På Konstfack i Stockholm ställde Sara Collier, Gloria Hao, Cecilia Hei Mee Flumé, Mi Tjio och Alex Rodallec ut någonting som kanhända inte förstods av alla som var där och såg det. Måhända ett stort anspråk, men den insikt jag fick när jag såg och upplevde vernissagen De Sköna Konsterna var blixtsnabb och glasklar; detta talar inte till en vit publik.

Den slog an en sträng de inte har på sitt instrument och konstruerade en melodi de inte hör. Därför tror jag också att de inte kunde uppfatta den i sin helhet, vad den berättade och frammanade. Visst fanns där en elefant i rummet, som konstnärerna presenterar det själva, men om den uppfattades av majoriteten av besökarna är inte självklart. Det är inte en dålig sak att vägra blidka den vita blicken, snarare tvärtom. Det var modigt, kamplystet och utmanande, men det var framförallt nödvändigt.

”Bara synligt för mig och mina olikar”

Utställningen var inte uttalat separatistisk, men i egenskap av en person som utsätts för rasifiering och är väl bekant med dess konsekvenser fanns där någonting som bara talade till mig, eller snarare som bara var synligt för mig. För mig och alla mina likar i det svenska samhället, eller snarare mina olikar. Vi som utsätts för rasifiering lackas på samma sätt, men vi utsätts inte för samma slags rasifiering. Jag ska förklara. Människor som inte är vita i ett annars majoritetsvitt samhälle görs om till att representera en ras. Hennes individualitet skrapas bort och hennes färgskala avgör vilken typ av människokategori hon får stå som representant för. Iran? Irak? Marocko? Kurd? Bra, du är raserna arab och (förmodligen) muslim och därför har du dessa egenskaper. En grov förenkling, men det här ska inte handla om det.

Ärren under kläderna

Rasifieringsprocesser ser olika ut beroende på vilken lott du tilldelas i raslotteriet och det existerar hierarkier även inom rasifiering, en generell tumregel är att ju närmare vit desto bättre förutsättningar. Men själva erfarenheten av att rasifieras är någonting som delas av oss alla oönskade ovita. Därför kan vi se varandras berättelser på ett sätt som vita personer som aldrig utsatts för det inte kan se dem. Vi ser ärren på kroppen, även de under kläderna. Vi ser vad våra bruna syskon har utsatts för utan att de säger det. Med det sagt, fanns det naturligtvis en aspekt av utställningen som talade till den vita publiken också, specifikt till dess dåliga samvete. Se här, så här lider vi under ert styre. Det finns konsekvenser för vad ni har gjort med oss. Jag tvivlar inte på att det finns en logisk förståelse hos många av de medvetna besökarna för vad en kontinuerlig rasism gör med människor, men den här vernissagen var mer än så. Den var intuitiv.

Minnet av en mormor

Jag går runt i salen, tittar och lyssnar till verken, rörd men samlad. Jag rundar en vit vägg och ser två papper med en lång text på, det tycks vara en dikt skriven på flera olika språk. Jag kastar ett öga på det översta papperet, egentligen har jag inte tålamod att läsa så långa texter på utställningar. Men nu kunde jag inte lämna väggen förrän jag läst klart. Kenavo ar Wech all, Mam-coz - ”Goodbye, I'll see you soon, old mother”, Alex Rodallec. Det är inte ofta jag ser det men jag känner igen det när jag ser det. En näve stor som hjärtat sträcker sig in i bröstkorgen och tar sitt grepp om muskulaturen. Hantverket och stilistiken är där, det påminner om T.S. Eliot i sin rytm och bildspråk, det är genomarbetat och det ligger en glädje i att få läsa något så vackert konstruerat.

Det som dock framförallt talar till mig är motivet i dikten, ett avsked till en varmt älskad mormor. Rodallec talar om hennes liv, berättelser och minnen som han minns själv och som återberättats för honom. Tankar han har kring henne, hennes historia och hur hon påverkade sin omgivning. Vid första anblick är det inte självklart hur denna poesi platsar på den här typen av utställning men det är egentligen detta slags berättande som är navet i rasifiering och allt som kommer därtill. I stormens öga finns alla våra individuella men samtidigt kollektiva erfarenheter av historia, det som är bortom vilka raser vi gjorts till.

Gemensam tankebank

Det handlar om våra familjer, om diasporan, om de gröna dalarna mellan bergen, hasselträden i lunden, brödet över öppen eld, de varma långa dagarna och de kalla korta nätterna. Vi känner och relaterar till dessa berättelser som om de vore våra egna för de kunde lika gärna ha varit det. Inte för att vi nödvändigtvis är så lika varandra, men vi har tvingats samman av krafter vi inte kan styra över och delar våra berättelser och historia, det vi utsatts för och det vi minns från ett tidigare liv, i en gemensam tankebank. Ett abstrakt men gediget hantverk som rymmer alltifrån skarp glädje till svart sorg, euforisk lycka till röd vrede. Därför kan jag med gott samvete säga att även om jag personligen inte har luktat på nyplockade aprikoser i solen över staden Van så kan jag ändå föreställa mig det. Det doftar varmt och sött och som någonting jag saknar. Jag hoppas att vi ses en dag.