Det finns två välkända anekdoter om Simone de Beauvoir som alltid har irriterat mig. Den första anekdoten handlar om när Beauvoir förälskade sig i sin livspartner, den franske filosofen och existentialisten Jean-Paul Sartre. Efter en flera timmar lång filosofisk diskussion med den unge Sartre på en parkbänk i centrala Paris erkänner sig Beauvoir besegrad och bestämmer sig efter sitt nederlag för att ge honom sitt hjärta.

Den andra anekdoten – eller snarare ett biografiskt faktum som ofta utgör en central komponent i berättandet om Beauvoirs intellektuella utveckling och skolning – är hur Beauvoir och Sartre var klasskamrater på den prestigefulla skolan École Normale Superiéure, där Sartre gick ut som bästa student i klassen, tätt följd av klassens tvåa: Beauvoir.

Dessa anekdoter är utan tvekan symptomatiska för det sätt på vilket Beauvoirs filosofi ofta beskrivs, som en feministisk variant av Sartres existentialistiska tänkande; Sartre kännetecknas som den nydanande tänkaren, existentialismens upphovsman, medan Beauvoir tilldelas rollen som Sartres trogna adept och samtalspartner. Hon är den som skrev fram ett feministiskt tänkande med utgångspunkt i en filosofi som Sartre först lagt grunden för i sina verk.

En tänkare i sin egen rätt

Många feministiska teoretiker och tänkare har betonat det orimliga i att beskriva Beauvoir som Sartres trogna vapendragare och har argumenterat för vikten av att förstå hennes tänkande som någonting i sin egen rätt. Till exempel argumenterar Eva Gothlin för hur Beauvoirs bok För en tvetydighetens moral, där hon utvecklar ett slags ambivalensens etik, bör förstås som ett ifrågasättande – snarare än ett okritiskt anammande – av vissa av existentialismens filosofiska premisser.

Diskussionen om Beauvoirs filosofiska status väcker frågor som sträcker sig långt utanför hennes specifika fall. Med vår utgångspunkt i Beauvoir kan vi fråga oss vilken plats det egentligen finns för kvinnan inom filosofin, då en kvinna som de facto utarbetade ett eget filosofiskt tänkande ständigt beskrivs i relation till en manligt filosoferande tradition.

Kvinnors skrivande – ”fotnotsfilosoferande”

Men de två anekdoterna är inte bara symptomatiska för tendensen att beskriva Beauvoirs, och andra kvinnors, skrivande som ett slags refererande fotnotsfilosoferande. Det rör sig inte enbart om den manliga glömskan vad gäller kvinnors tänkande, utan även om konstruktionen av ett slags affektivt eller emotionellt arkiv genom tystnader kring, och förträngning av, relationer som överskrider en manlig gemenskap. För vilken bild är det egentligen som ständigt förmedlas av Beauvoirs känslomässiga och intellektuella kopplingar? För den som ger sig ut på internet för att söka bilder på Beauvoir tycks hon ha spenderat all sin tid med Sartre på Café de Flore eller Les Deux Magots. Om hennes intellektuella liv får vi ofta höra att hon förutom Sartre stod nära tänkare så som Albert Camus och Maurice Merleau-Ponty. Vad gäller hennes kärleksliv berättas det ofta hur hon under flera år levde i något slags ménage à trois med Sartre och dokumentärfilmaren Claude Lanzmann samt om hur hon under en lång resa i USA förälskade sig i den amerikanske författaren Nelson Algren.

En kvinna bland män

Det tycks som att Beauvoir aldrig hade några nära eller viktiga relationer med kvinnor, åtminstone inga värda att minnas eller återberättas, utan i stället helt och hållet rörde sig i ett manligt universum. Genom dessa skildringar befästs bilden av Beauvoir som en feministisk tänkare präglad av ett slags negerande relation till vad som skulle kunna kallas för det kvinnliga. Det som träder fram är en kvinna som uteslutande tänkte, och kände, i relation till män.

Ett porträtt som går på tvärs mot denna skildring av den mansorienterade kvinnliga författarinnan och filosofen, är den franske regissören Martin Provosts film Violette från 2013, som gick upp på svenska biografer våren 2015. Filmen är egentligen inte en skildring av Beauvoir utan handlar om den franska författarinnan Violette Leduc, vars bok Oäktingen (La batarde) kom ut i svensk nyöversättning 2014. Filmen kan, på samma sätt som Margarethe von Trottas film om Hannah Arendt, sägas tillhöra genren biopic. Men till skillnad från von Trottas film får de människor som Leduc hade kring sig och de, ofta komplicerade, relationer som hon upprättade med dessa, en mer framträdande plats i Provosts porträtt. Särskilt stor uppmärksamhet får just relationen mellan Leduc och Beauvoir. Även om relationen var präglad av en fundamental obalans, då Leduc var ekonomiskt beroende av Beauvoir och samtidigt olyckligt och hopplöst förälskad i henne, så tycks deras relation samtidigt ha kännetecknats av ett ständigt pågående samtal om skönlitteratur och kvinnans roll och villkor i det samhälle som de båda levde och verkade i. Det faktum att Beauvoir försörjde Leduc vittnar i sig om en – om än inte oproblematisk – djup, intensiv och engagerad relation.

Förnekande av möten

Med tanke på vänskapsrelationens karaktär och utsträckning i tid är det minst sagt anmärkningsvärt att deras vänskap sällan letar sig in i berättelserna om vem Beauvoir var och vilka relationer hon upprättade och upprätthöll under sitt liv. E blir en kvinna bland män, och de kvinnor som hon hade kring sig suddas ut och glöms bort.

Vad är det som stryker på foten genom denna glömska? Vilka samtal och intellektuella samt känslomässiga affiniteter får vi höra om och vilka försvinner, upplöses i intet, som hade till exempel Beauvoir och Leduc aldrig suttit på ett kafé på tumanhand och livligt diskuterat Leducs senaste alster? Och inte minst, vilka affektiva arkiv är det som skapas genom denna utraderande akt? Det dystra svaret skulle vara: ett arkiv där kvinnor aldrig tycks ha talat med varandra, vänt sig till varandra.

Det faktum att kvinnors samtal och relationer inte får plats i filosofins historieskrivning innebär inte enbart att ett tänkande som inte orienterar sig i relation till en manlig förlaga inte erkänns och ges sin rättmätiga plats. Det rör sig även om ett förnekande av känslor och möten som inte sker utifrån en manlig världs premisser, även om dessa premisser givetvis ofta kringskär och försvårar kvinnligt skapande (som när Leduc inte tillåts publicera delar av en roman med skildringar av lesbisk kärlek och sexscener mellan kvinnor).

Provost är något på spåren

Arkiv är viktiga då de akter av motstånd i det förflutna som bevaras och traderas kan fungera som inspiratoriska element för motstånd i vår tid. Utelämnandet innebär inte enbart att de personer som skrivs bort berövas sin existens och sina berättelser, sin plats på jorden och i tiden. Det handlar lika mycket om att beröva samtida läsare på systerliga arkiv, inspirationskällor och affinitetshistorier att relatera till. Det kvinnliga tänkandet är i sig ingenting, och varken en singulär, sammanhållen eller enhetlig position. Men det faktum att de gemenskaper som vänder sig från manligt dominerade sfärer inte får något utrymme, eller gärna glöms bort, vittnar om någonting. I ett sammanhang där systerskap i dess komplicerade och mångfacetterade former förnekas, kringskärs och försvåras måste vi kämpa för att lyfta fram ett systerligt arkiv.

Här är Provost någonting på spåret.