”Mänskligheten har aldrig producerat en dödligare version av sig själv än den som är övertygad om att vara utvald att visa mänskligheten vägen till lyckoriket, och för att uppnå detta lyckorike – i dess religiösa eller politiska form – överskrider alla gränser.” Heléne Lööw i dag på förintelsens minnesdag.
Det är i dag 70 år sedan de ryska trupperna nådde portarna till Auschwitz – det mänsklighetens helveteshål som blivit själva symbolen för den nationalsocialistiska utrotningspolitiken. I samband med befrielsen av Auschwitz började världen att förstå vidden av katastrofen. Att en katastrof ägt rum det visste världen redan. Under lång tid hade uppgifter om vad som pågick sipprat ut. Världen visste, inte omfattningen, men den visste.
Sommaren 1945 anlände många förre detta koncentrationslägerfångar till Uddevalla, som var en av de orter i Sverige som valts ut att ta emot dem i så kallade övergångsläger. Många var utmärglade och svårt medtagna och fick bäras på bårar genom staden till de skolor de kom att inkvarteras i. Utrotningspolitikens yttersta konsekvenser blev påtagligt uppenbara för alla som ville se.
Från början var det tänkt att de skulle stanna några veckor över sommaren, men de flesta kom att bli kvar mycket längre än så. De var helt enkelt i allt för eländigt skick för att kunna flyttas. Hösten 1945 kunde skolorna inte öppnas i tid utan skolstarten fick skjutas upp i väntan på att det skulle bli möjligt. Många av de överlevande reste vidare till andra delar av landet, eller till andra länder. Men en grupp blev kvar: ”de som kommer från lägren”. Det var så de kallades i min barndom, de människor som hade ett intatuerat nummer på armarna.
”De som kommer från lägren” – i detta anades en mardrömsplats långt borta, som inte fick beröras, inte talas om – exakt vad lägren var förstod jag först i skolan då en film från befrielsen av Bergen-Belsen visades i skolan. Ocensurerat och utan kommentarer mötte vi mardrömmen. Där någonstans bestämde jag mig för att bli det jag blev. Och efter att ha ägnat 30 år av mitt liv till att på olika sätt studera antisemitismen, och andra föreställningar som slutat i ohyggliga katastrofer, är det en insikt som framträder tydligare än andra.
Mänskligheten har aldrig producerat en dödligare version av sig själv än den som är övertygad om att vara utvald att visa mänskligheten vägen till lyckoriket, och för att uppnå detta lyckorike – i dess religiösa eller politiska form – överskrider alla gränser. Alla handlingar, hur ohyggliga de än är, kan motiveras av att de är ”beklagliga men nödvändiga” för ”mänsklighetens bästa” – de tjänar ett högre syfte.
Och de som utpekas som fiender reduceras till icke-människor, symbolen för ondskan eller för de ”förlorade förrädarna”. Få har klarare uttryckt denna föreställning om att de är utvalda att genomföra en ohygglig men för mänskligheten nödvändig plikt än SS ledaren Heinrich Himmler i sitt tal till SS männen i Posen den 4 oktober 1943 där han sade med hänvisning till förintelsen av de europeiska judarna; ”Vi har fullgjort detta ytterst svåra uppdrag av kärlek till vårt folk, och vi har inte tagit någon skada av det i vårt innersta, i vår själ, i vår karaktär.” Denna mening är själva essensen i de leende mördarnas ohygglighet.
