Arifs essä kretsar kring den gråzon som skvalpar mellan föreställningen av ett övergrepp, och det faktiska övergreppet:

”Bilden av en våldtäktsman som en avvikande, störd man med svårigheter att kontrollera sina sexuella drifter kvarstår. Bilden av en våldtäkt som ett överfall likaså.”

Den dominerande förekomsten av denna för det ”normala” mycket avlägsna varelse i våldtäktssammanhang dementerar Arif i sin essä, där hon väver samman flera personers erfarenheter av våldtäkter i befintliga relationer och som allt som oftast skulle betraktas som svåra att bevisa, eller att den våldtagna visade samtycke. Med ordbok och brottsbalk pekar hon på glappet mellan handling och bedömning, och konstaterar att det sistnämnda görs utifrån förövarens perspektiv. Liksom i andra fall av juridisk vittnesbörd efter våld eller trauman, är det inte en enkel sak att förklara vad som hände, om en alls minns. Ändå är det den drabbades berättelse som misstros, vilket Arif menar är ytterligare ett övergrepp:

”Att aktivt frånta dennes (hennes) upplevelse av en kränkning som utförts mot dennes (hennes) kropp är ett brott i sig”.

Det var 10-tals chefredaktör Madeleine Grieve, som hade bett Arif att skriva en essä utifrån tematiken övergrepp. Hon kände då redan till Arifs poesi, som publicerades i tidskriftens förra nummer. Arif förklarar att essäformen gjorde det möjligt för henne att ta ställning på ett annat vis än vad det är i poesi. Samtidigt menar hon inte att essäformen för den delen inte kan vara vag.

– De händelser som jag beskriver i texten kan tolkas på flera vis, beroende på vilken situation som man själv står i, säger hon och förklarar att texten syftar till att ge rum åt dessa olika perspektiv. Ändå är Arifs text mycket rak, och har ett tydligt syfte: att synliggöra det patriarkala våld som övergrepp ofta mycket tar sig uttryck igenom, även i rättsprocessen.

– Ofta är det snarare den som har utsatt en annan för en våldtäkt som får medömkan, säger hon, som understryker att hon vet hur det är att bära dessa dubbla övergrepp.

– Det är därför som jag skriver. Jag tror att litteraturen kan vara en motvikt till detta. Min text utgör därför ett litterärt motstånd som ger rum åt vad som annars inte hörs.

Ett eget språk

Att inte tros är att förnekas rätten att tala, då erfarenheten bakom orden som uttrycks ignoreras. Detta menar Hanna Alvage är att fråntas sitt eget språk.

– Det juridiska språket är ett maktuttryck och verkar under en outtalad överenskommelse om att det bara finns ett språk. Detta är det andra övergreppet, säger hon och understryker hur offer därför tvingas att lära sig ett annat språk, maktens språk, för att berätta om sina erfarenheter.

– Kanske kan du utöva mak över en annan när du väl kan detta språk, men det gör dig inte fri från förtryck, säger hon och hänvisar till sin juridiska verksamhet. Därför är det oundvikligt att jämföra poesin med juridikens lingua, eftersom poesin verkar motsatt.

– Där är inte sakligheten en premiss för att något ska betraktas som sant eller äkta – i dikten går det att omförhandla det oförhandlingsbara. Där kan vi göra anspråk på vår egen berättelse, säger hon och hänvisar till Arifs tidigare uttalande om gärningsmannens perspektiv som allomfattande lins i rättssalen.

– Men, att du inte kan styrka något betyder inte att det inte har skett.

Bredvid Alvhage och Arif sitter poeten Gustav Almestad, som medverkar med en icke-heterosexuell erfarenhet från gråzonen. För, om det är något som ska sägas om våldtäkter så är det att de främst begås av män – det är även alla i panelen överens om. Men huruvida det endast är i heterosexuella relationer som våldet äger rum, är inte lika uttalat. Självklart är det inte så, och vid varje horisont vibrerar nya argument för osaklighet vid eventuella angivanden.

– Enligt min erfarenhet är det är inte ovanligt att, för att just återta språket, använda härskande uttryck i samband med sex. Att kalla varandra för slampa eller att leka hora är erotiserat till den grad att ett verkligt övergrepp är svårt att skilja från en lek – i alla fall för förgriparen. Eller?

Almestad menar här att sättet på vilket vi talar och tänker riktar vårt begär, vilket placerar oss i över- och underordningar i förhållande till varandra. Att ljuga för sig själv eller andra menar han är ett sätt att undvika ansvaret för detta – att låta leken fortgå.

Låta monstret tala

Ännu ett alternativ till det egna språket visar Dimen Abdulla, Radioteaterns husdramatiker och vars facebookinlägg från maj i år var vad som fick Madeleine Grieve att starta processen kring temanumret. Inlägget räknar upp de många övergrepp som Abdulla har utstått under sin snart trettioåriga livstid, och finns nu publicerat i numret.

Ändå är det inte om utsattheten som Abdulla talar under tisdagens seminarium. I stället hänvisar hon till dramatikerdebuten och monologen ”På alla fyra”, från 2014, där hon tillsammans med skådespelaren Bahar Pars tog det gemensamma beslutet att karaktären på scen aldrig skulle vara svag.

– Bahar skulle göra en kvinnogestalt som tedde sig motsatt förväntningar och normer. Vi ville ta bort alla symboler som på något sätt kunde bekräfta publikens bild av verkligheten. Självklart blev folk, eller – män – förbannade. De kände sig hotade, förklarar hon.
Att det sällan finns bilder som varken förövare eller förövad kan identifiera sig med är panelen ense om, men när det kommer till gestaltning på scen är Abdulla emot att ens närma sig förövarens perspektiv.

– Även om ordet våldtäkt rymmer så många perspektiv, så vill jag inte reproducera den bilden.

Arazo Arif fyller i:

– Istället borde vi söka oss bort från förhållandet ”förövare” och ”överlevare”, säger hon och understryker att det inte bara är ”svaga” personer som utsätts för våldtäkt.

– Det göder bara chimären om att förövaren är en barbar, och inte någon i vår närhet. Och det är denna missuppfattning som möjliggör våldets fortgång.

Även poeten Aase Berg använder sig av omvända maktförhållanden för att hantera den patriarkalt härskande dikotomin.

– Dessa ”våldtäktsmän” betraktas som outsiders, men kvinnor ses aldrig som sådana. Istället är de skogstokiga eller trasiga. Därför uppfann jag Haggan, och hon är en anark. Jag uppfann henne för att hon skulle skriva.

Det är mycket riktigt Haggan som ligger bakom såväl Aase Bergs senaste bok, ”Hackers” (2015), som hennes kommande. Karaktären beskriver hon som en obekymrat ljugande sådan, som verkligen praktiserar rätten att uppfinna sitt eget språk.

– Vad händer till exempel om man inte slutar prata, eller om man är skitful? Det är inte min uppgift att uppfostra gärningsmännen, men i det läge som jag kan ljuga, eller tala rakt ut, då gör jag det, säger Berg och förklarar att hon kallar praktiken för en litterär aktivism, som ständigt sveper längsmed gränsen till galenskap.

– Det handlar om grundläggande kommunikation; att tala klarspråk. Problemet är att när somliga gör det betraktas de som tokiga.

Strategin är ny för Berg, som tidigare skrev inifrån en språklig fångenskap, som hon beskriver det.

Inget osannolikt

– Nu befinner jag mig hos extremerna, eftersom det är där som jag kan belysa de vardagssituationer som jag själv har varit med om. Det är genom att studera dessa extremer som vi kan se våra egna, gränsliggande monster, säger hon och hänvisar till Natascha Kampusch biografi ”3096 dagar”. Titeln syftar till det antal år som författaren hölls fången av Wolfgang Priklopil i en källare i Wien.

– Berättelsen kan tyckas osannolik, men den är skrämmande lika vilken parrelation som helst.
Arazo Arif fyller i:

– Problemet här är att det finns ett underförstått facit för hur en våldtäktssituation ska se ut, och att den som utsätts för övergreppet ska reagera med en viss sorts motstånd.
Hanna Alvage instämmer, och menar att det inte sällan är en viktig överlevnadsstrategi att just spela med förövaren.

– Därför kan berättelsen om övergreppet tyckas osaklig, på samma vis som reaktionen på våldet förväntas ta sig uttryck i rättssalen. Men, ett trauma kan dröja med att ge konsekvenser för en persons erfarenhet, och kanske tar detta inte sig uttryck annan stans än i den egna kroppen, säger hon och understryker åter behovet av poesi som en form där det egna språket ¬ – och uttrycket – ryms.

– Jag vill tro att det språk som vi använder oss av utanför rättssalen till slut ändå kommer att läcka in i denna, eftersom jurister ändå är människor.