Keisha Jenkins blev det tjugoförsta offret för dödligt transvåld i USA i år. Maria Ramnehill reflekterar över hur rasism, fattigdom och kvinnohat påverkar vilka transkvinnor som dödas: ”Lösningen på våldet mot transkvinnor är inte enkel, utan kräver ett helt annat samhälle än det amerikanska - det kräver klasspolitik, antirasism, feminism och en allmän sjukvård.”
Amerikanska transaktvister har länge kallat det dödliga våldet mot svarta transkvinnor en epidemi. När Keisha Jenkins i Philadelpia för en vecka sedan blev det tjugoförsta offret i år är kraven på åtgärder mer akuta än någonsin. Det ligger nära till hands att tänka att det motsvarar ett ökat våld, men det är inte säkert. Det kan också bero på att man har blivit bättre på att identifiera offren för det transfoba våldet – en tanke som är minst lika oroande som en ökning skulle ha varit.
Vi vet att de cirka trehundra offer för transfobiskt dödligt våld som räknas varje år vid Transgender day of remembrance i november bara är en del av alla de, oftast transkvinnor, som faktiskt mördas för att de är trans. Nästan alla de 21 kvinnorna har av polis och medier inledningsvis beskrivits som män och namngivna som sina dödnamn. Ju starkare transrörelse ett land har, som Brasilien eller USA, desto fler offer för transfobiskt våld kommer att kunna identifieras. Och den ökade synligheten för transpersoner i USA de senaste åren kan mycket väl ha lett till starkare transrörelse som bättre klarar av att rätta polisens och mediernas inledande felrapportering.
Alldeles oavsett om det speglar en ökad rapportering eller om våldet faktiskt ökar pågår en epidemi av mord på svarta och latina transkvinnor i USA. De flesta transkvinnor möter trakasserier och våld men det dödliga våldet drabbar särskilt svarta transkvinnor. En mängd faktorer bidrar till snedfördelningen.
Enligt NCAVP (The National Coalition of Anti-Violence Programs) var Keisha Jenkins den 21 transkvinna att mördas under 2015. Det är den högsta uppmätta siffran något år, snart dubbelt så många som 2014 och aktvister kallar det undantagstillstånd för transcommunityt och en pågående epidemi. Med en månad kvar till årets Transgender day of remembrance, dagen då transcommunityt minns de hundratals transpersoner som mördats det gångna året, väntar man fortfarande på en reaktion från president Barack Obama.
Åtgärderna som krävs är många. Sedan 2009 är transpersoner inkluderade i hatbrottslagstiftningen – men samtidigt kan män som soldaten som mördade filippinska transkvinnan Jennifer Laude hänvisa till att brottet skedde i panik, såkallad trans panic defense, för att försöka få en mildare dom. Det är en taktik som baseras på synen att transkvinnor är förövare som lurar stackars män. Oavsett om kvinnan varit öppen med sin transstatus direkt är risken för våld stor. Att ligga med män ökar naturligtvis risken för transkvinnor att utsättas för transmisogynt våld. Partnervåld är utbrett, en cissexistiska syn på transkvinnor som män kombinerat med internaliserad homofobi gör att våldet ofta är särskilt grovt.
Att polis och medier inledningnsvis felkönar nästan samtliga offren betyder att de inte kunnat ändra juridiskt kön eller namn. En av fyra transkvinnor lever i extrem fattigdom: tillgången till hormoner för de fattigaste är osäker och många tvingas avbryta behandlingen. Många kvinnor som har recept tvingas halvera sin egen dos och sälja resten på svarta marknaden för att kunna överleva. Många tvingas när de inte får något arbete till slut till sexarbete för att försörja sig och finansiera transitionen. Många sjukförsäkringar inkluderar inte behandling för könsdysfori som hormonbehandling eller hårborttagning och väldigt få täcker kirurgi.
Behandlingarna är dyra och en rasistisk arbetsmarknad betyder att svarta och bruna transkvinnor tillhör de fattigaste grupperna. Att halvera sin östrogendos eller tvingas avbryta behandlingen med jämna mellanrum betyder att de fattigaste transkvinnorna också är de som har svårast att passera och att de tvingas leva en längre tid med med den kropp som lätt avslöjar dem som trans. Därmed ökar risken att utsättas för våld.
Rasism spelar också en mer direkt roll. Vid en manifestation i augusti sa Lourdes Ashley Hunter, en av grundarna av TWOCC (Trans Women of Color Collective), “It’s easier to mark us and abuse us because society already sees us as not having social support”. I augusti skrev transaktivisten Mey ”I’m terrified for all of my trans sisters who are already not seen as human because they are Black, and have their trans womanhood used as just one more excuse for why they shouldn’t be allowed to live”. Hon pekar sedan på paradoxen att man pratar om transrevolution när fler transkvinnor syns på film och i medier än någonsin samtidigt som fler svarta transkvinnor mördats i år än någonsin tidigare.
Nyligen rapporterades att Kalifornien blir den första staten i landet som inte längre kommer att tillåta trans (eller gay) panic defense. Det dödliga våldet mot transkvinnor är alltså i viss mån sanktionerat av det amerikanska rättsväsendet. Våldet i sig är transfobiskt, men drabbar svarta kvinnor mer än andra.
Lösningen på våldet mot transkvinnor är inte enkel, utan kräver ett helt annat samhälle än det amerikanska – det kräver klasspolitik, antirasism, feminism och en allmän sjukvård. Det kräver en transvård som är öppen för alla som vill ha den, snarare än bara dem som passar in i varje läkares godtyckliga bild av vad som kännetecknar riktiga män och kvinnor.
