Samhället är till för att skydda de svaga, de sårbara, de förtryckta och det är vi alla vid något tillfälle i livet. Samtidens ekofeminister kritiserar vår antropocentriska kultur liksom nyliberalismens skadliga effekter och vill bekämpa fattigdom och miljöförstöring i internationell systerskap. Christin Sandberg har träffat två samtida ekofeminister Lisa Gålmark och Alicia Puleo.
Varför har vi ett samhälle över huvud taget? Den frågan svarar historikern, skribenten och debattören, Lisa Gålmark, med när jag undrar vad ekofeminismen kan bidra med, för att i nästa andetag tillägga:
– Jo, meningen är att hela tiden betrakta samhället från ett underifrånperspektiv. Feminismer har med just det – ett underifrånperspektiv – att göra.
Hon menar att om vi inte tänker in underklass, de förtryckta, de utsatta, de sårbara som de viktiga att lyfta, då behöver vi inte ett samhälle, utan då kan alla bara ta för sig. Det skulle innebära att vi struntar i dem som hamnar i svaga positioner, enligt Gålmark.
– Myten om styrka är falsk. Under ett liv är vi alla tidvis utsatta och beroende. När vi föds, blir sjuka eller råkar ut för sorg. Inte ens den starkaste människan kommer undan, säger hon.
Därför är vi alla beroende av varandra genom livet. Ekofeminismen är inte rädd för sårbarhet utan ser det som en positiv kraft för att stärka samhällsväven så att den blir tät.
– Ekofeminismen kan innebära en kombination av helhetstänk och underifråntänk. Ekofeminismen är helt underbart anspråksfull! säger Gålmark samtidigt som hon spricker upp i stort leende.
En annan ekofeminist och frontfigur inom rörelsen i Spanien är filosofiprofessorn Alicia Puleo. Även hennes hållning är icke essentialistisk; en kritisk ekofeminism som tar hänsyn till miljöetik och genus.
– Både män och kvinnor är natur och kultur i en komplex enhet. Ekofeminismen bör påminna männen att de tillsammans med kvinnorna delar samma dubbla tillhörighet, något som tenderar att förnekas i byggandet av den patriarkala manligheten baserad på dominans och rent instrumentellt förnuft, säger Puleo.
Hon menar att ekofeminismen omdefinierar människan på ett mer realistiskt, blygsammare och mer jämlikt sätt, vilket gör henne bättre rustad för att ta itu med århundradets miljöproblem.
Revolutionärt budskap
Begreppet ekofeminism myntades av den franska författaren och feministen Francois d’Eaubonne för fyrtio år sedan. Budskapet gick ut på att kvinnor inte kan nå frigörelse och den ekologiska krisen inte kan lösas inom samhällsstrukturer som bygger på dominans. Förtrycket av kvinnor och naturen är sammankopplat och därför borde kraven från kvinnorörelsen och den ekologiska rörelsen förenas.
I Sverige skrev miljöpartiets Lotta Hedström om ekofeminism i en skrift som gavs ut av den gröna idéverkstaden Cognito år 2007. Men ekofeminism ger idag endast runt 6 000 träffar på google jämfört med exempelvis miljöetik, 15 900 träffar, och queerfeminism 28 600 träffar.
Trots att miljöförstöring och klimatkriser i konsumtionssamhällets kölvatten är både väldokumenterade och allmänt kända idag och den feministiska rörelsen i allra högsta grad levande har inte ekofeminismen fått något brett genomslag i Sverige. Kanske beror det på dess revolutionära budskap. Kanske ses den som ett hot. Den innebär ett alternativt synsätt för hur vi ska se på och förstå våra samhällen och världen utifrån att vi idag ”lever på lånad tid”, som de flesta miljöforskare är enade om, och ”redan har undergången här” som historikern Lisa Gålmark säger och syftar på de människor som tvingas på flykt eller dör på grund av exempelvis usla arbetsvillkor, svält eller miljögifter.
– Genom en kritisk blick på den antropocentriska kulturen, samt de skadliga effekterna av den nyliberala globaliseringen, ger ekofeminismen oss möjlighet att bättre förstå oss själva som art, värna vår hälsa och bekämpa fattigdom och miljöförstöring i internationell systerskap. På så vis kan vi uppnå en större livskvalitet, som inte definieras i egenskap av ansamling av materiella varor, säger Alicia Puleo.
Hon stödjer inte tanken att kvinnor lever i symbios med naturen, utan hennes övertygelse är att vi lever en tid av ohållbar tillväxt som gör kopplingen mellan feminism och ekologi oundviklig. Hon menar att de båda perspektiven på ett ömsesidigt sätt skulle berika varandra och bygga en kultur av jämställdhet och hållbar utveckling.
För att ta avstånd från alla former av dominans krävs, enligt Puleo, att vi gör verklighet av något som kallas: Pakt för ömsesidig hjälp (“Pactos de Ayuda Mutua”) mellan emancipatoriska rörelser. Detta på ett sätt så att kannibalism och ömsesidig aggression undviks och respekt och förståelse för frågor som inte är ens egna skapas.
– Detta är avgörande i tider av ekonomisk-, social- och ekologisk kris, eftersom det gör det möjligt att stärka banden och upplösa de påstådda bristande överensstämmelser mellan dessa olika dimensioner, säger hon.
Hon efterlyser en kontinuerlig dialog, vilket hon menar saknas idag mellan de olika rörelserna av motstånd och förändring.
Spansk ekofeminism spirar
I Spanien är ekofeminismen på framväxt och börjar ta organisatorisk form bland annat genom det ekofeministiska nätverket, la Red Ecofeminista, bestående av miljöaktivister och feminister, varav många av dem anhängare till Equo – ett litet grönt politiskt parti sprunget ur miljö- och sociala rörelser. När partiet bildades i maj 2012 anammade de Puleos kritiska ekofeminism.
Trots stora regionala skillnader har feminismen en stor närvaro allt sedan tiden för övergången efter Franco-diktaturen på 70-talet. Socialdemokratiska regeringar har, tack vare de feminister som finns i de egna partileden, tagit vissa positiva reformbeslut, skapat ett Kvinnoinstitut, en mycket inflytelserik kropp i samhället de senaste decennierna, och ett flertal lagar bland annat för jämställdhet och för att bekämpa könsrelaterat våld, berättar Puleo.
Miljötänket är dock inte lika utbrett och förekomsten betydligt lägre både som social medvetande hos allmänheten och inom aktivism och politik, konstaterar hon. Men det finns några undantag.
– Djurrättspartiet, ”Animalista” mot djurmisshandel (PACMA:s), röster har fyrdubblats under de senaste fem åren, dock utan att de har nått politisk representation, säger hon.
Nya koalitioner inom vänstern har dragit tillbaka subventionerna till tjurfäktning och i Katalonien har den avskaffats helt. Andra spanska kommuner har förbjudit cirkusar med djur.
Puleo berättar att det finns feminister som kämpar för att kvinnliga tjurfäktare ska nå samma status som manliga och strävar efter att minska sexismen inom sporten. Hon själv däremot menar att tjurfäktningen är patriarkal och bör förkastas av feminister eftersom den bygger på både dominans och våld.
Klassisk vs ekofeminism
Den klassiska feminismens strävan efter att kategorin kvinnor ska ha samma och lika rättigheter och värde som kategorin män innebär att befrielsen sker inifrån en bur, menar Gålmark. ”Buren” är det ekonomiska systemet.
– Någon måste ge nycklarna annars måste en böja på burgallret och försöka ta sig ur. Det är inte lätt. Det krävs ett totalt ifrågasättande av hela samhällsordningen, konstaterar hon.
Samtidigt ser hon ljust på framtiden. Behovet av ekofeminism är stort, men att Google-träffarna är färre än för ordet miljöetik är enligt Gålmark ingen slump.
– Akademin profiterar inte sällan på sociala rörelser. Akademin är tyvärr inte i första hand ett ställe där man kommer på saker. Tankar och idéer lånas in från fritänkare och sociala rörelser och så sätter man nya begrepp (som miljöetik) på det, säger hon och betonar att just de sociala rörelserna är de som ingjuter framtidshopp – genom små revolutioner kan de rå på det ekonomiska systemet.
