Mars 2015. Debatten är upprörd om huruvida utrikesminister Margot Wallström borde ha kallat 1000 saudiska piskrapp för något annat än medeltida och om Zlatan möjligen överdrev när han benämnde Frankrike som ett jävla skitland.

Att två av valrörelsens 2014 tyngsta löften kommit på skam är det dock märkvärdigt tyst om.
Den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen blir kvar. Till de 90 000 utförsäkrade vid årsskiftet kan nu adderas 1 300 – varje månad. Och till alliansregeringens arbetsmarknadspolitiska fadäs Fas 3 tvingas nära 35 000 människor ansluta sig – varje dag.

Den 2008 nyfödda myndigheten Arbetsförmedlingen fick uppdraget att sjösätta förra regeringens arbetsmarknadspolitik: jobb- och utvecklingsgarantin. Det gick inget vidare.

Inte ens Sven Otto Littorin, tidigare moderat arbetsmarknadsminister och pappa till Fas 3 kan se något förmildrande i just den reformen. ”Vem kan gilla Fas 3? Det är det väl ingen som gör?”, säger han i sociologen Roland Paulsens senaste bok ”Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen”, som är en liten lättläst, rasande rolig och alldeles förskräcklig bok.

Arbete farligt för hälsan

– Det främsta tvånget i vårt samhälle är arbetet, säger Roland Paulsen. Vår dyrkan av lönearbetet skadar mer än det gagnar oss.

– Arbetet är inte hälsosamt i sig, fortsätter han, flertalet hjärtinfarkter inträffar på måndagsmorgnar. Vid stora arbetslöshetskriser som exempelvis på 30-talet då minskar antalet sjuka i hjärt- och kärlsjukdomar. Vården för arbetsrelaterade skador och sjukdomar kostar lika mycket som cancervården. Och när vi går i pension, då föryngras vi hälsomässigt med hela tio år.

När ett strukturellt problem som arbetslöshet individualiseras skapas stora problem – för alla. Om det vittnar den hopplöshet som både arbetsförmedlare och deltagarna i Fas 3 ger uttryck för i boken. Tjänstemännen är satta att följa, och följer, ett regelverk de själva misstror och Fas 3:orna tvingas att, för hyres- och matpengar, delta i hart när vilken verksamhet som helst.

– De jag träffade var starka människor med olika bakgrund och utbildning som hade det gemensamt att de var utan jobb, säger Roland Paulsen.

Vi pratar en stund om den märkvärdiga tystnad som rådde under det att Fas 3 växte till den overkliga storleken av 35 000 personer. Om stigmatiseringens styrka och att så många känner skam för att de är arbetslösa.

– Det var nog först när musikern Nike Markelius skrev i DN (januari 2013) om sina erfarenheter i Fas 3 som tystnaden bröts, säger Roland Paulsen.

I sin artikel satte Markelius fingret på något nytt. Hon gick inte till Arbetsförmedlingen för att hon var utan jobb, arbete hade hon i massor. Nej, hon tvingades dit för att hon var utan inkomst.

”En moral som bevarar”

Arbetsförmedlingen förmedlar knappast några jobb längre, berättar Roland Paulsen, en genomsnittlig handläggare förmedlar tio osubventionerade arbeten om året. Förmedlingens anställda ägnar sig i stället åt att på olika sätt kontrollera de inskrivna som skickats dit av socialtjänst eller försäkringskassa.

– Fas 3 är en extremt dyr disciplineringsåtgärd, säger Roland Paulsen. De subventionerade jobben kostar staten 21 miljarder – varje år.

Det är knappast av omsorg om de arbetslösa som staten visar prov på sådan generositet, enligt Roland Paulsen. Snarare handlar det om att odla ett slags gemensam moral. En moral som håller ihop och bevarar.

– Realpolitiskt är det omöjligt att släppa de arbetslösa fria. De måste sysselsättas, inte för sin egen skull, utan för vår. Deras ansträngning är viktig för oss andra.
För arbetslinjen gäller. Oavsett regering. Och alldeles oavsett att de 400 000 arbetslösa konkurrerar om 40 000 lediga jobb. Nu handlar politiken om att på olika sätt skapa nya arbetsmarknader, där många ska jobba mycket och länge för att kunna försörja den allt större gruppen gamla.

”Fyra timmar vore lagom”

Roland Paulsen påminner om vi faktiskt i många decennier blivit både fler och äldre. Att just den nuvarande befolkningens blivande pensionärer skulle tära så till den grad på statens finanser håller han inte med om.

– Det där är en myt. Under 1990-talet skar socialdemokraterna ner den offentliga sektorn med argumentet att det var nödvändigt för att rädda ekonomin. Och nu är det oundvikligt att höja pensionsåldern för att få finanserna att gå ihop. De speglar bilder av nödvändighet som egentligen är djupt ideologiska, säger han.

Den tekniska utvecklingen och automatiseringen har gjort att många jobb har försvunnit och att ännu fler blivit enklare. Vi behöver helt enkelt inte arbeta lika mycket som tidigare. Roland Paulsen tycker att en arbetsdag på fyra timmar vore lagom. Tidigare har ökad produktivitet inneburit både reallöneökningar och kortare arbetstid. Nu däremot betyder samma sak rekordvinster för företagen och höjd pensionsålder för de anställda.

I Sverige år 2015 är kortare arbetsdag en politiskt död fråga. Att till varje pris sysselsätta de arbetslösa har däremot prioritet. Också för Miljöpartiet. Det parti som en gång i tiden drev igenom friåret.