En undersökning som fackförbundet Kommunal och Svenska kommunalpensionärernas förbund (SKPF) presenterade i veckan visar precis hur illa det är ställt när det gäller kvinnors pensioner. För att förbättra situationen för framtida pensionärer kräver de bland annat rätt till heltid. Med all rätt, anser Inga-Lisa Sangregorio.
Jag går hem från Kommunals presskonferens om Pensionen – en kvinnofälla med blandade känslor. Å ena sidan är jag imponerad över att Kommunal, med sin på en gång härligt arga och smittsamt glada ordförande Annelie Nordström, gjort en pionjärinsats genom att inte bara intressera sig för dagens medlemmar i förbundet utan också för dem som nu är pensionärer.
Å andra sidan börjar jag känna allt större olust över att den i och för sig viktiga debatten om kvinnors låga pensioner riskerar att utmynna i en ny skuldbeläggning av kvinnors val. De/vi borde ha handlat annorlunda, då skulle de/vi haft högre pensioner i dag. Nu gäller det att se till så att en ny generation kvinnor inte gör samma misstag. Om bara kvinnor vore mer lika män skulle allt vara gott och väl – inte sant? Jag återkommer till de här tankarna i en senare artikel.
Fackföreningsrörelsens svek
Tills vidare ska Kommunal ha en eloge för att i motsats till övriga fackliga organisationer intressera sig inte bara för dagens medlemmar utan också för dem som varit medlemmar under sin tid i arbetslivet men som nu är pensionärer. Det är faktiskt de människorna som med sina medlemsavgifter byggt upp de ekonomiska resurser som fackföreningsrörelsen så väl behövt under de år då allt färre valt att organisera sig fackligt. Ändå har solidariteten med äldre generationer varit märkligt frånvarande, och intresset har helt riktats mot kommande pensioner.
Jag skrev själv en debattartikel om detta i TCO-tidningen, byggd på tidningens egna rubriker om tolv feta år för löntagare och 40 procent mer i lönekuverten: ”Dessvärre har de feta åren varit ytterst magra för de före detta löntagare som numera är pensionerade. Under samma period som reallönerna ökat med 40 procent har realpensionerna stått stilla eller på sin höjd ökat med någon procent.” Detta var i samband med att Alliansregeringen var på väg att införa sitt tredje jobbskatteavdrag, som skulle komma att ytterligare öka klyftan mellan löntagare och pensionärer.
”Som jag ser det är det bara facket som kan hindra den utvecklingen. Säg som det är: Vi som har jobb har fått stora reallöneökningar och lägre skatt. Nu räcker det för vår del! Vi behöver inte mutas för att arbeta. Skippa det tredje steget för oss löntagare och låt våra pensionerade kollegor få samma skatt som vi.”
Sen dess har skillnaderna ökat ytterligare och jobbskatteavdragen hunnit bli fem. Och de fackliga organisationerna har vad jag vet inte visat något som helst intresse för hur deras tidigare medlemmars pensioner har urholkats på ett sätt som ingen kunnat förutse.
En pionjärinsats
Men nu har Kommunal alltså gjort en pionjärinsats. Tillsammans med SKPF, som är en pensionärsorganisation som främst organiserar före detta medlemmar av Kommunal, har utredarna med hjälp av SCB kartlagt den totala pensionen för över 150 000 pensionerade före detta medlemmar över 65, 125 000 kvinnor och 25 000 män, och jämfört den med situationen för samtliga personer i landet över 65.
Jämförelserna kan göras på olika sätt: kvinnor jämförda med män, SKPF-medlemmar jämförda med samtliga över 65 (i tabellerna kallade ”riket”), olika åldersgrupper jämförda med varandra. I stort sett visar tabellerna det en kunde vänta sig: kvinnor får mindre än män, äldre får mindre än yngre, SKPF-medlemmar får mindre än genomsnittet för samtliga över 65 eftersom Kommunals medlemsgrupper haft och har relativt låga löner.
Men när alla jämförelser gjorts blir slutsatsen ändå denna: ”Som framgår av siffrorna finns den stora skillnaden egentligen inte mellan SKPF och riket utan mellan kvinnor och män.”
Förklaringen till kvinnors låga pensioner är de gamla vanliga: kvinnors lägre löner, att många varit hemma med barnen under en period, att många arbetat deltid, frivilligt eller ofrivilligt. Inom just de kvinnodominerade yrken som Kommunal organiserar är det fortfarande vanligt med deltidstjänster. Inte deltid som ett val utan deltid som tvång. Inom alla manligt kodade yrken är heltid den normala arbetstiden; så måste det blir även för kvinnoyrkena kräver Kommunal, med all rätt.
För att orka
Jag har alltid arbetat heltid, även när barnen var små. Med två timmars arbetsresa innebar det att jag var borta hemifrån från strax efter sju till strax efter sex. Ibland kan jag bli retroaktivt trött när jag tänker på den tiden. Men jag var ung och frisk, hade ett arbete som jag gillade och som inte slet på kroppen och bara lite på själen, och min man stödde mig trots att familjens ekonomi skulle ha varit bättre om jag stannat hemma.
De flesta av Kommunals medlemmar hade och har tyngre arbeten än jag haft. De arbetena är ofta även psykiskt krävande, i synnerhet i dag när resurserna skurits ner på många håll. Som arbetstagare kan du tvingas välja mellan vad en gammal och kanske sjuk människa borde ha rätt till och den tid som du fått avsatt för att hjälpa henne. Det är faktiskt skillnad mellan åtta timmar som förlagsredaktör eller byrådirektör och åtta timmar i hemtjänsten. I gliporna mellan de statistiska uppgifterna skymtar de här skillnaderna i arbets- och levnadsvillkor fram. Klasskillnader handlar inte bara om pengar.
Ett motiv för att försämra pensionerna är att livslängden ökat och att människor alltså får pension under fler år än beräknat. Därav uppmaningarna att fortsätta arbeta efter den ordinarie pensionsåldern. För dem som i likhet med mig är födda före 1938 har det inte gett högre pension att arbeta efter 65, men för dem som är yngre är det mycket lönsamt och utnyttjas främst av dem som har i alla avseenden givande arbeten. Men många av Kommunals medlemmar orkar knappt ens arbeta fram till 65, i varje fall inte heltid. De har ofta börjat arbeta tidigt i tunga jobb. Som rapportförfattarna formulerar det ”är möjligheterna att arbeta längre mycket ojämnt fördelade mellan olika samhällsklasser”. Till detta kommer att även medellivslängden är ojämnt fördelad mellan olika samhällsklasser, och att den skillnaden tenderar att öka. De som haft högre lön och bättre arbetsvillkor får alltså inte bara högre pension utan kan ta ut den under fler år.
Vid sidan av de statistiska beräkningarna har Kommunals utredare även gjort telefonintervjuer med femtio pensionerade medlemmar, fyrtio kvinnor och tio män. Många av kvinnorna säger att de har så låg pension att de inte skulle klara sig om de inte var gifta. När de ser bakåt säger flera att deltidsarbetet var en förutsättning för att orka: ”Men deltidstjänsten var mindre för familjen och mer för att orka, det var ett tungt jobb.” Männen säger vad man kan vänta sig, att de inte såg det som ett alternativ att själva vara hemma med barnen: ”det fick min fru ta hand om”. Och allvarligt talat: många av dem som intervjuats levde på en tid när det knappt fanns dagis och när sambeskattningen och marginalskatterna åt upp en stor del av en gift kvinnas inkomst. Kunde någon vänta sig att en man som sannolikt hade högre inkomst skulle stanna hemma med barnen eller att mamman skulle göra som jag och arbeta heltid trots att det gick med förlust?
Fel på systemet, inte på kvinnorna
Vilka skälen än må vara till att människor handlat som de gjort kan ingen leva om sitt liv. Det viktiga och uppseendeväckande i dag är att även många av dem som förvärvsarbetat större delen av sitt liv trots det är hänvisade till garantipension som en del av sin försörjning. Det gäller sjuttio procent av kvinnorna i SKPF och sextio procent av samtliga kvinnor över 65. En växande andel även av de pensionärer som arbetat heltid hela livet har i dag en nettoinkomst som obetydligt överstiger vad garantipension plus bostadstillägg ger den som aldrig satt sin fot på arbetsmarknaden. Nästa gång bromsen slår till kommer jag själv att hamna nära gränsen för garantipension trots mer än fyrtio års heltidsarbete i akademikeryrken.
Problemet är faktiskt inte att kvinnor gjort eller gör fel. Problemet är att vi har ett ohållbart pensionssystem som var feltänkt från första början men som politikerna har beslutat ska förbli oförändrat fram till nästa istid. En istid som i ekonomiskt avseende redan inträffat för många pensionärer.
