Hanne Kjöller känner tydligen inte igen övervåld när hon ser det. Inför en film av en vakt som sitter på ett nioårigt barn, håller för hans näsa och mun och dunkar hans huvud mot stengolvet undrar hon om vakten använder ”för mycket våld för att möta pojkens motstånd?” Hennes svar är häpnadsväckande nog: ”Vet inte. Det är i alla fall ingenting jag är beredd att ta gift på.” I hennes värld är det pojken som har skulden för väktarens misshandel. Hon ser att vakten egentligen bara svarar på ”pojkens rörelser”, hon verkar mena att misshandeln egentligen är ett slags självförsvar från pojkens angrepp!
Denna tolkning vore enbart komiskt om vi inte kände till att det råder närmast total straffrihet i landet vad gäller väktares och polisers övervåld. Och om vi inte visste hur lite rättigheter ett barn som befinner sig i myndigheternas vård kan hävda.
Som tur är har allmänheten till skillnad från högerskribenten reagerat sunt och starkt på grymheten i den filmsekvens som återigen uppenbarar de privata väktarnas våldsmissbruk. Skånepolisens efterföljande agerande har dessutom bekräftat att det finns element inom polismyndigheten som är beredda att hålla väktarna om ryggen även när de uppenbart begått övergrepp mot en skyddslös unge.
Det har länge varit angeläget att finna effektiva vägar att bevaka och korrigera polisens våldsanvändning eftersom många incidenter av uppenbart övervåld förblivit ostraffade. Än mer brådskande är att strama upp regelverket kring de privata vaktbolagen som i privatiseringens skugga sätter demokratins rättsprinciper på spel i vinstintressenas namn.
Det är inte ”endimensionellt” att reagera på grov misshandel av ett barn som åker utan biljett på ett tåg! Det är för övrigt inte självklart att den institution varifrån pojken rymt inte gett honom anledning till det. Hans agerande tyder i vilket fall som helst på att institutionen i fråga inte fungerar som den borde. Det som är ”endimensionellt” är Kjöllers konsekventa ställningstagande för diverse överheters rätt att förtrycka de svagaste.
