Efter Babel är en samlingsutställning som tillsammans med initiativet 89+ sammanställer samtida konst med ung litteratur och konst och epokförändrande konsthistoria. Centralt är människans behov av språk, eller samvaro. I en bredare betraktelse av språket såsom tecken visar verken i utställningen på en semiotisk vedermöda, där själva vedermödan är tiden, begränsningen enligt vilket ingenting – utom möjligtvis de tecken som nedskrivs – består. Orden hjälper sig själva ut ur denna vedermöda samtidigt som de skapar den.
Denna dubbelhet visar sig inte minst i Kader Attias krigshärjade ansikten och lappade lerkrus i stillbildsvideon Open your eyes. De exponerade fotografierna visar sprucken hud och krackelerad eller brusten lera – ytor som båda förvaltar den tid som passerar och skrivs in i dess struktur. Bilden av huvudet bredvid bruksföremålet understryker människans relation till det mekaniska, till maskineriet. När båda lappas samman med textiltråd för att sedan åter tas i bruk, ställs frågan vad som egentligen är skillnaden mellan de båda, mellan liv och icke-liv.
Översättning mellan tekniker
Efter Babel ter sig som en översättning mellan tekniker och därmed mellan tider och livsformer, där samtiden tillskrivs en framtida historieskrivning såsom rörelse, nästan som vore den det nya avant-gardet. Med verk från det första avant-gardet och med ett stort mått romantisering av surrealisternas förgrundsgestalter, ställs det nuvarande bredvid det föregående med en tyst uppfordran till tvåtusentalet att göra likadant. Intill dåtidens samhällsvägrare placeras internetgenerationen i min egen ålder och den ryske Malevitjs vita fyrkant på svart bakgrund möter en målning av facebook som visualiseringen av ett samtida, individualiserat framtidshopp.
På så vis är Efter Babel ett gemenskapens luftslott, som besökaren får bestiga, för att sedan lämna och ställa sig frågan: varför alls bygga detta torn?
På ett sätt utgör utställningen en problematisk och intetsägande romantisering av sammanslutningar som tar udden av sig själv i och med att nästan alla medverkande konstnärer eller poeter likt var persons facebookprofil arbetar själva. Det korresponderar förstås väl med institutionens, det vill säga Moderna Museets, intresse för post-internet, där människor förväntas röra sig oförhindrat, hemvant, i bruset.
Utställningens medcurator Hans Ulrich Orbist kallar utställningen "digitalt curerad". Orden pekar på ett generationsglapp, där betraktelsen av det digitala är direkt erfarenhetsbunden. För Orbist tycks det digitala möjliggöra en oreda och ett prövande, men datorn som slumpgenerator för konkret eller diskbänksrealistisk poesi är sedan länge passerad. Nu möjliggörs snarare en extrem precision – och räckvidd även bortom det egna – som här undermineras av en visualiserad individualism. Går det alls att betrakta en facebookmålning tillsammans? Om den frågan skulle ställas hade jag känt mig mindre ensam i utställningsrummet.
Polyfoni och kopi
I stället möts besökarna vid selfiepinnen som det nya babeltornet, där den samtida tolkningen av slagorden "workers unite" trots allt är ganska träffsäker. Den kommunikativa massan innebär inte längre lika självklart en sammanslutning. Idag sammansluter vi oss allts som oftast ensamma. I ett samtal med Orbist föreslår den medverkande konstnären och filosofen Etel Adnan ett begreppsligt torn, i stället för det från vilket jag kan betrakta hennes abstrakta oljemålningar. En tomhet samstämmig med resterande bristande sammanhållning, där konstnär och besökare likväl står ensamma kring bilden av en motståndshandling. För, om polyfoni ska vara ett verktyg – vilket det absolut är – så måste det få verka som mer än en oformlig massa endast för tillfället frisläppt från en ännu lika styrande ordning.
I det tillfälligt frisläppta omförhandlas originalet och i repetitionerna konfronteras översättningens agens. Det behandlar konferensen Translate, Interwine, Transgress, samarrangerat av Moderna Museet och MDT, som äger rum i anslutningen till utställningens vernissage. I ett av koreografen Björn Säfsten och filosofen Per Nilsson välcurerat program cirkuleras frågorna i gräslandet mellan filosofi, koreografi och konst – mellan medier. Medverkar gör bland annat performance studiesteoretikern Peggy Phelan, vars föreläsning om Andy Warhol och filosofi inkluderar en av Moderna museets kassakor i ett samtal som kastar nytt ljus över de återkommande bilderna i museisalarna.
Warhol visste själv att han var värd sin vikt i guld för gallerister och museer, varför han lät skicka kopior av sig själv till samtal, intervjuer, eller andra sociala tillställningar. Snart insåg han att dessa aktörer inte sällan var bättre på uppdraget ”to perform Warhol” än vad han själv var och reflektionen både förädlar och ifrågasätter konstnärskapet. För, när kopian ekonomiseras – något som Warhols bildkonst ständigt bearbetade – ifrågasätts originalets och ursprungsformens fakticitet och valör. Behövs Warhol alls, förutom för att just möjliggöra kopiornas cirkulation?
Det var sådana frågor som han ställde sig när andra personer ombads tala och röra sig i hans namn, frågor till vilka Phelan adderar det faktum att kopians agens möter begrepp såsom förgänglighet och död. Vad om vi skulle fortsätta att repetera konstnären Andy, långt efter att hans biologiska liv tog slut? Frågan tangerar det maskinella skriftspråket, i vilket repetitionens raster förväxlas med produktionens – den ständiga framställningen av mekaniskt eller digitalt, språk – liv. På gränsen mellan den manuella upprepningens långsamma slitage och den mekaniska eller digitala motsvarande produktion ifrågasätts såväl ekonomi som livsvärde i Phelans Warholtolkning.
Interaktion
När är den inledande frasen viktigare än förfiningen och förädlingen av denna, och när spelar den enskilda människan roll i massan – i rörelsen? I ljud- och performanceverket Idioter återges repetitionens problematiker. Den äger rum i utställningssalen och strax efter tre timmars poesiläsning från 89+ – ett poesimaraton med poeter och konstnärer födda före 1989. Valet av årtal pekar på den tröskel som den kommande generationen förväntas ta avstamp från. Efter bara några minuters paus intar dansaren Alma Söderberg museisalen som åter omformas efter vad den rymmer. Med bildkonst stumt väntande bakom sig låter hon tomma ögon betraktar den publik som betraktar henne, varefter hon kommunicerar med musikern Henrik Willekens elektroniska ljudmatta.
Först imiterar hon ljudet och sedan imiterar ljudet henne. Det enda främmande som återstår är betraktarna, inför vilkas blickar en dikotom relation mellan elektricitet och vitalitet bevaras i och med Söderbergs kropp och känsla, och Henrik Willekens tanke och förstånd. I dagens Babel blir människan dansare och tekniken dj. Förvandlingen går även igen i dansaren Jennifer Laceys Bad reader, där Lacey i sitt solo, som stundtals är en lecture performance och stundtals en dans, talar med och om en plasthink för att sedan försöka bli en dansare, ett objekt, rekvisita. Hon frågar och imiterar de blå plastprodukten men lyckas inte, och det är det inte många som gör. Det är ju därför som vi fortsätter att skriva.
Men att skriva innebär också att läsa. I 89+ ”Poetry will be made for all” samlas unga poeter och konstnärer nedstigna från Babels torn, curerat av Simon Denny och Alessandro Pava. Ett av många där förekommande videoverk är det av NY-baserade poeten och konstnären Bunny Roger, som har låtit animera sin röst då hon läser sina dikter. Videon visar en schablonartad, vit flickkaraktär som för varje sida som hon bläddrar understryker individualismens utbytbarhet. För, visst läser Rogers om sitt eget liv, eller kanske om mitt. Jag vet inte, men den homogena publikskaran på Moderna Museet känner igen sig i bilden, vilket också är Rogers styrka: hon får vitheten att te sig kväljande.
Till skillnad från det animerade icke-jaget i sin egen film, förekommer Rogers i Jasper Spiceros film och de båda rör sig över anonyma rum, iklädda grå dräkter enligt vilka det inte riktigt framgår om de är fångvaktare eller fångar. Även där, ett kval. Tidigare pekar Cristina Caprioli ut i utrymmet strax bredvid scenen – kanske är det däråt som vi bör se. Det är nämligen talande vilken utställning som finns att se var, och att konstnären Akram Zaatari – på källarplan – inte med en mening inkluderas i frågan om vad som kvarstår efter Babel/väst.
Självtävling
Det är inte i kaosen som ordningen upprättas, men i hanteringen av kaos. Babels torn går att bestiga och det har ännu inte fallit. Därför passar det utmärkt när filosofen och performance studiesforskaren Bojana Cević talar om individens performance.
– Vi tror att människor anpassar sig till tävlingen med dem själva, säger Cević och understryker hur hemarbete och arbete, fritid har smält samman, och att allt nu kretsar kring individens performance av sig själv. Hon understryker hur arbete (privat, ekonomiskt) fortfarande beblandas – så, hur enas som arbetare? Frågan stämmer väl med sökandet efter gemensamma rum i samtidskonsten. Rum där olika åldrar ryms och där praktiker blandas. I babeltornet möter vi Anonymous och Jay Z:s jacka. Vi kan inte passera genom dörren till Deuchebank som står uppställd i mitten, utan väggar. I gallerirummet målar Paul Chan ut ett eget språk där typsnitten skapar ett slags nonsensspråk. Enligt den curatoriella texten anspelar det på de förvirringar som uppstår när tes och antites saknar en syntes.
Likt två motpoler förkroppsligas denna osäkerhet mellan subjektets begränsningar i Michael Kleins och Steve Walks Choreography for blackbords och Mette Edvardsens Time has fallen asleep in the afternoon sunshine. I den första rör sig fem dansare över varsin svart griffeltavla, där de tecknar en två och en halv timme lång koreografi med krita. De suddar ut och tecknar åter, under det att besökarna, som står samlade i en cirkel runtom dem, serveras myntate med ingefära och honung. Mellan grupp och individ sätter de sig återkommande i omkringstående stolar, för att vila. Under tiden tecknar någon annan, ingenting stannar upp.
Tvärt om är det i Edvardsens verk, där att sitta ner är just vad besökaren gör i under det att en dansare återberättar en memorerad roman för besökaren. I denna intima enpersonsperformance ifrågasätts betraktandets ekonomier, och lyssnandet äger rum utan den minsta säkerhet att någonting består. Kanske är det när ordet uttrycks med rösten som språkets och individens repetitiva ensamhet omförhandlas. När en minnets och lyssnandets praktik utförs utan garant om att det som görs är en investering, kanske är det först då som språket förlängs till ett fortsatt, gemensamt bruk. På motsatt vis pekar Sarah Vanhee på detsamma, då hon i Lecture for everyone håller samma tal som hon har gjort på arbetsplatser och på offentliga platser, för chefer och för personal. I ord som både adresserar det kollektiva och det enskilda visar hon på upprepningens ekonomi, där den inte imiterar såsom Warhol, men av behov, gör på nytt, om och om igen.
