Södra Stockholm. I ett hus vid skogens slut. Här bor Valentina Doinita och Nicu Doinita. Här bor Gheorghe Costea och Aurel Draghici.

En bit in i skogen har de byggt små skjul där de sover om nätterna. På dagarna sitter de och tigger.

De är rumäner som har förlorat sina jobb i sitt hemland. De är mödrar, vänner och bröder som har åkt till Sverige för att överleva.

Aurel Draghici visar vägen till det lilla lägret, han går genom lera och sicksackar mellan alla träd.

I en skog i södra Stockholm. Här bor Valentina och Nicu Doinita.

Att de bor här nu är inte självklart. I somras skulle han och hans vänner bli avhysta av kommunen.

– Kronofogden kom hit och vi bjöd dem på kaffe, säger han och ler. När avhysningen skulle ske ställde sig folk i vägen och vi klarade oss, säger han.

För några månader sedan hörde Aurel Draghici flera skott i skogen.
Han berättar om hur han och de andra från lägret sprang ifrån lägret och ringde polisen. Efter fyra timmar hade polisen fortfarande inte kommit och Aurel Draghici och hans vänner gick tillbaka till lägret, eftersom de inte hade någon annanstans att gå.

Interiör från Valentina och Nicu Doinitas bostad.

– Självklart var vi rädda, det är vi fortfarande. Vi har inga vapen att skydda oss med, säger Aurel Draghici och skrattar när han beskriver deras slöa knivar som deras enda vapen. Matknivar som de brer mackor med. Hur skulle de skydda sig om någon kom med en pistol?

Aurel Draghici har ett stort rött märke på kinden. För några dagar sedan blev han misshandlad.

– Jag blev slagen när jag satt på gatan. Han ville ha min tiggplats. I september blev jag attackerad av samma man, säger Aurel Draghici.

Tillsammans med de andra i lägret berättar han om vardagen på Stockholms gator. Folk svär och spottar på dem. Igår blev de fotade av någon.
Ibland tar någon upp deras kopp och kastar mynten på dem.

Nätverk dokumenterar händelserna

I flera städer har det dykt upp solidaritetsnätverk, tänkta att hjälpa EU-migranterna med det mest akuta. Alla nätverk berättar samma historier.

Om hur varenda person som tigger någon gång blivit spottad på eller fått sin mugg med pengar nedsparkad. Om hur svenskar lärt sig rumänska svordomar för att försäkra sig om att kränkningarna når fram.

I Malmö har ett nätverk som hjälper migranterna börjat dokumentera händelserna. Det som aldrig anmäls, men som likväl finns där.

En romsk kvinna får inte stå under tak utanför Kronprinsens galleria. Väktare tvingar ut henne i regnet. En annan kvinna som säljer tidningen Faktum får stå under tak.

Andra dagar hotar de med polis och visar upp papper att det är förbjudet att stå under taket eller gå in om hon har för avsikt att tigga.

Enligt henne tillkallas polis en dag och de ger henne böter för att hon stått där. Hon slänger böteslappen. Jag har ringt polisen men inte fått ut någon information om händelsen.

Samma kvinna går in och handlar och kommer ut och då har någon tagit hennes väska, den hon suttit på. Den hittas senare en bit därifrån, utan innehåll.

Hennes man sitter en bit bort och berättar dagligen om förbipasserande som kommenterar hans utseende och främst hans vikt. Människor har spottat på honom. Han har fått ägg kastade på sig.
En annan kvinna har blivit bortknuffad av en kvinnlig väktare. Hon stod utanför men väktaren sa att det var förbjudet att stå utanför butiken.

Personal i en annan livsmedelsbutik kommenterar högt när de ser en grupp romer – de är inte välkomna in i butiken.

Flera har berättat att deras muggar, som stått på marken, blir bortsparkade av förbipasserande.

Några har fått cigaretter och fimpar kastade på sig av de som gått förbi.

Så fortsätter dokumentet.

Olika hotbilder

Anna Silver, ordförande i föreningen HEM som hjälper EU-migranter i Stockholm, bekräftar bilden av tiggarnas vardag.

– Det blir också vanligare att folk går på dem fysiskt. De flesta gånger anmäls det aldrig. Det vi läser i tidningen är bara ett litet skrap på ytan av vad det egentligen är. Inte nog med att det är fruktansvärt att behöva sitta där, det är också en stor rädsla för dem. Det är som att någon har öppnat en dörr för att behandla folk illa och då börjar alla göra det. Plötsligt har rasisterna fullt utrymme att bete sig hur som helst mot dem.
Rasisterna som Anna Silver berättar om är ett av hoten.

Men hoten kommer från flera håll. I vissa fall handlar det om hatbrott. I andra fall är det kommunen som avhyser dem. Ibland handlar det om interna konflikter kring vem som får sitta var och tigga. Vanligast är att enskilda personer går förbi och skriker på dem.

Norra Uppsala. På en parkeringsplats i utkanten av stan.

– Det finns folk som säger ”gå och jobba!” men hur ska jag jobba? De säger ”skäms ni inte?” och det är klart att vi skäms! Vi vet att det är skämmigt att tigga men det värsta skulle vara om vi börjar ta från folk. Vi vill inte stå här, men har ingen annan möjlighet.

Han heter Nico Matei och bor tillsammans med sin fru Gina Matei i en bil på en parkeringsplats i Uppsala.

– Folk skriker saker till oss, men vi förstår inte vad de säger. Fulla personer lämnar oss inte ifred, säger Gina.

Nico och Gina Matei framför bilen de bor i.

De kom hit för ett par veckor sedan. Här känner de sig tryggare än i Rumänien. Men att bo i bilen är kallt och osäkert. Sätena går inte att fälla ner så de sover båda hopträngda i baksätet.

De står ut genom att drömma – om att samla sina barn runt matbordet. Tvillingpojkarna, som den rumänska staten tog ifrån dem när de föddes för att Nico och Gina Matei var för fattiga. Dottern, som de har skickat iväg till en släkting som bor i ett rum i en lägenhet så att hon ska slippa bo på gatan.

I jämförelse med det verkar kränkningarna sekundära.

– Det enda vi vill ha är frihet, säger Gina Matei.

Gina och Nico Matei oroar sig för att få ihop tillräckligt med pengar. Det har varit en hård vinter och de har tvingats att låna pengar med hög ränta för att kunna köpa ved och mat.

På sista tiden har de blivit svårare att få en bra plats att sitta och tigga på. Precis som i Aurel Draghicis fall blev en man misshandlad i Uppsala nyligen, i ett bråk om en tigg-plats.

Brotten ökar

Anna Silver säger att klimatet för EU-migranterna förvärras varje dag.

– Det blir hårdare och hårdare. Det kan vi se i media, men också i vad tolkarna får höra. De får säkert hundra samtal om dagen från EU-migranter som berättar om något som har hänt, säger hon.

I takt med att de interna konflikterna har eskalerat så har också hatbrotten mot EU-migranter ökat.

Thomas Hammarberg sitter i kommissionen för antiziganism. Han gick nyligen ut och kritiserade polisen för att inte ta hatbrotten på allvar.

– Hatbrotten har ökat i antal och blivit allt grövre. En del av övergreppen tycks ske spontant, andra verkar vara planerade av extremistgrupper.

Han berättar om ett fall i Västerhaninge där en familj som övernattade i en tunnel under järnvägsspåret blev attackerade med vatten genom en brandslang och sedan med tillhyggen. Deras kläder brändes upp när de fick tillfälligt skydd i en evakueringslokal.

– Flera av familjemedlemmarna vågade inte längre stanna kvar utan reste hem till Rumänien.

Thomas Hammarberg säger att det behövs ett mer systematiskt polisarbete för att förhindra de allvarligare brotten.

– Antalet anmälningar stämmer väldigt dåligt överens med verkligheten eftersom romerna inte vill blanda in polisen av rädsla för att de skulle kunna skadas av detta. Mörkertalet är stort.

Flera av nätverken säger samma sak. Problemet ligger dels i polisens hantering av anmälningarna men också i att så få kränkningar anmäls.

I vissa fall har polisen tagit EU-migranterna på allvar, i andra fall inte alls. Många representanter för nätverken uppfattar polisinsatsen som beroende av den individuella polisen och hur den agerar i en situation, snarare än att det finns en medveten strategi.

Vill helst vara i Rumänien

I lägret i skogen råder delade uppfattningar om polisen.

– Folk är inte lika. Några poliser är snälla, några är riktiga rasister, några är för snälla och tycker synd om oss, säger Aurel Draghici.

De diskuterar vad de är rädda för. Pistoler, säger flera. Vad som helst kan hända, säger någon. Speciellt på högtider när svenskarna dricker mycket, fyller någon annan i.

På frågan om de känner sig trygga svarar de samstämmigt nej.

– Det är annorlunda här. Det blir inte som hemma när vi bor ute i skogen. Om vi hade råd att överleva i Rumänien skulle vi inte vara här, säger Aurel Draghici.

(Personerna i reportaget har egentligen andra efternamn.)

DE RÄTTSLÖSA. Del 2: Vad händer med anmälningarna?