att inte röka om jag är fullständigt miserabel?
Det är en text som visar precis hur exkluderande och kallt vårt samhälle faktiskt är. Hur snäva ramarna för det normala är och hur intoleransen för det avvikande (som tycks vara det mesta som inte är vit medelklass/stabil arbetarklass kärnfamilj, till exempel kombinationen: kvinna, mamma och röka) flödar.
Trots att vi i retoriken jobbar så hårt på att vara politiskt korrekta så är vi också lika snabba att på olika sätt markera skillnader för att positionera/kategorisera vilka vi är. Vi fastställer på så vis vår synliga identitet i relation till de andra
.Texten har trådar som rör flera tunga ämnen, som till en början tycks sticka iväg åt lite olika håll, men som Ljungberg på ett skickligt sätt lyckas hålla ihop och göra både följsam och behaglig att läsa.
Både inför valet förra året och efter publikationen av boken har Ann-Marie Ljungberg och flera av de andra ensamma mammorna varit aktiva i debatten kring den föreslagna individuella föräldraförsäkringen.
Feminismen har tappat perspektiven
Debatten är bra eftersom den synliggör just det som har blivit vår tids jämställdhets- och feministiska frågor på den politiska dagordningen. Förslag som det går lätt att vara för eller mot och som därför passar in i dagens snuttifierade mediala debattklimat. Det finns inte utrymme för strukturell kritik. Det finns knappt längre utrymme för att säga att ”kvinnor är underordnade för något vi är”, som Ljungberg skriver. Vad vi än gör eller inte gör, det kan aldrig bli rätt.
Hur kunde det bli så här? Jo, det har den härskande nyliberalismen (om det dock verkligen är just en nyliberal tid vi lever i har dock Kajsa Ekis Ekman ifrågasatt), som Ljungberg kallar den, bidragit till. I den har feminismen dragits in och tappat perspektiven. Skillnaderna är inte längre synliga. Förslagen är inte längre inriktade på någon egentlig förändring.
Debatten har också tvingat de politiska partierna att se hela spektrat av samhället, slipa sina förslag och bli ännu tydligare i sin politik.
Men det allra viktigaste är att Ljungberg sätter ljus på de mest utsatta i samhället. Det är en obehaglig och smärtsam sanning som alltför länge varit höljd i dunkel. Alla människor, alla kvinnor och alla barn i vårt land måste ha ett fast ställe att bo på och kunna äta sig mätta och någorlunda varierat för att hålla sig friska. Det handlar om rätten till ett värdigt liv. Men inga rättigheter kan tillfalla de som inte finns.
Den rådande kapitalistiska normen som innebär en ständig strävan efter mer arbete till varje pris har ifrågasatts från flera håll i debatten. Statsvetaren Maria Jansson efterlyser en omformulering av problemet. ”Det handlar inte om hur vi ska dela på föräldraförsäkringen. Det handlar om hur vi ska organisera relationen mellan det som vi i dag kallar förvärvsarbete och det vi kallar omsorg.”
Janssons huvudinvändning mot förslaget om individualiserad föräldraförsäkring är att den utgår från en både patriarkal och kapitalistisk norm, som säger att förvärvsarbete är det viktigaste i samhället och i människors liv och det enda legitima sättet att bidra till samhället.
Människor behöver varandra. Genom varandra blir vi bekräftade och får erkännande, en identitet. Utan andra existerar vi inte som sociala varelser. Tillsammans bekräftar vi varandra och skapar sammanhang. Detta filosofiska resonemang, som Ljungberg hämtar från idéhistorikern Victoria Farelds bok om filosoferna Charles Taylor och Hegel, löper parallellt som en röd tråd genom texten.
Hon finner gemenskap i föreningen. Den formar henne i ständig förändring. Den får henne att ställa sig upp när hon faller. Den får henne att se strukturerna. Det var bra det. För det behöver vi alla.
