Jag öppnar badrumsskåpet och sträcker min hand mot flaskan med nagellacksborttagning. Men så stannar jag upp. Nej, jag tar inte bort det avskavda nagellacket i dag. Jag ägnar någon tankesekund åt Judit Butler, åt performativitet – hur vi hela tiden skapar kön. Och jag tänker på Beverly Skeggs, professor i sociologi, och det hon skriver om respektabilitet, kön och klass. Jag vill vara respektabel i dag för jag ska strax iväg och föreläsa om likabehandling och normkritik för förvaltningschefer. Jag sätter på mig kavajen, men den känns inte helt jag. Jag kompenserar därför med det avskavda nagellacket, den ickeperfekta femininiteten, som får sitta kvar. Jag får ändå tillräckligt med makt i klackar och kjol. Många kommer känna sig trygga och tänka att hon är inte någon galen feministaktivist, hon är nog sansad och kunnig. Jag tar på mig min älskade fuskpäls men lämnar guldväskan hemma. Det blir too much annars.

Stackaren kan någon tycka, vad ytlig och självmedveten hon är. Någon annan kanske tänker att privilegierade människor som blir lyssnade på, och kan välja sin framtoning, ska sluta ta upp värdefullt utrymme i feministiska tidningar. Men jag tänker att vi alla hela tiden skapar kön och sexualitet, att vi anpassar oss på olika sätt, mer eller mindre, och att vi alla behöver reflektera och diskutera det. För dessa gränser förminskar oss, ger ojämlika villkor och skapar våld. Är kläderna för maskulint vida, och skorna mer åt herrmodell, då blir det hotfullt. Hur kan hon understå sig att inte behaga män?! Men även kort kjol, urringning och starkt läppstift får den patriarkala piskan att vina – det är överdrivet, smaklöst, och på tok för sexuellt. Att bråka med den lagoma medelklassfemininiteten är därför också att bråka med patriarkatet. Eller att följa sitt begär – begäret till femininitet, och särskilt femininitet som inte helt passar in.

Inom lagomgränsen

Jag njuter av att känna mig fabulous och det gör jag i kjol/klänning, klackar, färgat hår, och smink. Lite (betoning på lite) som Bette Midler, som bara bestämde sig för att hon är fabulous även om hon inte uppfyller normerna för ”en vacker kvinna”. Jag tänker att det här handlar om hur jag förvaltar mina rötter, mitt arv. När jag växte upp var det viktigt att ha finklänningar och finskor, och jag älskade när det var dags att använda dem. Men jag fick absolut inte sminka mig förrän jag var en bra bit in i tonåren – det var för sexuellt lockande. Det skapade ett begär hos mig – att få sminka mig fin. Min farmor använde dock mycket smink och hon var alltid fabulous. Hon kunde gå runt i vår lilla miljonprogramslägenhet i silkig jumpsuit, finskor och Dame Edna-glasögon. När det regnade tog hon fram sina högklackade regnstövlar i guldfärg. Några decennier tidigare, när hon dristade sig till att lämna sin man (min farfar), gick hon även runt där, i den lilla norrländska bruksorten, på grusvägarna mellan tallarna, i höga klackar och blonderat hår. Hon var bara för mycket.

Men jag håller mig på lagomgränsen. I alla fall i heterosexuella sammanhang. Men jag är ofta lite för ”uppklädd” och får kommentarer som att ”jag skulle aaaldrig kunna gå i klackar, det är så obekvämt”, vilket ofta betyder ”vilket pucko du är som har på dig dom skorna”. Men så var det den där 40-årsfesten förra året. Tjejen som fyllde år älskar bröst, särskilt mina. Min present var att enbart klä mig i kjol, spets-bh och kavaj. Hon blev överförtjust. Men så hade jag hängt mycket i queera feministiska sammanhang just då, och där är det lika ok att vara påklädd som avklädd.

Medvetna människor

Jag tänkte inte på att det nu var hetero-fest och därmed patriarkala regler. Efter ett par timmar hade en vanligtvis sansad och fin småbarnsförälder till man tagit födelsedagsbarnet åt sidan och aggressivt frågat vad jag håller på med – vad vill hon egentligen?!! Det blev oro i leden och födelsedagsbarnet fick förklara mig i sitt tal – hur jag hade gjort mig fin för henne. Alla kunde pusta ut. Jag var inte längre horan som försökte locka män i fördärvet, utan bara lite klädsamt normbrytande bland dessa medvetna människor.

Beverly Skeggs pratar om hur respektabilitet är kontextuellt. I vissa sammanhang gäller sjal, i andra är det rätt kjollängd, eller att inte bli ihop med en kille för fort. På Nobelfesten är det respektabelt att vara avklädd på överkroppen. Bara axlar och urringning är fint. Kontrasten till de väldigt påklädda männen blir enorm, men det är normalt så länge klänningen täcker benen. Ben får istället vara avklädda på andra fester, och på gatan, men inte på alla arbetsplatser. Unga tjejer får dock inte ha urringning i något sammanhang – inte om vuxenvärlden fick bestämma allt.

Inte idealisk

Så många har försökt lyfta respektabilitet med mig. Under utbildningar förkläs det i meningar som ”Men vi måste förklara för tjejerna vad de sänder ut för signaler”. Och jag undrar alltid om inte tjejerna redan förstår det. Samhället är väldigt tydligt. Har du slida ska du göra dig fin. För att vara uppklädd behöver du vara avklädd. När du är avklädd är du sexig. Och jag tror många tjejer vill vara sexiga för de vill visa att de är sexuella, och det finns inte många sätt att göra det på. Och dessutom: tjejer borde få uppmuntran att tänka mindre på vad de sänder ut för signaler – inte ännu mer.

När jag kommer fram till förvaltningen där jag ska föreläsa kommer en chef i dryga 50-årsåldern fram och hälsar. Jag hajar till för en sekund. Hon har väldigt tajt vit blus på sig, vitblonderat hår, kort, kort kjol och ljusa nylonstrumpbyxor (inte alls tjocka tajts som medelklassidealet kräver när kjolen är kort). Det känns avklätt, sexuellt, inte alls vad jag förväntat mig där. På just den arbetsplatsen behöver hon såklart kompensera och gör det med platta bekväma skor. Jag tror hon känner sig fabulous på sitt jobb.