Kan huden alls närvara i ett rum utan att forma dess utrymme? Och om vi tar bort eller väljer att inte visa vår hud, hjälper eller förstärker det vad vi försöker undkomma? Hur kommer vi förbi kroppen, huden? Är det genom att inte titta på den alls? Vad kan vi göra i stället för att tala kropp? Kanske är det orden som skapar kroppen. Självklart är det orden som skapar kroppen. Alternativ: att vara tyst. Men, då använder vi inte kroppen, när vi inte talar om och med den – är vi alls i kroppen då? Det är med frågan om tystnad utan kropp eller samtal med kropp som jag besöker föreställningen Versaler på Atalante i Göteborg.

Versaler inleds med Karin Boyes död, varefter hennes kvarvarande ord följer oss genom föreställningen. Orden härstammar från Boyes föga ihågkomna verk Astarte. När jag kommer till Atalante den sista kvällen för föreställningen minns inte jag heller Astarte. Eller, jag har aldrig hört talas om vad som främst omskrivs som Boyes kritik mot kläd- och modeindustrin. I Therese Svenssons korsläsning av Boye och Donna Harraway handlar Astarte om den vita konsumenten, som är ”ohjälpligt förbunden med andra kroppar i en värld som vi delar”.

Berättelsen utspelar sig i ”det stillastående sagolandet Kina”, där unga kroppar intra-agerar. Begreppet är fysikern Karen Barads, och syftar egentligen till elektroners konstanta utbyte av positioner i molekylernas många lager. På samma vis menar Barad att både levande och död materia har utbyte. En konstant tillblivelse av cirkulation. Detsamma gäller för våldet. Eller, gör det det? Handlingens ständiga återskapande av sig själv. Människan är köttiga knutar, hårt snörda till identitet och kapital. Eller, som Therese Svensson säger: det vita humanistiska subjektet är ett fantasifoster. En föreställning av dikotomier och av tillblivelse genom skillnad. Att inte vara den där Andra.

Icke-våld

Genom klädestyget berör den vita överklasskvinnan och den dehumaniserade barnarbetaren varandra. De möts genom fibern, men det långt efter att silkesmaskarna har skållats till döds. Numera finns den heta vattnet som ärr på flickans händer och som ett glänsande skynke över kvinnans kropp. Maskarna intra-agerar långt efter sin död, och Barads teori om hur materia spelar roll, eller; how matter comes to matter, synliggörs när livet inte är tillräckligt som argument.

– Sällskapsarter är alla som ingår, säger Therese Svensson.

– Låt oss vara ett artigt sällskap, säger hon, och lägger fram fakta i det tomma utrymme mellan henne och oss i publiken. Hon läser innantill men låter ofta blicken glida över bänkraderna, som att hon försöker se oss ofta alla i ögonen. Skulden vilar tungt mellan våra axlar, ett gott samvete köps inte för pengar, inte ens om pengarna läggs på scenkonst.

På Atalante är det ingen som säger nej.

– Både förövare och offer är ohjälpliga inför våldet, säger Julia Willén, och understryker att även betraktaren är delaktig.

– Vi är intrasslade i en väv av makt.

Av siden

Jag ser ner på mina byxor, på min tröja och på de kläder omkring mig; oss. Tygen skiljer oss inte åt, även om de förhindrar en direkt kroppsberöring utöver ansikte och hand. Tygen för oss samman genom vårt upprätthållande av våra skillnader, av våra kläder. ”Den som förvånas över världens fördärv har inte kommit till en moralisk mognad ännu.” Julia Willén citerar Susan Sontag under det att vi i publiken läser Astarte. Vi placeras inför dess blanka sidor, även de av fiber. Där inför står vi ohjälpliga, för också den är vit, om än lite gulnad. Tiderna och texterna följer med oss i vårt görande, men boksidan förblir platt.

Boye kan inte tala för barnarbetaren Polis, ej heller kan Therese Svensson. Men, inte kräver väl lyssnande alltid tal? Kanske är det först till ett öra som det alls är möjligt att tala, om tala innebär att säga något som blir hört. Att handla på vis så att handlingen påverkar, sy kläder som brukas eller köpa kläder som dödar. Jo, de två subjekten i Boyes Astarte och i Therese Svenssons anförande talar med varandra. Men, eftersom de båda är fiktiva varelser är det vårt ansvar att lyssna.

Vi, som på söndagseftermiddagen sprang över övergångsställen och in genom dörrar för att visa vår biljett och sätta oss till rätta. Nittio minuters samtal. Tyvärr var kommunikationen enkelriktad. Therese Svenssons och Julia Willéns respektive läsning av Boye skrivs inför våra blickar och jag vill, men kan inte stryka under raderna, skriva kommentarer eller läsa om. Likt silkesmaskarnas korta liv försvinner orden inför mina händer, och jag vet inte om de handflatorna skållas eller ikläds silkesvantar. Oavsett vilket är min hud stum och jag famlar, försöker att greppa, men glider, tappar. Jag vet vad jag har inför mig, men jag kan inte greppa det.

Min hjälp finner jag i språket. Genom att skriva ner allt vad jag hör, kanske kan jag då integreras i samtalet. Kanske kan jag i mitt nedtecknande infoga en liten förändring, ett förslag, eller en fråga. I mina stumma händer kan pennan forma de ord som inte får plats i rummet eller i huden. Orden som skapar det samtal som gör ”om” och till ”till”, ”med”, eller ”genom”.

Ansvar att lyssna

I Versalers andra parti lämnar jag över pennan till Janinne Rivel, som syntolkar föreställningen. Hennes röst markerar de ljuskällor och positioner som mitt öga under de senaste 45 minuterna har lärt sig att inte längre se. Minna Elif Wendin rör sig över dansmattan och Rivels ord följer hennes kroppsdelar med adjektiv och metaforer, som bit för bit placerar henne vid golvet.

Språket, den motor som för också denna text vidare, bjuder mig in med blicken på platser som jag annars skulle ignorera. Jag blundar, och slutligen inleds samtalet. Mina ögon svarar på Rivels ord och i en silkesskimrande dimma formas koreografin innanför mina ögonlock. Jag bjuds med i samtalet, jag lämnar stolen och känner rörelserna i mina öron.

Det är mitt ansvar att lyssna, sa Svensson tidigare. Nu känner jag att jag kan ta det ansvaret. Jag kan tala inte i men genom kropp. Det är inte genom Elef Wendins kropp som jag talar, men med erfarenheten av min egen. Ingen av våra kroppar inkluderas bakom mina ögonlock, bara rörelserna kvarstår, och orden föregår behovet av kropp eftersom de själva är kropp. De spelar roll, som Barad säger.

Så, vilka uttalanden kvarstår bakom ögonlocken, om det alls går att förbli där. Innanför vår egen hud. Det är en trygg plats där jag slipper betrakta eftersom jag hela tiden ser. Därför ser jag ingenting. Så, jag försöker att blunda där innanför ögonlocken, jag försöker att åminnas ovetskapen, att o-veta.

Teori och praktik separeras

Ovetandet, det är vad som erbjuds under Versaler, och det kan, som Therese Svensson säger, inte ske med tvång. Ingen är tvungen att besöka föreställningen och när den är över är det heller ingen som är tvungen att stanna.

”Vi måste upphäva oss själva i den Andres text.”

Willén citerar Gayatri Spivak, och jag påminns om att det är just vad jag inte gör. Genom att invänta rum för samtal, genom att blunda och genom att skriva upprätthåller jag min del i berättelsen. Det är en berättelse om våld, främst sprungen ur kolonialism och rasism. Min närvaro är ytterst performativ, och genom att förbli ovetande om denna upprätthåller jag de strukturer som Svensson och Willén talar om, och som Elif Wendin dansar.

Jag måste upphäva mig själv som oumbärlig slutprodukt, för att låna Spivaks ord. Därför är det inte underligt att jag upplever ett glapp mellan läsning och koreografi. Jag sitter däremellan, med min kropp och min penna konstituerar jag återkommande de dikotomier som jag ville skriva om i denna text. Motsättningarna som växer ur att teori och praktik separeras, det våldsamma i att inte låta språken mötas och lära av och bli till genom varandra, ja, kanske skapa oberäkneligt många nya språk tillsammans.

I stället är det jag som är det enda språket, och i den mjuka åskådarstolen förblir jag ovetande. Eller, som Spivak skulle uttrycka det; mina privilegier är ett hinder för kunskap om vad som finns utanför vår hegemoniska diskurs. Inte konstigt att jag blundar, jag måste ju sitta kvar.

– Vi tillhör den form av vittnen vars uppgift är att minnas, säger Julia Willén.

Doftlöst våld

Ändå sitter jag där på stolen och sörjer över silkesmaskarna och över orden som aldrig skrevs, i stället för att låta mina brister bli omvänt performativa, så att de genererar vad som de saknar. Men, att göra liv levbara, som Julia Willén förespråkar, det kan jag inte göra på Atalante. Där kan jag bara glömma. Jag kan glömma akademins grepp om kunskapen och jag kan glömma erfarenhetens grepp om kroppen.

Versaler hjälper mig att o-lära, ja, att avlära vad som annars är självklart; min egen närvaro. Men, jag undrar om det hjälper; att glömma mig själv i texten som jag ingår i författandet av. För, ju mer jag glömmer, desto mer närvarande blir jag i texten och ju mer blänkande boksidor täcker jag fram. Det spelar ingen roll hur mycket bläcket blöder, mina händer är stumma och vare sig känner eller doftar våldet i skrivakten. Det våldsamma i mina ovetande linjaldragningar över anteckningsblocket i vilket jag gör Versaler till min föreställning.