Recensionerna av Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit var inte bara positiva när boken kom ut för ett par år sedan. Kritikerkåren avslöjade dessutom en efterlängtad läsning och en nyfikenhet på vad som kunde komma. Vitsvit omtalades som både ny i sin genre och mer aktuell än vad bokmarknaden tidigare sett.

Nu kommer Vitsvit i dramatiserad form för radioteatern.

– Det är första gången som jag arbetar med den här tematiken. Och jag tror att det nu kan komma nya berättelser som tar plats och ges utrymme, säger regissören Saga Gärde.

Athena Farrokhzad har själv beskrivit ”Vitsvit” som ett körverk. Och efter att ha gett sitt samtycke till en pjäsform och också hört vad regissör och skådespelare åstadkommit av manuset är hon nöjd med resultatet.

– Här får rösterna liv och kan utforska det ljudlandskap som finns i orden, har författarinnan sagt.

Språket i Vitsvit är uttalat och skapat av människor som likt Athena Farrokhzad har kommit in i den svenska och västerländska språkdräkten som flyktingar. I ensemblen bakom den pjäs av Vitsvit som sätts upp i radio nu, har de medverkande alla erfarenheter av migration på olika sätt och deras personliga minnen har fått prägla uppsättningen.

Bokens, på några sätt, nya originella språk och uttryck grep genast tag i Saga Gärde när hon läste den. Om man ska tala om en handling rör det sig om röster som vittnar om krig, rasism och migration och vad som händer med den människa vars tillvaro förändras och vars drömmar och liv har svårt att hitta sin plats.

Det allmänna i den subjektiva upplevelsen

Saga Gärde kontaktade Manal Masri som då, i början av det här året, var nytillträdd producent på Kulturradion i Malmö. Hon blev lika engagerad som regissören att göra en scenisk radioframställning av boken.

– Vi insåg båda vikten av att hitta röster som i sina vanliga liv är nära den verklighet som Vitsvit tar upp, säger Manal Masri.

– Vi valde vilka som skulle medverka utifrån att vi fann en intimitet i rösten, ett personligt tilltal framför det teatrala, säger Saga Gärde

Hon har inte den bakgrunden eller sådan personlig erfarenhet, men kan ändå sätta sig in i det Athena Farrakhzad skriver om.

– Om och när människor möts krävs det vilja, från båda sidor. Att anstränga sig för att uttala ett namn rätt är bara ett litet exempel. Men det kan vara nog så viktigt, säger hon.

Manal Masri menar att frågorna som tas upp i Vitsvit kan verka komplicerade.

– Men de skådespelare som medverkar känner igen problematiken. Och för andra behöver det inte vara svårt, Athena Farrokhzads text resonerar så klart och tydligt, säger hon.

I svensk radioteater har det varit ovanligt för att inte säga helt tomt på röster med brytning eller dialekt tidigare, än mer i sammanhang med innehåll som i Vitsvit.

Inga pekpinnar

Dramatikern Lars Norén är bara en av många som efterlyst en sådan utveckling av den svenska radioteatern, för att bättre spegla det moderna samhälle vi lever i.

– I radion är vi så vana vid att höra rikssvenska, den här föreställningen öppnar dörrar för alla nya röster i vårt land att komma fram och höras, menar Saman Bakhtiari, en sons röst i Vitsvit.

Precis som övriga roller ingår han i pjäsens familj som samlats runt ett middagsbord och i olika fragmentariska sekvenser ger bevis ur sina liv.

– Författarens historia är visserligen subjektiv men alla vi som deltar känner igen den ur vårt samtida land, säger Saman Bakhtiari.

Han påpekar att så gott som allt i våra liv kan sättas in i en politisk kontext.

– Men i Vitsvit handlar det inte om att ge några pekpinnar. Var och en som lyssnar får göra sin egen tolkning, säger han.