En solig försommarkväll i Marseille beger jag mig till en vernissage av den fotoutställningen ”C’était ma chambre” (Det här var mitt sovrum). Utställningen visar bilder på palestinska barn i deras sovrum som totalförstördes under den senaste israeliska offensiven sommaren 2014 (Operation Protective Edge). Till varje bild har barnen svarat på frågan: ”Av de saker du hade i ditt sovrum, vad saknar du mest?”

Platsen för utställningen är Manifesten, ett litet galleri i Marseilles första arrondissement. Utställaren heter Anne Paq, en fransk fotograf, journalist och aktivist.

Inramningen av utställningen är enkel. Utskrivna bilder på A3-ark täcker den slitna lokalens väggar. Innan besökarna tillåts att insupa djupet och innebörden av dessa bilder redogör Anne kort om sin egen bakgrund, ambition med utställningen och sitt fotograferande mer generellt.

Engagerad fotograf

Under en intervju några dagar efter vernissagen berättar Anne mer ingående om hur allt började med studier i statsvetenskap med inriktningen mänskliga rättigheter. När det var tid för praktik åkte hon till Ramallah för att under tre månader arbeta med en NGO, en resa som än i dag inte tagit slut. En låga tändes; det var här hon fastnade för det palestinska folkets kamp.

– Jag ser mig själv som en engagerad fotograf. Jag har en uttalade politisk ambition med mitt arbete – att dokumentera och visa för omvärlden vad som verkligen försiggår på Gazaremsan, säger Anne Paq och berättar vidare om hur hon också arbetar i Israel med bland annat hbtq- och asylfrågor.

I dag använder Anne främst kameran i sitt arbete. Hon har bland annat publicerats i Al-Jazeera, Nouvel Observateur och Middle East Eye. Anne har även arbetat med Human Rights Watch och är aktiv i kollektivet Activestills som drivs av palestinska, israeliska och internationella fotografer.

Vårt samtal leder oss in på hennes vistelse på Gazaremsan under offensiven 2014. Anne var där under tre av de sju veckorna som bombningarna pågick.

– De boende på Gazaremsan besköts från alla håll, från marken, havet och luften, berättar hon.

Total förstörelse

Siffror från visar över 2200 döda palestinier, varav närmare 1500 var civila. Många områden var under offensiven avstängda för journalister. För att dokumentera de folkrättsliga övergrepp som pågick arbetade Anne ömsom på ett sjukhus, ömsom på ett bårhus.

Hennes berättelser upprör, skapar obehag och engagerar. Med ansträngd röst berättar hon om alla de barn hon mött och som fallit offer för israeliska vapen – barn som kommit till sjukhuset med skott- och splitterskador och om barn som kommit till bårhuset med avslitna lemmar, vissa även utan huvud.

– En fjärdedel av alla de som dödades var barn, utbrister Anne.

När Anne återvänder till Gazaremsan i september 2014 får hon tillgång till de områden som under offensiven varit avstängda.

– Jag slogs av den totala förstörelsen! Det var helt ofattbart. Över 100 000 palestinier hade fått sina hem förstörda. Folk hade ingenstans att ta vägen. En del bodde kvar i sina sönderbombade hem. Andra sov på skolor för att under dagarna återvända till vad som varit deras hem.

Anne talar ingående om de barn, systrar, bröder, mödrar, fäder, mor- och farföräldrar hon träffar under resan. Hon slogs särskilt av alla de barn som spenderade dagarna i ruinerna av vad som varit deras sovrum. Idén om att göra ett fotoreportage om dessa barn beskrivs som ett sätt att försöka visa en för utomstående obegriplig vardag.

– Barnets sovrum ska ju vara hemmets tryggaste plats!

Barn utan hem

Här föddes alltså idén till utställningen ”C’était ma chambre”. Under utställningen ser jag bilder av en grym och ofattbar verklighet. Ståendes på en hög av betong bakom rostiga armeringsjärn ser jag Eman, 6, hennes syster Mariam, 5, och deras bror Abdelraman, 6. Eman saknar sina kläder och Abdelraman sitt leksakståg. Deras hemstad är Rafah.

På ett foto från Deil-al-Balah ser jag de nioåriga tvillingbröderna Ibrahim och Abdalah. Ibrahim saknar sin bästa kompis och granne, Maysara, som dog under ett bombanfall tillsammans med sina sju familjemedlemmar.

På en annan bild från Shujayea, östra Gaza, ser jag Malak, 3. Hon saknar sin docka. Väggarna till hennes rum är intakta men taket har rasat in och golvet täcks av rester från projektiler och missiler.

Än i dag, åtta månader efter offensiven lever dessa barn utan hem, utan sovrum.

– Jag skulle kunna göra samma reportage i dag, förklarar Anne utmattat.

Även om hem byggs upp och sovrum möbleras återstår traumat efter dessa upplevelser.

– Det är vårt ansvar, allas ansvar, att ge dessa barn en säker tillvaro, en framtid.