Jag kom till Sverige som ettåring. Jag är kurd ursprungligen. Under mina första år bodde vi i Uppsala, där jag gick i en förskola i Gottsunda.

Jag vill börja med att berätta om en händelse från förskolan.

En av mina föreståndare ledde in mig och tre andra barn, med föräldrar från olika delar av Mellanöstern, i ett litet rum med persiennerna neddragna. Hen berättade att föräldrar som kommer där vi kommer ifrån, uppfostrar sina barn olikt föräldrar i Sverige. Hen pratade om att här är det olagligt att slå barn och hur föräldrar, vars etniska ursprung är i Mellanöstern, ibland gör det ändå. Hen pratade om skillnader i kultur, att jag och mina vänner kunde berätta om våra föräldrar brukade slå oss. Det var en konstig konfrontation att hantera som barn. Alla började gråta.

Trots att mina föräldrar aldrig hade slagit mig, sa jag till min lärare att jag hade blivit slagen hemma. Jag kände att det var vad hen förväntade sig att höra. Att det måste vara så, om förskolläraren sa det.

Givetvis avslöjades min lögn bara några timmar senare, men den här incidenten lade grund för mina känslor av utanförskap och inre konflikter. Här var första gången jag internaliserade en västerländsk syn på min ursprungskultur, som en avvikande och våldsam sådan.

Och jag kände inte igen mig i de föreställningar som tillskrevs mig som kurdisk flicka. Jag gick runt och funderade på om alla kurdiska föräldrar våldsamma? Är alla kurdiska flickor förtryckta? Som barn har man inte utvecklats till den grad att kunna ifrågasätta vad ens omgivande vuxna hävdar.

Många är noga med att betona hur könsstereotyper fastnar i barnen redan vid tidig ålder. De flesta är överens om vikten av att förebygga dessa och vi är överens om hur lätt barnen påverkas av dem. På samma sätt internaliserar barn även rasistiska föreställningar om sin eventuella kulturella bakgrund, eller sitt utseende. Utanförskapet och skapandet av ”den andre” präglar barn precis som könsstereotypa uttryck.

1999 var året då Sverige skakades av mordet på Pela Atroushi. Jag var åtta år gammal. Jag kommer ihåg att vi var hemma hos familjevänner, även de med kurdiskt ursprung. De vuxna satt tillsammans i vardagsrummet och diskuterade det hemska som hade inträffat. Jag minns att de också talade om hur mordet skulle påverka bilden av kurder som grupp i Sverige. Då var jag ännu för liten för att förstå allting, men situationens allvarliga prägel satte spår i mig. Jag minns hur det talades om mordet bland mina lärare. Om kurderna, som hade mördat.

År 2001 skedde ytterligare ett mord som begåtts med hänvisningar till heder som motiv. Fadime Sahindal, också hon en ung kvinna med kurdisk bakgrund. Innan hon mördades hade Fadime jobbat för att lyfta frågan om förtryck och våld mot flickor och kvinnor med utländsk bakgrund. Mordet väckte på nytt diskussioner om den särskilda problematik, som berör de som utsätts för patriarkalt våld. Men med denna händelse tog debatten en starkare riktning mot hänvisningar till heder och kultur som orsak bakom våldet och kontrollen.

Tio år gammal påverkades jag mycket starkt av mordet på Fadime. Givetvis av hur orättvist jag upplevde det, men också återigen av hur det talades i offentligheten generellt om vissa kulturer, särskilt om min kurdiska kultur.

Allt oftare hände det att jag, av för mig såväl kända som okända personer, fick bisarra frågor om min relation till mina föräldrar. Jag tillfrågades med ledsna ögon om mina föräldrar brukar slå mig. Jag märkte också hur mina föräldrar behandlades av omgivningen.

Jag märkte hur de knappt vågade prata med mig i offentliga sammanhang eller i skolan. Jag märkte vilka blickar de fick, om vi till exempel handlade mat och jag surade för att jag nekades att köpa godis och blev tillsagd. Blickarna sade sitt, klart och tydligt. Vilka aggressiva föräldrar.

Rasism är mer än att utsättas för glåpord. Det är också mer än att diskrimineras på arbets- och bostadsmarknad. Kulturrasismen som vi sällan pratar om, vilken hedersvåldsdiskursen är ett uttryck för, nästlar sig in hos personer med fler än den svenska kulturen i ryggen.

Idén om att vissa kulturer är avvikande och våldsamma, att personer med en annan kulturell bakgrund måste assimileras i det svenska, den rätta, är en verklighet som skapar stora personliga svårigheter för enskilda individer. En struktur som förhindrar en avsevärd mängd svenskar att tillägna sig lika rättigheter och möjligheter i det svenska samhället.

Begreppet kulturkrock är särskilt intressant, då det bygger på en tanke om att vissa kulturer är oförenliga med den svenska. Att som person med utländsk härkomst ständigt ifrågasättas och tillskrivas erfarenheter av en så kallad kulturkrock blir också något man internaliserar. Utanförskapet, vilket samhället ständigt påmint oss om och därtill pekat ut vår kulturella bakgrund som skilt från vad som kan definieras som svenskt, skapar interna konflikter som starkt påverkar den psykiska hälsan.

I tonåren blev det extra påtagligt. Precis som många andra, oavsett etnisk eller kulturell tillhörighet, satte mina föräldrar upp vissa gränser för mig, som till exempel att jag skulle vara hemma en viss tid under vardagskvällar. Mina regler skiljde sig inte från många andra barn och ungdomars, men däremot uppfattningen om vad som låg till grund för dessa.

Medan andra föräldrar beskrevs som omhändertagande, ansvarstagande och goda, ansågs det strängt och förtryckande av mina föräldrar att sätta upp vissa regler för mig. Medan andra kompisar fick höra att det var bra att deras föräldrar brydde sig om dem tillräckligt mycket för att kräva hemgång en viss tid, fick jag höra att det var synd om mig, att jag borde prata med någon, att de måste anpassa sig till svenska uppfostringsmetoder och låta mig leva som ”alla andra”.

Då jag genom hela livet fått utstå denna typ av ifrågasättande och stigmatisering, blev de redan jobbiga tonåren en om möjligt ännu svårare period att gå igenom. Jag utvecklade ett hat mot min familj, ett hat mot mitt kurdiska ursprung. Jag utvecklade en skam över min identitet, eller den jag tillskrivits. Den identitet som egentligen inte utgjorde mitt vara, den identitet som jag tvingades in i.

När det gäller flickor och unga kvinnor som utsätts för förtryck och våld i hederns namn av en eller flera familjemedlemmar, är det något som ofta tas upp i diskussioner eller berättelser. Tjänstepersoner hos myndigheter, skolpersonal eller vänner till tjejer som har blivit utsatta, förklarar inte sällan hur just den tjejen i fråga bara ville vara ”som alla andra”. Återigen ett tydligt uttryck för hur vad som anses som typiskt svenskt lyfts upp som det ”normala”.

Förtryck och våld i hederns namn är på inget sätt uttryck för kultur eller religion. Det är uttryck för mellanmänskliga patriarkala strukturer, likt allt våld som män utsätter kvinnor för.

Begreppet heder är ett som missbrukats för att rättfärdiga och legitimera våld. Föreställningar om våldsamhet som en självklar del av vissa kulturer, eller bortförklaringar av våld och förtryck med hänvisning till heder, är destruktiva och förhindrar oss att på ett adekvat sätt få bukt med och bekämpa det faktiska förtrycket och våldet.

Genom att flytta fokus från våldets mekanismer och normaliseringsprocess, till generaliseringar och så kallad hederskultur, osynliggör vi det faktiska förtryck och våld som personer, framför allt kvinnor och flickor av utländsk härkomst, utsätts för.

Skillnaden mellan det ”västerländska” våldet och detta som så ofta kopplas till framförallt Mellanöstern, är att det i så kallad hederskontext förekommer fler än en förövare.

Det innebär också att en person som direkt eller indirekt är delaktig i utövandet av våld och förtryck, själv kan vara utsatt av en annan eller flera andra familjemedlemmar. Det är alltså ingen egentlig fråga om heder i sig, utan om att en eller flera familjemedlemmar, oftast män, sätter agendan för vad som är tillåtet inom just den familjen. Med andra ord, en eller flera män, som har makt över andra i familjen och utövar förtryck och kontroll gentemot dem. Det faktum att även kvinnor kan vara förtryckare till trots, är detta grundat på en starkt patriarkal struktur.

Jag har befunnit mig i olika sammanhang där man diskuterat våld i hederns namn. När jag då har tagit upp att fenomenet grundar sig i patriarkala värderingar, har jag ofta blivit bemött med att hederskontexten är bredare än mäns ”vanliga” våld och förtryck mot kvinnor, i ”vanliga” sammanhang. Som argument åberopas att våld och förtryck i hederns namn även kan utövas mot pojkar, samt att det kan utövas av såväl kvinnor som män i gällande familjer. Det argumentet brister.

Den som hävdar att våld i hederns namn skulle vara bredare och frånskilt annat patriarkalt våld på grund av de faktorerna, tycks inte ha kunskap eller förståelse nog om patriarkala strukturer för att förstå att de också påverkar män i olika hög grad.

Det handlar inte om heder och det handlar inte heller om att de som utsätts vill ”bli som alla andra”. Det handlar om att vilja ha makt och kontroll över sitt eget liv, men bli fråntagen den rätten.

Det handlar om att män kontrollerar och förtrycker kvinnor, det handlar om att män tar till fysiskt våld när de känner att den kontrollen riskerar att gå dem förlorad.

Det man slarvigt kallar ”vanligt relationsvåld” är precis detsamma som våld i hederns namn. Det möjliggörs av att vi lever under ojämställda relationer i ett ojämställt samhälle.

När Carin Götblad presenterade sin utredning här i riksdagen för sju månader sa hon bland annat att ”många föräldrar med utländsk bakgrund vill ha råd om barnuppfostran”. Jag vill gärna se underlag för ett sådant påstående. Och om det stämmer, vill jag gärna att vi analyserar det lite. Varför skulle föräldrar med utländsk bakgrund vilja ha råd om barnuppfostran? Kan det vara för att de lever i ett samhälle som ständigt fördömer dem och utmålar dem som inkompetenta och förtryckande? Kan det vara för att vi i Sverige dömer ut allt som inte anses vara svenskt?

Att växa upp i en patriarkal värld är oerhört svårt för alla i den, framför allt flickor. Vissa undersökningar visar att unga kvinnor som rasifieras mår psykiskt dåligt i mycket högre utsträckning än andra grupper. Under min uppväxt klandrade jag mina föräldrar för ojämställdheten i hela samhället och hur vi alla fostras in i patriarkatet. Enbart på grund av att jag hade internaliserat de värderingar och rasistiska föreställningar som gjorde mina föräldrar till avhumaniserade förtryckare.

Carin Götblad har som förslag på hur man ska åtgärda våld i hederns namn genom något som hon kallar ”interkulturella vägledare”. Hon går inte närmare in på vad dessa skulle ha för uppdrag, eller vilka det är som behöver ”vägledas” men det står sig ganska uppenbart.

Interkulturalitet beskrivs som ett ömsesidigt utbyte, en interaktion, mellan människor med olika utgångspunkter. Syftet hävdas vara ”att hitta lösningar för att hantera olikhet inom ramen för grundläggande demokratiska värden och utifrån internationella konventioner om mänskliga rättigheter”.

Det är ett omyndigförklarande av alla föräldrar i familjer där det kan förekomma förtryck och våld i hederns namn. Som att dessa ”interkulturella” vägledare skulle kunna förhindra våldet genom att ”försvenska” familjen i fråga. Som att våld och förtryck är något som inte förekommer i svenska kontexter. Vidare menar hon i utredningen, under förslaget, och jag citerar:

”Bedömning: Att förebygga våld i nära relationer bör ses som en målsättning i samhällsorienteringen för nyanlända. Orienteringen bör ges utrymme för värderingsfrågor kring våld i nära relationer, barnuppfostran och jämställdhet.”

Med andra ord, alla de ociviliserade nyanlända som kommer hit till Sverige ska utbildas i hur svenskar fritt från våld och förtryck uppfostrar sina barn, mer kapabla till att visa kärlek och omsorg än någon som kommer från ett annat land, där borta i Fjärran Östern.

För några år sedan flyttade jag ensam till ett annat europeiskt land för att bo och leva där på obestämd tid. När jag kommit ifrån de svenska normerna, våra rasistiska strukturer och snabba bedömningar av vad som är avvikelser, mina egna vänner och framför allt, min egen familj kunde jag plötsligt se saker ur ett annat perspektiv.

Det jag framförallt slogs av var hur de patriarkala strukturerna i det landet om möjligt var lite mer synliga än i Sverige. Medan vi här gärna gömmer oss bakom en fasad och lever i förnekelse med en självbild av Sverige som jämställt, var det i detta nya land inte lika fördolt att kvinnor underordnades män. Jag fick tid att reflektera och när jag flyttade hem bestämde jag mig för att engagera mig för kvinnors rätt.

Jag hittade Terrafem och såg att de rekryterade nya jourkvinnor. Men inte vilka jourkvinnor som helst. För att få börja på Terrafem, som verkar separatistiskt, måste du ha ett annat ursprung än etniskt svenskt och dessutom tala ett annat språk än de nordiska och engelska. Jag förvånades över dessa krav, då det vanligtvis brukar fungera som en nackdel eller en käpp i hjulet att ha utländskt ursprung.

Under grundutbildningen lärde jag mig för första gången att sätta ord på de feministiska tankar och känslor som jag alltid burit.

Det var omvälvande att plötsligt få sin destruktiva världsbild raserad. Att plötsligt bli varse om det självförakt jag så länge hade burit på. Det är inte lätt att inse och förstå kulturrasismen som man har utsatts för och det är inte heller lätt att inse på djupet hur ”svenskar” och det svenska samhället på intet sätt är jämställda.

Hela mitt liv har jag blivit lurad. Och jag är inte ensam. Under hela mitt liv har jag också tänkt, samtidigt som jag skytt min familj och mitt kulturella arv, att jag aldrig skulle kunna anmäla eller prata med någon om jag själv utsattes för hot eller våld eftersom jag skulle känna att jag bekräftade den rasistiska bilden som finns av min kurdiska kultur.

Det finns inga säkra siffror på hur många unga, i synnerhet kvinnor, som utsätts för våld och förtryck i hederns namn. Carin Götblad nämner också i sin presentation att många av dessa unga ryggar tillbaka vid utredningar om ordet heder inblandas.

Hon beskriver en försiktighet hos de unga och en vilja att skydda familjen, vilket jag känner igen ifrån normaliseringsprocessen som alla våldsutsatta kvinnor genomgår. Kvinnor som utsätts för våld känner skuld, skam och en skyldighet inför sin våldsutövare.

Men kanske om vi slutade stigmatisera gruppen ”invandrare” till vilka vi tillskriver den så kallade ”hederskulturen” skulle fler fall av hot och våld kunna uppdagas.

I alla former och fall är begreppsförskjutningar missvisande och kontraproduktiva. Begreppsförskjutningar används flitigt, med hänvisning till en vilja att belysa ett särskilt problem. Men om det problemet är en del av och ett uttryck för en större struktur som genomsyrar hela samhället, är användandet av flera olika luddiga begrepp endast något som osynliggör det strukturella.

Exempel på sådana begreppsförskjutningar är att tala om exempelvis våld i nära relationer istället för mäns våld mot kvinnor, som är det strukturella problemet. Eller att tala om ”hedersvåld” istället för mäns våld mot kvinnor. Att olikgöra och skilja våld från våld är att ta flera steg bakåt.

En man som utövar förtryck och våld mot en kvinna, gör sig skyldig till patriarkalt våld. Oavsett vilka orsaker han själv eller någon annan hänvisar till. Därför tänker jag att det är ännu viktigare att belysa att hur hedersbegreppet är en konstruktion som används för att legitimera våld.

Människor som inte vill använda samma rasistiska retorik och tala om exempelvis ”barbarisk islamism”, istället för kort och koncist patriarkalt våld, anklagas för att svika personer som utsätts för förtryck i hederns namn. Men sveket ligger snarare i andrafieringen av dessa personer och deras erfarenheter. Att hävda att det de går igenom och utsätts för är avvikande, svårare, kulturellt betingat, skapar en känsla av hopplöshet och misstro.

Jag som ung tjej med kurdisk bakgrund har gått igenom mycket personliga svårigheter på grund av de egenskaper och erfarenheter som har tillskrivits mig utifrån rasistiska föreställningar.

Andra unga tjejer med verkliga erfarenheter av förtryck och våld i hederns namn har liknande känslor, om än på ett mer komplex sätt. Då deras erfarenheter behandlas som säregna och kulturella uppstår en känsla av hopplöshet. ”Om våldet är en del av min kultur så kommer jag omöjligen ifrån det.”

Men för att citera Terrafems verksamhetsledare Bernardita Núñez: ”Det är inte kulturen som slår”.

Att hantera våldet och likställa det med allt patriarkalt våld och förtryck förutsätter dessutom att våld och förtryck i hederns namn straffas likt övrigt patriarkalt våld.

Tillsammans kan vi motverka de fördomar som riktas mot gruppen som berörs av frågan om våld i hederns namn. För allas lika rätt och för allas liv fritt från våld.