18 procent av Sveriges befolkning har en bakgrund utanför Norden. I Stockholm är motsvarande siffra 26 procent. Detta speglas inte i nyhetsrapporteringen, konstaterade Rättviseförmedlingen när rapporten presenterades på onsdagen. Inte heller kan ansträngningar för jämställdhets sägas ha slagit igenom i nyhetsflödet. Rättviseförmedlingen har också tittat på vilka som kommer till tals som experter och inom olika bevakningsområden och kommer fram till att män i medelåldern med nordisk härkomst dominerar.

– När rasistiska strömningar ökar i samhället blir det extra viktigt vilka som inkluderas i mediebilden. Nyhetsmedierna påverkar våra bilder av vilka vi är som bor i Sverige i dag, och kan välja att ta ett demokratiskt ansvar genom att rapportera på ett sätt som motverkar ett ”vi och dom”-samhälle, säger Seher Yilmaz, ordförande för Rättviseförmedlingen.

Hon konstaterar också att möjligheterna att åstadkomma förändring är goda. Genom att ta sociala medier till hjälp för att hitta kompetens bland underrepresenterade grupper i olika sammanhang har de kunnat motbevisa den sedvanliga ursäkten att det just i dessa grupper saknas rätt kompetens. Och på redaktionerna finns ett stort intresse, enligt Seher Yilmaz:

– Bland de som oftast vill ha Rättviseförmedlingens hjälp att bredda sina urvalslistor finns just journalister och redaktioner. Vi vet att många redan som ser det som en del av sitt journalistiska uppdrag att spegla befolkningen, men samtidigt visar vår rapport visar att det som görs i dag inte räcker.

Journalistiskt haveri

För Anna-Klara Bratt, Feministiskt perspektivs chefredaktör och känd just för att ha könsbalanserat Arbetaren under sin tid som chefredaktör för tidningen kring millennieskiftet, är resultaten inte oväntade.

– Jag är inte förvånad, men förbistrad. Lite beroende på hur en mäter kan det här till och med ses som en tillbakagång vilket också bekräftar min egen upplevelse av dagens mediesituation. Nu måste en ju komma ihåg att det här gäller så kallad gammalmedia och de har gång på gång visat att de är oförmögna både till intern könsbalans och könsbalanserade spalter. Framsteget, som jag ser det, är att mätningen tagit hänsyn till vad som benämns ”utomnordisk härkomst”. Det är ju det vedertagna, men lite trubbiga omskrivningen även för svenskfödda rasifierade personer. Det har ju gjorts tidigare, men mottagligheten för den klena representationen och direkta utestängningen är, som jag upplever det större i dag.

Rapporten bekräftar mönster som tidigare uppmärksammats kanske framför allt i den globala nyhetsstudien GMMP som genomförs vart femte år och är på väg ut för femte gången.

– Över tid är ju utvecklingen oacceptabel och ja, obefintlig. Svaren från redaktörer och ansvariga utgivare är exakt desamma som när de första globala studierna presenterades, med den skillnaden att det är delvis nya redaktörer, som till skillnad från dåtidens, vuxit upp med dessa fakta. På det sättet tycker jag att det därför är värre. Jag tycker att det borde vara direkt diskvalificerande med så usla resultat. Som jag ser det är det ett journalistiskt haveri. De som har undrat hur Stora journalistpriset kunde landa så snett hittar svaren i den här undersökningen.

– Särskilt tråkigt är det ju också för att det finns ett antal metodhandböcker som beskrivit såväl de demokratiska som kommersiella vinningarna är representativa spalter.

Många redaktioner pratar ju om hur de tar jämställdhets- och mångfaldsfrågor på allvar och det finns även flera som har infört riktlinjer för arbetet. Varför blir det såhär i alla fall?

– Bristande engagemang, ledning, vilja, kunskap och möjligen utbildning. En enorm fyrkantighet. De upplever ju också enstaka punktinsatser som enorma ansträngningar vilket inte är samma sak som att lyckas skapa en bestående förändring. En intressant iakttagelse om man jämför med 1990-talets slut är ju genomslaget för många unga, inte minst tjejers, bloggar och Youtube-kanaler som i vissa fall tangerar tittar- och läsarsiffror som slår vissa gamla mediehus och kanaler med hästlängder. En sådan mätning vore ju också intressant – hur det ser ut i de fria, demokratiska kanalerna. Det som tidigare lyftes som ett slags hot från medieaktivister och feminister är i dag en realitet.

Både före och efter rapportsläppet har uppmärksamheten kring Rättviseförmedlingen handlat mycket om metodproblem och skepsis till värdet av den här typen av mätningar, något Anna-Klara Bratt känner väl igen.

– Det är samma typ av kritik som mötte de renodlat genusbaserade mätningarna, som även de beskrev en än mer komplicerad bild om man tittar närmare på de mer kvalitativa resultaten. Vem pratar om vad, på vilket avdelning och i hur stor utsträckning.

Anna-Klara Bratt.

Särskilt bedrövligt anser Bratt att det är när nystartade tidningar kliver rakt in i gamla mönster. Hennes intryck är samtidigt att nätet och sociala medier gett ökade möjligheter till egna uttryck.

– En del av gammalmedias kris står att finna i de här rapporterna. På Feministiskt perspektiv brottas vi ibland med att tvingas vara mer kompletterande gentemot övrig media än komplicerande, men häri ligger förklaringen till det med. Ibland berömmer vi oss själva för att vara en blåslampa för övriga redaktioner, med det gäller i ärlighetens namn enskilda redaktioner och är ofta beroende på enskilda individer på redaktionerna som driver på och inte sällan betalar ett högt pris för det.

Och några aktörer bär ett större ansvar än andra, enligt Bratt. Dit hör journalistutbildningarna, ledningsgrupperna, facken och public service.

– Även de presstödsfinansierade tidningarna borde ta sitt uppdrag på större allvar. Vi ska också komma ihåg att journalistiken förlorat många duktiga journalister till exempelvis litteraturen. Många tröttnade helt enkelt på att vara levande folkbildare på sina egna jobb. Feministiskt perspektiv är ju en del av den utvecklingen.