Troligtvis finns det ingen i Sverige som inte är anhörig till en alkoholist eller drogmissbrukare. Det är en insikt som statistiken i Susanna Alakoskis bok om skammen och bristen som tynger anhöriga till alkoholister och drogmissbrukare – April i Anhörigsverige – hjälper en att nå. I viljan och förmågan att ge ord åt denna gemensamma men oftast stumma och underanalyserade erfarenhet ligger bokens självklara värde. Och trots att jag registrerar en tendens till onödiga upprepningar och stundom svajig stilistisk gestaltning har jag inte svårt att förstå raden av uppskattande läsare och hyllande recensenter. Det är en bok som hjälper oss att formulera och reflektera över ett problemkomplex de flesta av oss gjort vårt bästa för att hålla ifrån oss.
Det är lätt att känna igen sig i Alakoskis iakttagelser. Lätt att förstå hennes position och hennes ställningstaganden. Väldigt lätt att sympatisera med henne. Och jag antar att för många av oss är det även lätt att identifiera sig med textens duktiga och välfungerande men lidande jag. För mig är det dock så att när en bok – särskilt när den behandlar en svår problematik – går för lätt in blir jag misstänksam. Är dess argumentation måhända ensidig eller förenklande?
Många aspekter av missbrukarproblematiken
Nej, det vore orättvist att säga om Alakoskis bok. Det märks att författaren har läst och tänkt på problematiken från alla möjliga synvinklar och att hon undkommer samtidens blindhet för missbruksproblematikens samhällsstrukturella och sociala aspekter. Hon berör de flesta förekommande argument, företeelser och aspekter och även om hon tar klar ställning mot drogliberaler och för den klassiska svenska narkotikapolitiken kan man inte säga att hennes bok är ensidig.
Jag noterar förstås att vi inte befinner oss på samma plats vad gäller uppfattningar om narkotikapolitik – vilket på ett sätt är självklart eftersom jag är född i ett drogproducerande land där det drogrelaterade lidandet är mest akut på andra sätt, leder till andra analyser och får en att tänka på lösningar i helt andra riktningar. Men dessa skillnader skapar inte något motstånd eller spänning eftersom den sfär som hennes bok uppehåller sig vid – vittnesmålet, den personliga sårigheten i att vara utelämnad till en annan som missbrukar – verkar som ett avskilt sanningsfält: hennes (våra) känslomässiga upplevelser av anhörighet är giltiga oavsett narkotikapolitiska ställningstaganden.
En till synes för en normal icke-missbrukande läsare alldeles oförarglig fras klargör för mig vad som egentligen stör mig: ”Min enkla önskan är att sjuk- och hälsovårdspolitiken ska förmå ge missbrukande människor, och anhöriga, en möjlighet att bli friska utan nya narkotiska preparat.” Det är det biopolitiska i textens längtan till det normala som jag inte står ut med. Det är min blick som tränats att se makt i hur skiljelinjen mellan sjukt och friskt görs självklara och i skapandet av rationella ”nyktra” subjekt som ”kräver” att biopolitiska institutioner "tar sitt ansvar" att producera friska medborgare. På ett djupare plan är det det i mig som vantrivs i kulturen, som håller fast i pulsionerna i uppror mot samhällsordningen, det som är troget dödsprincipen, med andra ord det som lever och som njuter som också stretar emot bokens sens moral.
Men detta finns förstås hos Alakoski också och det finns inslag av det i boken. I marginalen finns det små korn av rusets poesi.
