Under en dryg timme bjuder Teater Tamauer på en föreställning kring ett ämne som den senaste tiden fått ett uppsving i det offentliga samtalet, nämligen mens. I takt med Liv Strömquists hyllade sommarprat om mens och antologin ”Kvinnor ritar bara serier om mens” har ämnet hamnat i strålkastarljuset. Det är även denna antologi som gett näring till uppsättningen av föreställningen. Det tabubelagda och hemlighetsfulla kring menstruationen börjar sakta men säkert att luckras upp och Teater Tamauer bidrar på ett skarpsynt sätt till denna utveckling.

Föreställningen inleds med en historisk återblick över hur mensskydd sett ut under olika decennium. Skildringen av dessa olika epoker görs på ett humoristiskt sätt som lockar till mycket skratt bland publiken. Humorn genomsyrar hela föreställningen, vilket har en avdramatiserande effekt på ett ämne som dessvärre fortfarande upplevs som skambetonat och väldigt privat hos många. Istället lyfts de gemensamma erfarenheterna av menstruation och det skrattas igenkännande när det illustreras hur en med hjälp av ihoprullat papper klarar sig igenom en så kallad akutmens. Att synliggöra kvinnors (fittfödda kvinnors) erfarenheter och upplevelser är stärkande såväl för den feministiska kampen som för den enskilda kvinnan. Teater Tamuer lyckas göra rummet till en varm plats fylld med gemenskap och skratt.

En biologilektion inte helt utan risker

Teater Tamauer är även pedagogisk i sitt uttryckssätt då en som åskådare ges en biologilektion i hur kvinnans menscykel fungerar. Under denna del lär vi oss om hur olika hormoner ökar i olika faser i menscykeln och hur dessa påverkar den menstruerade kvinnan. I ett mansdominerat samhälle tenderar kunskap om kvinnokroppen att hamna i skymundan och det känns både intressant och viktigt att lyfta fram kunskap om den kvinnliga kroppen. Jag slås av hur mycket det är jag faktiskt inte vet om min egen kropp och dess påverkan av den hormonresa som en menscykel innebär.

Samtidigt kan det vara problematiskt att lägga så stor vikt vid biologi då det riskerar att förminska kvinnan till ett kroppsligt väsen. Genom historiens gång har mannen fått symbolisera kultur och intellekt medan kvinnan förpassats till att stå för natur och kropp. Kvinnans underordning har rättfärdigats med biologiska argument såsom att kvinnors menstruation har en sådan stark fysisk och psykisk påverkan att kvinnor inte klarar av att utbilda sig eller inneha maktpositioner. Teorierna kring att kvinnans sociala status i samhället beror på hennes biologi har varit många och än idag finns sådana förlegade tankegångar kvar. Än idag går det att finna åsikter som att en kvinna på grund av faktorer som PMS inte är kapabel till att sköta ett arbete lika bra som den sansade mannen. Ett allt för starkt fokus på biologi riskerar att befästa den här uppdelningen mellan den förnuftiga mannen och den hormonstyrda hysteriska kvinnan. Balansgången mellan att på ett upplysande sätt lyfta fram biologiska aspekter om kvinnokroppen och ett deterministiskt förhållningsätt som utgår ifrån biologism är ibland svår, men på det stora hela lyckas föreställningen med att vara lärorik utan att sjunka allt för djupt i det biologiska träsket.

Om män hade mens

Det biologiska riktningen följs upp utav ett mer kritiskt synsätt på hur samhällsstrukturer påverkar den menstruerade kvinnan. Bilden av mens som något äckligt och skamfyllt lyfts likaså bilden av mens som ett tecken på normalitet för kvinnor. Det är en mångfacetterad skildring som ges där olika relationer till menstruationen får utrymme. Vi får möta den unga tjejen som inget hellre vill att den första mensen ska komma då bristen på denna får henne att känna sig onormal och okvinnlig. Samtidigt ges en röst åt tjejen vars första mens inger känslor av obehag och sorg. Vi får ta del av hur de första dropparna blod blir inträdet till en vuxenvärld som hon inte känner sig hemma i. I kontrast till den biologiska infallsvinkeln problematiseras här hur kvinnor reduceras till sin kroppar. Den unga tjejen frågar sig: ”Varför har inte killar någon kropp? De har bara sin person”.

Det lyfts hur mensen fungerar som ett förstärkande av genus då den månatliga blödningen blir en del utav en kvinnlig identifikation. På så sätt fyller även menstruationen en särskiljande funktion mellan könen. Pjäsen gör det tydligt att den samhällssyn som finns på mens är starkt kopplad till den patriarkala ordningen. I ett väldigt komiskt nummer får vi ta del av hur det skulle kunna vara om det istället var män som menstruerade. Stoltheten och gemenskapen kring menstruationen går då inte att ta miste på och givetvis är menskydd gratis. På arbetsplatser införs ledighet de första mensdagarna och synen på mens som något äckligt existerar inte. Denna omvända skildring av mens är ett effektfullt sätt att belysa hur kvinnans underordnade position i samhället är avgörande för synen på mens.

Teater Tamauer tar ett viktigt steg mot ett mer tolerant och jämställt samhälle. De gör det dessutom med humorn som främsta vapen, vilket gör att föreställningen känns lättillgänglig och lättsam, utan för den sakens skull sakna djup och innehåll. Emellan skratten lyfts viktiga och allvarliga ämnen som endometrios och PMDS. Stundtals är det lite väl mycket fokus på biologi och ett problematiserande utav en sådan utgångspunkt hade varit behövlig. Men som åskådare lämnar du ändå föreställningen med såväl ökade kunskaper som med ett leende på läpparna. Föreställningens skådespelare Helena Gezelius och Åsa Gustafsson välspelade och synkade insats förstärker den postiva upplevelsen ytterligare. Förhoppningsvis kan en sådan här uppsättning bidra till en mer öppen dialog där delade erfarenheter kan få menstruerade tjejer och kvinnor att känna sig lite mindre ensamma om företeelser såsom akutmens och PMS-relaterade vredesutbrott.