Nu är det 2015 och män, ja, de tjänar fortfarande mer än kvinnor. Mycket mer. Trots att flickor får högre betyg, är bättre utbildade och att LO och SAF redan 1960 enades om att inom en femårsperiod avskaffa kvinnolönerna. Hur är det möjligt? Ina Blomster i första artikeln av tre i jakt på svar.
I Umeå bor och verkar Åsa Löfström, som är docent och lektor i nationalekonomi på Handelshögskolan där. Redan 1994 slog hon fast att det är kvinnors förmåga att föda barn som är huvudskälet till lönediskrimineringen. Och så är det fortfarande.
– Kvinnor tjänar mindre än män vare sig de har barn, inte har barn eller ens tänkt sig barn. Löneskillnaden mellan mammor och kvinnor utan barn är liten, medan den mellan män utan barn och pappor är stor. Till pappornas fördel, säger Åsa Löfström som haft den könssegregerade arbetsmarknaden som forskningsfält i flera decennier.
Jag stöter på Åsa Löfström när jag läser Kvinnors lilla lista, en antologi Stödstrumporna sammanställde för drygt 20 år sedan. Där skriver en samling kunniga kvinnor om lönediskriminering, barnomsorg, abort, äldrevård och mycket mer. Det är rasande roligt skrivet, men inte lika kul att så mycket fortfarande har bäring.
Åsa Löfström skriver i sitt bidrag Barn, kön & lön bland annat om statistisk diskriminering. Det betyder att arbetsgivaren ser till kvinnor som grupp vid lönesättningen och eftersom kvinnor är föräldralediga längre, vabbar mer och jobbar deltid oftare och längre än män så syns det på alla kvinnors lönebesked.
Men, enligt Åsa Löfström, är det den könsuppdelade arbetsmarknaden, med en stor offentlig sektor, som cementerar lönegapet mellan män och kvinnor. Ett lönegap som består trots det att landstingen söker både sjuksköterskor och barnmorskor med ljus och lykta.
– Brist på arbetskraft brukar annars driva upp lönerna, men det gäller inte inom den offentliga sektorn. I den skattefinansierade sfären gäller andra villkor, säger hon.
Det finns löneskillnader beroende på kön även inom vården. För några år sedan drev dåvarande Jämställdhetsombudsmannen (JämO) ett fall till Arbetsdomstolen (AD) som handlade om skillnaden, på flera tusen kronor, i lön mellan en barnmorska och en sjukhustekniker. Den tvisten förlorade JämO och ett av domstolens skäl var att den manliga teknikern kunde välja att söka jobb hos en privat arbetsgivare som betalade bättre än landstinget. Det kunde inte barnmorskan och alltså var det motiverat att betala honom mer. Först tolv år senare skulle ett fall av lönediskriminering prövas på nytt i AD, men även denna gång kunde arbetsgivaren med framgång förklara löneskillnaden med marknadskrafter.
– Många trodde, och det anfördes också som argument, att privatiseringarna inom till exempel vård och skola skulle höja kvinnornas löner. Men det har inte skett, säger Åsa Löfström. För att få upp lönerna inom vård och omsorg krävs politiska beslut.
Den individuella lönesättningen har inte heller satt något spår för kommunal- och landstingsanställda. Däremot kan den ha drivit upp de statliga lönerna.
– I förhandlingssituationer kan det vara så att kvinnor jämför sig ”nedåt”, säger Åsa Löfström. Jag har själv gjort det, tänkt på vad mina tidigare kolleger på mellanstadiet i grundskolan tjänar och jämfört med min lektorslön.
Jag gör en egen mycket liten gallup som visar att de högre än hyfsat avlönande i bekantskapskretsen har tänkt på sin mammas, systers, kompisars löner när de förhandlat om sin egen.
Åsa Löfström har studerat lönerna för civilekonomer och fått fram att de kvinnliga har i genomsnitt 3 000 kronor mindre i månaden. Det blir mycket pengar under ett arbetsliv.
Du varnar för ett högutbildat kvinnoproletariat, vad är det?
– Det är om kvinnor i stor utsträckning slår i det så kallade glastaket. Alltså inte hamnar på den position de egentligen ska, med tanke på utbildningsnivå och erfarenhet, säger Åsa Löfström. Det är en dålig affär, både privatekonomiskt, för företaget och för samhället. Rätt person på rätt plats är mest lönsamt. För alla.
Vilken reform tror du är den viktigaste för att lönediskrimineringen ska upphöra?
– Föräldraförsäkringen, säger hon, men jag tveksam om det behövs en lagstiftning för att dela den rakt av. Utöka pappamånaderna så ger det sig successivt.
Jag suckar, det har tagit männen 40 år för att komma upp till ett 25-procentigt uttag av föräldradagarna. Hur lång tid ska det behöva ta?
– Kanske 20-25 år till, säger Åsa Löfström.
Jag hör att hon ler.
