Det ser ut som en tom bit asfalt: den närmsta plätten utanför entrén till kvartersbutiken. Men i en parallell verklighet är den här asfaltsbiten ytterligt åtråvärd, högt betald, och ivrigt bevakad. Av människor som egentligen inte har någon äganderätt till den. Feministiskt perspektiv har granskat brottsligheten som drabbar nödställda EU-medborgare, sällan lagförs och utgör ett vanligt argument för att förbjuda tiggeri.
Så länge det har funnits rumänska och bulgariska medborgare som tigger på gatorna i Sverige, så länge har ryktena också florerat om att de ”egentligen” är rika, eller att ”alla pengarna går till en rik ledare”. Så enkelt är det nu inte, visar Feministiskt perspektivs granskning. Men många tiggande rumänska romer, liksom hjälparbetare som Feministiskt perspektiv har intervjuat, ger en samstämmig bild: De mest utsatta människorna i vårt samhälle plågas av kriminella ligor som utnyttjar deras fattigdom och brist på kontakter.
Hur många av de tiggande som är utsatta för brott, eller delaktiga i kriminalitet, är omöjligt att uppskatta. På alla de orter där Feministiskt perspektiv har träffat och intervjuat rumäner på gatorna har vi träffat på såväl brottsoffer som människor som har vägrat betala, eller som inte har blivit utsatta för några påtryckningar alls. Våra källor talar samtidigt om flera olika ligor som alla opererar i Sydsverige, tiotals fordon per liga, och upp till åtta personer per minibuss. Alltså åtskilliga hundra personer, men utspridda över tjogtals med städer och orter. Den sammantagna bilden som framträder är att de flesta som tigger kommit till Sverige på egen hand, utan att stå i skuld till eller vara ”anställd” av en ligaledare. Vilket inte hindrar att ledarna tjänar stora summor, då en ”tiggarplats” alltså kostar 5 000 kronor.
Under hösten och vintern har fasaden rämnat flera gånger. Ett exempel är Anamaria Marutel, som vi har valt att kalla henne. Hon har en i sammanhanget ovanlig historia, en historia som har gjort att hon har fått en speciell roll. Hon är nämligen svensk medborgare, men har ändå hamnat i tiggeri och hemlöshet. Och för omkring ett halvår sedan fick hon uppleva ett nytt fenomen. Hon satt då utanför en matbutik i de centrala delarna av en större stad i sydöstra Sverige. En för henne okänd kvinna kom fram och började hota henne, på rumänska. Anamaria Marutel skulle försvinna snabbt, annars skulle fler angripare tillkallas, och hon skulle få ”tjugo knivar i ryggen”.
Den angripande kvinnan sade att det var hennes plats – hon hade nämligen ”betalat 500 euro för den”.
– Jag blev skräckslagen och försvann. Sedan gick jag inte till den platsen igen. Men det har hänt på fler ställen efter det, säger Anamaria Marutel.
Allmänt känt pris
Ungefär samtidigt berättade en annan rumänsk tiggare, Dimitru Lupu, för polisen i Karlshamn att han utsattes för hot av en ligaledare i norra Blekinge. Och någon vecka senare får en tiggande rumän en konservburk slungad mot sin skalle utanför Coop i centrala Kalmar, också det ett försök att tvinga fram pengar för platsen han tiggde på. Det här är ett av få misshandelsfall som faktiskt leder till en fällande dom: Gärningsmannen döms i januari till fängelse och utvisning. Tingsrätten i Kalmar anser det styrkt att mannen, en rumänsk medborgare som själv tigger på gatorna och säljer hemlösas tidning Faktum, försökt tvinga till sig pengar av ”konkurrerande” landsmän.
Priset på 500 euro, knappt 5 000 svenska kronor, nämns allmänt bland alla som Feministiskt perspektiv intervjuar om detta. En liga med bas i de norra delarna av Blekinge, där en familj sedan länge bofast i Sverige, men med rumänskt ursprung, har gjort ett antal städer till ”sina”. Alla som kommer dit på egen hand riskerar att utpressas eller köras iväg. Ilie Muntean, som Feministiskt Perspektiv skrev om i januari, visar runt i Karlshamn.
– Där utanför Citygross kostar det pengar att sitta. Likadant vid Willys, vid torget. Det var här min fru blev misshandlad av ligaledaren själv, säger Muntean och pekar genom bilrutan.
Han räknar upp ett halvdussin platser där han och hans vänner har blivit påhoppade och ivägkörda. Flera polisanmälningar har gjorts och han är angelägen om att ligaledaren ska stoppas.
– Det är en maffia. Han är en bandit. Vi är rädda att han ska sätta eld på bilarna när vi sover på natten, säger Ilie Muntean.
Verktygen för att uppnå rätten att ”sälja” en bit mark man egentligen inte äger – de verktygen stavas hot, våld och numerärt överläge. Och bygger på att människor med speciellt svag ställning – skuldsatta och analfabeter – letas upp och forslas hit. Eller att de som tagit sig hit själva skräms, hotas och misshandlas tills de betalar det uppsatta priset.
– De som leder detta lever ett tillbakadraget liv i Sverige, men de har palats i Rumänien, säger Anamaria Marutel och ger flera exempel på namngivna släkter och deras adresser i Rumänien.
Polariserande fenomen
Under vintern fortsätter vittnesmål av den här karaktären att nå hjälparbetare.
– Det förekommer verbala hot vid våra sammankomster som vi arrangerar och det handlar om platserna man sitter på. En polis nämnde priser på mellan 3 000 och 5 000 kronor för resa och en tiggeriplats, och det är pengar man sätter sig i skuld för. Om man sedan inte betalar kan hoten riktas mot de familjemedlemmar som är kvar hemma i Rumänien, säger diakon Katarina Borgemo, Stadsmissionen i Kalmar.
Hon har bidragit till att ett antal rumäner fått tak över huvudet på en campingplats i hennes kommun. Men till och med detta verkar ha öppnat för brottslighet:
– Att man utpressas på priser är inget som man vill prata om heller men av en tillfällighet förstod vi att det fanns någon som tog betalt för att få bo i Kalmar Stadsmissions husvagnar. Då tog man 500 kronor men om det var för en vecka eller för ett par dagar vet vi inte riktigt. Vi lånar ut till sällskap eller familjer under en vecka i taget men vi har också märkt att en familj som vi uppfattar som ledare ofta bor där när vi har byte på torsdagar fast vi inte gett husvagnen till dem. Men vad som händer eller hur det går till vet vi inte ännu, säger Katarina Borgemo.
De aktörer som ofta sprider vidare uppgifter om organiserat tiggeri uppvisar sällan några ambitioner att se till att förövarna lagförs. Istället för att vända sig till polisen, använder de bilden av en omfattande kriminalitet till att skapa opinion för att tiggeri ska förbjudas.
Sverigedemokraterna (SD) har profilerat sig partipolitiskt med sitt motstånd mot det ”organiserade tiggeriet” och föreslår att tiggeri förbjuds. Frivilligorganisationer, de tiggande rumänerna själva, och andra politiska partier har tillbakavisat att något sådant alls skulle finnas, eller hävdar att det är ett marginellt fenomen.
En hjälparbetare som Feminstiskt Perspektiv har talat med säger att det finns en problematik i det kategoriska förnekandet av att brott alls förekommer – det hindrar nämligen arbetet med att skydda brottsoffren, i det att man försöker hindra opinionen att gå i den riktning SD vill. Men i förbudsförespråkarnas argumentation, och i den diskussion som ofta följer på medial uppmärksamhet kring tiggeriet, märks sällan omsorgen om brottsoffren – oavsett om de är personer som har kommit till Sverige för egen maskin eller är skuldsatta rumäner som kommit på ett organiserat sätt.
Moderata riksdagsledamoten Jan Ericson tycker ändå att ett förbud mot tiggeri skulle kunna bidra till att skydda människor mot brott. Han har stött på brottslighet i samband med tiggeri, men hittills inte gjort någon polisanmälan:
– Nej, men det borde jag nog göra framöver, säger han i en intervju med Feministiskt perspektiv.
Far illa
Edvin Rahmanovic, V-politiker i Ronneby, ser istället förövarna som problemet, och vill skydda brottsoffren utan att förbjuda dem att tigga.
– Det går inte att förneka att det förekommer brottslighet kring tiggeriet. Tyvärr finns det kriminella som ser utsatta människor som lätta byten just på grund av deras utsatthet, och vårt svar borde vara att ge de här personerna ett bättre skydd, säger han.
Och att människor verkligen far illa är det inget tvivel om, enligt Anamaria Marutel. Hon berättar om ett fall där en person med en synlig cancersjukdom hade hamnat i händerna på en av ligorna. Personen fick in mer pengar än en frisk person – pengar som skulle gå till en operation. Men ligan tog hand om en så stor del av förtjänsten att någon operation aldrig blev av. Och det var det som var syftet, enligt Marutel:
– Hade man opererat sjukdomen så hade den personen inte dragit in lika mycket pengar. Så det var bättre att låta bli.
Ett tiggeriförbud skulle definitivt inte hjälpa de som Feministiskt Perspektiv har pratat med. De är fortfarande beroende av de pengar de får in och i slutändan behålla, för alternativet är detsamma oavsett: den havererade rumänska arbetsmarknaden och allt svårare nöd som råder för romerna i Rumänien.
Not. Feministiskt Perspektiv känner till ett antal polisanmälningar i Blekinge som pekar ut en namngiven person som huvudman för en av de ligor som utpressar de tiggande rumänerna. Samma person anges av de vittnen Feministiskt Perspektiv har intervjuat. Polisen i sydöstra Sverige säger sig ha inlett ett samordningsarbete kring de brott som drabbar tiggande rumäner, och utredningsledare Tomas Pärlklo lovar i slutet av januari att berätta om det arbetet. Men vid pressläggningen av denna text har han inte gjort det.
