”Det finns ett stort hyckleri i Sverige. Rättvisan är en vacker fasad. De som inte ser det har inte blivit prövade av rättsapparaten. Förmodligen bor den individen på ”rätt” ställe, har ”rätt” hudfärg och aldrig funderat på vad det innebär att vara född som man eller ha sex endast med det motsatta könet.” Det skriver Karen Austin med anledning av Rami Al-Khamisis nya rapport Rörelsejurister som presenterades i helgen.
Civil Society Activism for Sustainable Cities är rubriken för seminariet den 12 december på Mångkulturellt centrum. Det kostar inget att delta och aktivister från Paris, Johannesburg, Nairobi och Massachusetts är på plats i Botkyrka för att beskriva kampen för rättvisa, demokrati och rätten till ett medborgarskap mot segregation och diskriminering baserat på etnicitet, religion eller kön.
Deras kamp blir vår kamp därför att Sverige är segregerat. Och det blir verkligt via berättelser från andra delar av världen. Vi svenskar lär oss genom att bli speglade av andra. Flera av dessa sociala rörelser var i Sverige för två år sen. Då på Stadsmuseet i Stockholm. Jag var där och imponerades av viljan att göra skillnad.
Utmaningarna är ofta samma i våra städer med befolkningar från olika samhällsskikt. Det har en av grundarna av organisationen Megafonen, Rami Al-Khamisi insett. Rami bestämde sig då för att åka till USA och lära mer efter konferensen på Stadsmuseet. Nu blir mina återstående ord en hyllningstext till Rami. Och till fler som tror på folkbildning och engagemang från dem det berör.
Jag tänker lyfta Rami som individ för hans förmåga att alltid göra skillnad genom att se till de utsatta. Jag har den positionen att göra det, som privilegierad tjänsteperson först på myndighet och numera i Stockholms stad.
Rami inleder seminariedagen i Fittja med att säga:
”Samtidigt som jag skriver på en rapport om rörelsejurister – det tog två månader – så har de högerextrema krafterna fortsätt växa i både parlament och på våra gator. Samtidigt som jag skriver det här fortsätter Europa och Sverige att bygga högre murar för människor på flykt. Samtidigt som jag skriver på rapporten har hatbrotten ökat.”
Han avslutar med att säga ”Jag borde skrivit den är rapporten för flera år sedan.”
Jag lyssnar och tänker på ordet ”samtidigt” och på ordet ”borde”.
Jag borde ha gjort något för flera år sedan. Samtidigt som du, Rami, ringde till Ungdomsstyrelsen, numera Myndigheten för ungdoms och civilsamhällesfrågor, för cirka åtta år sedan, var du tonåring. Jag svarade artigt på vad ungdomspolitik går ut på. Du kom på besök. Du ville veta om hur en bäst kan använda den politik som Sveriges riksdag beslutat om för ungas rättigheter och självständighet och använda den för att förändra.
Jag bjöd på kaffe. Du hör av dig igen till mig och flera andra med inflytande på myndigheter och stora organisationer för att få hjälp med att förstå hur en ska hantera polis och andra myndigheter som har bestämt sig för att dissa er på Megafonen och stämpla ut som presumtiva terrorister när ni gör det som kommunen borde gjort för länge sedan, det vill säga hjälpa till med läxhjälp för barn med föräldrar som arbetar dubbelt eller inte alls, få ett bra boende utan att ruinera sig på hyror eller få tillgång till en bankautomat på torget så svarar flera av oss i det offentliga och stora organisationssverige att vi inte hinner. Vi ska på andra möten.
Megafonen var ihjälkramade av ”mainstreamjournalister” som jobbar på Gärdet en vecka innan den sociala oron 2013. Megafonen som i tv-rutan säger det självklara när det brunnit runt om i fattiga stadsdelar. ”Vi tror inte på våld men det finns en ilska här bland de boende i Husby som ingen tar på allvar”. Samma organisation som alla ville synas med har plötsligt blivit organisationen som ingen ta i med tång. Jag lyssnade och blev förbannad. Vi som var med och startade upp Attac-rörelsen i Sverige blev marginaliserade på exakt samma grunder.
Etablissemanget hade bestämt sig. De tänkte bibehålla en tanke i huvudet. Det ska tydligen endast finnas en scen att spela på – med två kontrahenter – en god sida och en ond sida och scenografin är iordningställd. Rollerna är klara. Jag blir arg, men jag svarar ”tack för att du vill ha mitt stöd Rami men jag måste på möte”.
Du hör av dig till mig igen två år senare och frågar om Ungdomsstyrelsen kan ge unga stipendier för utbytesresor. Jag hänvisar till de som kan göra det. Inte vi. För det kan inte myndigheten göra. Såhär har det fortsatt. Du vet att jag jobbat med frågor som rör sig kring mäns våld mot kvinnor med kunskap om maskulinitetsnormer. Du kontaktar mig igen. Du vill veta mer. Jag ser till att du kommer iväg på en internationell konferens kring frågan. Du fattar att det här är ytterligare en kunskap som du behöver för att förändra som jurist. Du gör och jag svarar artigt. Jag borde ha gjort mer.
Jag skriver inte det här enkom för att hylla dig, Rami Al-Khamasi. Det är delvis ett grepp. Det finns många som du men få uppmärksammar er. Jag skriver inte heller det här för att förminska mig själv. Tvärtom så vet jag att jag gör mer än många andra. Men jag skulle kunna göra mer och det skrämmer mig varje gång någon påstår att jag är engagerad. Det visar hur lite som görs för övrigt av personer med makt. Många som arbetar i offentlig verksamhet är inte tillräckligt nyfikna och bryr sig för lite.
Det finns ett stort hyckleri i Sverige. Rättvisan är en vacker fasad. De som inte ser det har inte blivit prövade av rättsapparaten. Förmodligen bor den individen på ”rätt” ställe, har ”rätt” hudfärg och aldrig funderat på vad det innebär att vara född som man eller ha sex endast med det motsatta könet.
Rami skriver om behovet av samhällsengagerade jurister. Rapporten Rörelsejurister är en normkritisk skildring i en tid där rasism och sexism är normaliserat. Det behövs fler jurister på de svagas sida. Jag vill anlita juristen Rami Al-Khamasi om jag skulle hamna i onåd om fem år och jag hoppas fler som förstår vad orättvisor gör med en och behovet av upprättelse hittar till Rami och flera av hans kommande kollegor som blivit inspirerade av att läsa rapporten väljer att gå samma väg.