I pjäsen Tigern, av den rumänska dramatikern Gianina Carbunariu, får olika röster berätta om samma händelseförlopp. Den bengaliska tigern Mikaela rymde från stadens zoo och irrade omkring på stan i flera timmar. Vittnesmålen spänner från när Mikaela rymde, tills hon sköts ihjäl på öppen gata.
De som berättar är stadsbor och turister, flera djur, en bil som repades och en skolbyggnad som inte ville släppa in tigern. Alla såg de Mikaela men har olika uppfattningar om henne. Var hon aggressiv, lat, utnyttjande? Eller försökte hon att vara vänlig? Eftersom Mikaela inte kunde tala på människors språk framstår Mikaela som en stum karaktär fram till pjäsens sista scen, då en isbjörn från djurparken berättar om Mikaelas längtan ut i världen.
Pjäsern Tigern tar upp frågor som är aktuella i samhällsdebatten: migration, tiggare och flyktingar. För detta använder sig pjäsen av grepp som är hämtade från barnboken och fabeln. Karaktärerna utgör varsitt exempel på mänskliga egenskaper eller människors inställning till främlingar. Genom att ställa typerna mot varandra får publiken en lektion om livet. Alla fabler tvingas till en balansakt för att inte bli övertydliga. Tigern klarar denna balansakt galant.
Pantsätter pälsen
Porträttgalleriet är brett och roligt. Mest skratt väcker David Fukamachi Regnfors i rollen som en nervös gråsparv. De flesta karaktärer är för upptagna av sig själva för att verkligen se Mikaela. En bankman försöker utröna Mikaelas behov som kund, men klarar inte av att se individen som står framför honom. Därför slutar det med att han pantsätter tigerns päls och beviljar ett lån. Men tigern slänger ifrån sig pengarna, hon söker något annat, kanske vill hon upprätta en kontakt genom vilken omgivningen erkänner hennes existens.
Den sista scenen i pjäsen är den mest effektiva. Djuren i djurparken minns Mikaela men kan inte komma sams om hur hennes död ska tolkas. Babianen menar att tigern blev offer för människors övervåld, och vill ta henne i försvar. Noshörningen är istället arg på tigern, det är hennes fel att människorna nu satt upp elstängsel i djurparken så att inga fler ska rymma. Av rädsla för pennalism viker den möjliga solidariteten hos djuren ner sig. I slutändan drar de tillbaka sina klagomål. ”Vi har det nästan bra här. Vi tycker nästan om människor” säger isbjörnen.
I Dramatens fabel avkläds vår tids offentliga samtal, som visar sig inte alls vara fritt. Självupptagna experter tar all plats medan de som drabbats mest knuffas bort från rampljuset. I hopp om att slippa värre behandling böjer sig djuren och visar sin tacksamhet. Men det får de inget för.
