Det rapporteras om ekonomisk kris i södra Europa, men det är värre än så. Det som pågår är en demokratisk kris, en kris om ”folkets röst och folkets rätt”, skriver Astrid Menasanch Tobieson som analyserar krisen som gett upphov till hennes nya pjäs I landet som aldrig brann brinner nu träden.
När nyheterna började rapportera om den ekonomiska krisen för sex år sen muttrade min pappa
från en by i Spanien att det egentligen handlar om ett annant slags kris. En kris om folkets röst och folkets rätt. En demokratisk kris, sa han då, vilket nu tydligt har visat sig vara sant. Att följa och leva i rapporteringen om krisen som fortfarande pågår är att befinna sig i ett kaotiskt tillstånd. Nyheterna om politiska reformer, lagförändringar och åtstramningar duggar så tätt så att de har en nästintill chockartad inverkan. Lönesänkningar, varsel, vräkningar, utförsäljningar har blivit vardag samtidigt som den ena politiska korruptionsskandalen efter den andra avtäcks.
I dagsläget har så många vräkningar verkställts i Spanien att det översatt till en svensk
befolkningskontext, skulle vara som att hela Gävle vräkts från sina hem. Eller hela Sundsvall eller Södertälje eller Halmstad. Välj själv. Eller som att Danderyd har vräkts tre gånger om.
Som en reaktion på detta har en folkrörelse vuxit fram, ett organiserat motstånd som stoppar
vräkningar.
Regeringspartiet Partido Popular reagerade snabbt. Bara i år drev partiet igenom tre lagar som går under namnet ”munkavlelagarna”. Lagarna
inskränker grovt yttrandefriheten och demonstrationsrätten. Demonstrationer ska förhindras genom höga bötessummor (upp till 600 000 euro utan domstolsprocess) och höjda fängelsestraff för uppmaning till civil olydnad på nätet, till exempel att uppmana andra att förhindra en vräkning – även av en familjemedlem.
Det ska inte ligga enbart på den enskilda människan att resa sig mitt i en kris. Det är därför vi har politiken och det är därför vi har demokratin. Men när politiken slutar att försvara medborgarnas rätt till ett drägligt liv urholkas dess trovärdighet. När de politiska ledarna i EU-parlamentet uttrycker att de har full tillit till att Spanien handlar i enlighet med de mänskliga rättigheterna, trots att alla redan vet att Spanien inte gör det, spottar de förtroendevalda folket i ansiktet.
”Politik”, har någon sagt, ”är konsten att hindra människan från att lägga sig i det som angår
henne”. Frågan som kvarstår: vad är demokratin värd då? En aktuell händelse som blixtbelyser EU:s hycklande förhållande till demokratins värde är hur man behandlar det gamla kandidatlandet Turkiet. I flera år anklagade EU landet för att inte följa de mänskliga rättigheterna och på andra sätt hålla måttet för europeisk demokratistandard. Men när den alltmer maktfullkomlige presidenten Recep Tayyip Erdogan hotar med att låta de syriska flyktingarna få mer eller mindre fri passage till Europa, så åker Angela Merkel till Turkiet för överläggningar och erbjuder politiska mutor, till exempel att återuppta förhandlingar med landet om EU-medlemskap.
Så växer misstron i Europa mot EU-parlamentet. En misstro mot EU i sig. För var är försvaret av demokratins grundprinciper när det behövs som mest? Och var finns gemenskapen när den
behövs som bäst? Som i fallet Grekland och Spanien.
Så när Sveriges finansminister såväl som Spaniens president trumpetar ut att krisen är över
betyder det att de förnekar – eller inte vill kännas vid, eller än värre: inte ser – att den verkliga krisen, den demokratiska krisen, blivit så stor att demokratins själva existens krackelerar. Effekterna av en ekonomisk kris är ingenting i jämförelse med en demokratisk kris.
