I dag är det 13 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin far. Runt om i Sverige är det en dag för att uppmärksamma alla de flickor och pojkar som lever under ständigt hot om våld för att de vill leva sina liv i frihet.

I Sverige uppfattar många att det var Fadimes död som öppnade ögonen på oss för den situation som många flickor befinner sig i. Eftersom Fadime hade varit i riksdagen för att få uppmärksamhet kring ett samhälleligt problem – hot och våld mot kvinnor som inte accepterar familjens önskemål om giftermål, sexualitet och samlevnad – kom verkligheten nära våra politiker och hedersproblematiken blev från och med det en politisk fråga.

Sedan dess har mycket hänt. Åtminstone om man ser till uppmärksamhet på problemen. Det har bedrivits kampanjer och utbildningar och fortfarande uppstår med jämna mellanrum debatter om hur man ska se på det patriarkala våld som ofta beskrivs som att det utförs i hederns namn. En del debattörer har stannat kvar i skyttegravarna medan andra har gått vidare i konstruktivt arbete. Hur mycket den ökade uppmärksamheten lett till en förbättrad situation för fler flickor och pojkar är en annan fråga.

Gick inte obemärkt förbi

På högsta politiska nivå har det funnits en person som hade den typ av patriarkalt våld som man ibland återfinner i familjer med ursprung i Mellanöstern och Turkiet som sin viktigaste fråga. För exakt två år sedan, på Fadimedagen, avsade sig Nyamko Sabuni sin ministerpost. Hon hade då suttit i riksdagen sedan 2002. 2006 utsågs hon till Sveriges första minister med afrikanskt ursprung.

Folkpartiledaren Lars Leijonborg valde henne, och Fredrik Reinfeldt utsåg henne, till integrationsminister och jämställdhetsminister. Efter valet 2010 flyttades ministrarna om, Sabuni fick behålla jämställdhetsposten men förlorade integrationsposten och blev istället biträdande utbildningsminister. En förändring som Nyamko Sabuni inte verkade vara helt nöjd med.

Nyamko Sabuni var inte en politiker som gick obemärkt förbi. Ändå menade DN:s ledarsida efter hennes avgång att hennes insatser varit blygsamma. Men med tillägget att hon inte varit tyst i hedersfrågan och att hon initierade kriminaliseringen av tvångs- och barnäktenskap.

Solospelare

Nyamko Sabuni gick in i politiken med ett stort engagemang för integrationsfrågor och mänskliga rättigheter. I teveprogrammet ”Min sanning” beskrev hon sitt intåg som att hon kände sig som en krigare. Hennes absoluta hjärtefråga var att kämpa mot det hedersrelaterade förtrycket.

Familjen Sabuni kommer från Kongo-Kinshasa, men Nyamko föddes när familjen levde i politisk exil i Burundi. Till Sverige kom de när hon var 12 år. Hon är inte ensam bland syskonen om att ha följt sin far i spåren och blivit politiskt engagerade. Flera av hennes sex syskon och hennes kusiner har ett starkt vänsterengagemang. Men hon valde en annan väg. Hon är liberal.

– Men frågorna är desamma, säger Nyamko Sabuni. Vi är alla engagerade i frågor om mänskliga rättigheter, vi ser bara olika lösningar.

Som politiker har hon gjort sig känd för att gå sin egen väg, att driva de frågor som hon brinner för mycket hårt. Bland de folkpartister Feministiskt perspektiv talat med så beskrivs hon som en ensamvarg, en som inte förankrar sina frågor, och att hon framför allt var Lars Leijonborgs val. Jan Björklund däremot, sägs inte vilja ha solospelare bland sina ministrar.

Ifrågasatt av feminister

Inledningen av Sabunis regeringstid blev dramatisk. Nyamko Sabuni är själv muslim, men när hon tillträdde som minister protesterade 36 företrädare för olika muslimska organisationer mot henne.

Därefter svarade hon på en journalists fråga att hon inte kallar sig feminist – och blev sedan ifrågasatt av hela den feministiska rörelsen. Folkpartiets kvinnoförbund såg aldrig i henne någon som ville driva deras frågor.

En av de första saker som skedde när Nyamko Sabuni tillträtt som integrationsminister var att statsbidraget till organisationen Centrum mot rasism drogs in. Chef för föreningen var hennes farbror Mkyabela Sabuni. Till Svenska Dagbladet sa Nyamko Sabuni i oktober 2007 att hon ansåg att CMR hade misslyckats med sitt uppdrag att driva opinion i frågor som rör rasism och främlingsfientlighet.

”De få gånger jag hört talas om deras verksamhet har varit i uppseendeväckande sammanhang, säger Nyamko Sabuni, och hänvisar bland annat till CMR:s kritik mot GB:s marknadsföring av glassen Nogger Black som anklagades för att vara rasistisk.”

Auktoritära förslag

Sedan kom könsstympningsfrågan. När nyheten kom att Nyamko Sabuni förespråkade gynekologiska undersökningar för att hitta vilka flickor som blivit könsstympade var det många som undrade hur en liberal kunde komma med så auktoritära förslag.

– Jag vet inte hur auktoritärt det är. Utgångspunkten är att vi undersöker alla pojkar till syfte att se att det inte finns biologiska avvikelser för att säkra framtida reproduktion. Sedan kopplade journalisterna mitt förslag det enbart till könsstympning men det är fel, säger Nyamko Sabuni.

– Vi undersöker inte flickor på det sättet och därför upptäcker vi biologiska anomalier sent. Kanske inte förrän man vill skaffa familj. För vissa blir det för sent.

Hon menar att man inom ramen för en sådan allmän hälsokontroll dessutom skulle kunna förebygga könsstympning eftersom föräldrarna skulle veta att det kommer att upptäckas.

– Det var en bieffekt. Varför anses detta repressivt, men inte när man undersöker pojkar?

Kör eget race

Nyamko Sabuni säger att hon är liberal i begreppets ursprungliga form. Det handlar om såväl rättigheter som ansvar och skyldigheter till samhället.

– Samhället har skyldigheter mot oss men vi har också skyldigheter och ansvar. Det blev en förändring åt det mer liberala hållet med Lars Leijonborg. Socialliberalerna har mest intresserat sig för rättigheterna.

Det är lätt att säga att Nyamko Sabuni inte är så intresserad av att anpassa sig. Hon kör sig eget race. Men i Sverige bestämmer inte ministrar på egen hand. Beslut ska gå igenom riksdagen och de myndigheter som ska genomföra besluten är självständiga att genomdriva projekten utan att ministern har rätt att styra i detalj.

Hur tycker du att du lyckades med ditt värv?

– Hedersfrågan har gått framåt jättemycket de senaste 10 åren. Det var oerhört viktigt att jag såg till att Ungdomsstyrelsen tog fram siffran att det finns 70 000 ungdomar som lever i den patriarkala tradition som begränsar flickor och pojkar.

– Mina ambitioner var att göra mer än att bara ge pengar till olika projekt – rapporten öppnade dörrar till ny lagstiftning etcetera. Jag ville göra mer av rejäl natur och nu sker mycket mer. Sedan återstår om frågan kommer att vara prioriterad av mina efterträdare.

Nyamko Sabuni flyttade hedersfrågorna från integrationsportföljen till jämställdhetsportföljen eftersom hon anser att det inte handlar om integration utan om patriarkala strukturer. Nu ser hon en risk för att frågorna inte längre kommer ha topprioritet.

– När man lyssnar på dem som diskuterar jämställdhetsfrågor så är det inte många som återkopplar till dessa frågor – då är det inte säkert att ministern tänker på det. Jag hade egna ambitioner och behövde inte en opinion utifrån.

Passiva efterträdare?

Därför tycker Sabuni förstås att det var bra att såväl statsminister Stefan Löfven som oppositionsledaren Anna Kinberg Batra fanns med när föreningen GAPF (Glöm aldrig Pela och Fadime) hade sitt årliga arrangemang på Berns i Stockholm i lördags. Sabuni är själv ordförande för GAPF:s insamlingsstiftelse.

– Det är viktigt att vara med på manifestationer men jag vet inte om någon av dem har några program för frågan, säger Sabuni.

– En av mina prioriterade frågor var hedersfrågan och varken min efterträdare i Alliansregeringen Maria Arnholm eller nuvarande ministern Åsa Regnér prioriterar som jag. Det är viktigt att det som har byggts upp får fortsätta att utvecklats.

Sabuni förvånas över hur man kan kämpa för att få in fler kvinnor i bolagsstyrelser och inte samtidigt visa intresse för hedersfrågor.

– Det är dumt att bara ägna sig åt dem som har starka röster i samhället. Det sitter många pojkar och flickor i den här situationen, att de inte får välja vem de vill leva med, vem de får älska. Det finns kunskap om de här patriarkala traditionerna – vi behöver bara fördela resurserna rätt.

Numera betyder det att resurserna ska gå via Länsstyrelsen i Östergötland, där Juno Blom byggt upp verksamheten (för närvarande regeringens utredare om mäns våld mot kvinnor), som Nyamko Sabuni anser behärskar dessa frågor bäst. Men det var inte Länsstyrelsen som först fick uppdraget, utan satsningen gjordes via dåvarande Ungdomsstyrelsen (numera Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Mucf). Ungdomsstyrelsen gjorde flera utredningar som handlade om unga som drabbas av patriarkala strukturer och genomförde också en högskoleutbildning som hölls på flera platser i landet.

Avbrutet uppdrag

Utbildningen ”Gift mot sin vilja” var en 7,5 poängskurs på högskolenivå i samarbete med institutioner för genusvetenskap. Kursen behandlade tvångsäktenskap, våld i nära relationer, hedersrelaterat våld och förtryck samt hur förebyggande arbete och metoder kan utvecklas. Ett flertal lärare och föreläsare medverkade med olika perspektiv. Bland andra rättssociologen Astrid Schlytter.

Utbildningen fick goda omdömen i utvärderingar av de lärare och socialarbetare som genomgick utbildningen. Men enligt dem som arbetade i projektet avbröts uppdraget plötsligt efter lite över halva tiden när Nyamko Sabuni flyttade ansvaret för projektet och frågorna till Länsstyrelsen i Östergötland. De redan planerade utbildningarna fick ställas in.

I Eduardo Grutzkis och Lars Åbergs bok Heder och Samvete som getts ut på förlaget Sans, beskrivs det hela som en viktig flytt eftersom Ungdomsstyrelsen har ”en vinglig värdegrund”. Bland annat hade det inkommit några klagobrev på att en imam från Kista folkhögskola föreläst.

Varför flyttades projektet?

– Ungdomsstyrelsen fick påbörja arbetet men när utbildningsdelen var klar tyckte jag att Länsstyrelsen i Östergötland, som hade mycket erfarenhet av att arbeta med frågan skulle sprida sin kunskap så att hela landet skulle bli bra på det. Östergötland ligger i framkant. Man är medvetna där, man har mottagningar för könsstympade. Det är bra att de som jobbat med frågan får ansvar för hela landet.

– Länsstyrelsen är regeringens förlängda arm. Inte ovanligt att de har nationella uppdrag.

Men uppfattar du att satsningen då blivit större?

– Nej, inte större eller mindre utan jag tog ytterligare ett steg.

– Jag har lagt många uppdrag på Ungdomsstyrelsen – inte för att de var mest lämpliga, utan för att de var den myndighet som svarade under mig. De hade inte kunskapen innan och gjorde sedan ett fantastiskt arbete. Men bättre aktörer för det praktiska arbetet var Länsstyrelsen.

Men i boken beskrivs det som att du agerade efter att du hade fått några brev om att en imam funnits med?

– Det är förstås bara spekulationer. Flytten föregicks av ett långt arbete. Det finns alltid någon som inte är nöjd med de beslut som tas. Min bedömning var att arbetet skulle skötas av dem som hade de bästa metoderna.

Vilka är de bästa metoderna?

– Östergötland jobbar direkt med de drabbade. De kan erbjuda den enskilda en helhetslösning. De utbildar och jobbar mycket med skolor för att de ska vara medvetna.

– Jag vill se direkta aktioner. Det är bra om jämställdhetsministern tillsammans med utbildningsministern informerar skolor inför sommarlovet om risker med tvångsgiften. När jag slutade hade jag inlett ett samarbete med utrikesminister Carl Bildt för att ambassader skulle informeras. En sådan återkommande påminnelse behövs nu när det finns en lag som kriminaliserar barn- och tvångsäktenskap.

I teveprogrammet Min Sanning lyfte Nyamko Sabuni fram dem hon menar är hjältar i kampen mot hedersvåld. Det är Sara Mohammed (GAPF), Juno Blom (Länsstyrelsen i Östergötland), Eduardo Grutzky (författare och föreläsare om hedersvåld) och Astrid Schlytter (rättssociolog). Hon säger att det finns ett antal individer som har ägnat sig åt att göra skillnad, och att det är deras förtjänst att vi har kommit en bit på väg.

Eduardo Grutzky är i sin bok mycket kritisk mot islam. Och Sara Mohammed kallar sig ibland islamofob. Hur ser du på det?

–Jag vill inte recensera enskilda opinionsbildare. Den diskussionen bör vi ha passerat.
Så fort man säger heder så kopplar folk till islam. Men nu räcker det.

– Det handlar om patriarkala traditioner i kristna och muslimska familjer och bland personer som inte är religiöst praktiserande. Det är mer intressant att diskutera vilka uttryck förtrycket tar sig och vad de som utsätts kan få för stöd i samhället.

Sabuni menar att kvinnor som Sara Mohammed och den före detta nederländska politikern Ayaan Hirsi Ali har gått genom skärselden och att man måste respektera det och förstå varifrån de kommer. I andra fall kan kritiken mot islam komma sig av att man upplever att kristendomen i vissa delar genomgått en upplysningsutveckling som inte Islam genomgått.

Nyamko Sabuni menar också att kristna inte går ut och försvarar sig – som många muslimer gör.

– Muslimerna tar avstånd men det gör inte de kristna grupperna. Det kan vara en strategi. Den som svarar är den som förföljs medialt. Men det är också mekanismen i samhället. Islam är en ny religion i Sverige och många av oss som har tillgång till opinionen kan känna att vi vill försvara muslimerna. Men jag tycker att man kräver för mycket att alla ska kunna uttrycka sig precist. De som inte gillar muslimer – oavsett hedersfrågan – är lätta att hitta ändå.

– Sedan är ju ofta religioner en bov i dramat och det tror jag även de religiösa kan hålla med om. Religion ska vara en privatsak. Inte i bemärkelsen att den inte får synas. Men finns det skadliga traditioner som kan kopplas till religion så måste vi kunna säga det utan att kallas för islamofober.

Kraft hos de unga

Nyamko Sabuni är näst äldst bland syskonen. Tillsammans med sin far och farbror grundade hon Afrosvenskarnas riksförbund.

– Vi var främst kongoleser som var trötta på nationella organisationer utan pengar och resurser och vi ville samla afrikaner. Jag var den första ordföranden. Min väg in i politiken gick den vägen. Efter ett antal år av opinionsbildande som inte ledde någon vart.

Hon insåg att hon var liberal och sökte sig till Folkpartiet. Hon är inte längre med i Afrosvenskarna men funderar på att söka sig tillbaka.

– Det finns många unga nu som vill saker, de har kraft, så var det inte när jag lämnade organisationen. Jag vill gärna stötta de unga.

Hur ser du på tankar kring att definiera ras och begreppet rasifiering?

– Jag tillhör den grupp som inte vill ha kvar begreppet ras. För mig är det kopplat till biologi. Jag vet att de som använder rasifiering menar att det handlar om utseende och kanske de har rätt, men för mig är ras ett begrepp som är kopplat till biologi. Tycker man ordet ras ska finnas kvar då är det förståeligt att använda begreppet rasifierad jag gör det inte.

Behövs då inte begreppet för att kunna visa på diskriminering?

– Vem är då denna rasifierade person, får man bestämma det själv? Jag ser bara svårigheter. Bengt Westerberg (fd partiledare och statsråd, särskild utredare av rasism) ansåg syrianer vara vita medan jag ser dem som de så kallade rasifierade. Det viktigaste är att ha en nationell tillhörighet. Man kan vara kongoles, afrikan, invandrare, man får definiera på så vis. Rasifiering har bäring på vad man uppfattar snarare än vad man är. Mina barn ses som svarta i Sverige och som vita i Kongo.

Tycker du det kan kännas svårt för en aktivist som brinner för dessa frågor att vara liberal?

– De frågor jag har engagerat mig i hela livet – problemformuleringsprivilegiet för de frågorna är socialistiskt. Det som har drabbat mig är att mina intentioner ifrågasätts, man frågar om jag döljer min rasism bakom min hudfärg. Jag tror att många liberaler inte orkar bli ifrågasätta på så vis. Därför är det mest liberaler med invandrarbakgrund som tar striden, och det är synd att övriga inte orkar.

– Det är vanligt att människor på vänstersidan framträder som om att de är de som är goda. Men jag bestämde mig tidigt för att inte ta åt mig och jag kan göra det för jag vet vad jag talar om. En vänstermänniska kanske får mina vita priviligierade kolleger att känna sig osäkra men inte oss med invandringarbakgrund. Vi med invandrarbakgrund kan tala om det eftersom vi har tagit oss upp och vi vill på riktigt att fler ska lyckas ta sig fram.

Hur känns det att kallas rasist eller beskyllas för att vara en ”Onkel Tom”?

– Det är ett uttryck som används på oss som har kommit en bit på väg för att det anses normalt att människor som har kommit från en annan del av inte lyckas i samhället. När någon sedan faktiskt lyckas blir det hotfullt. Man tänker att de måste ha agerat på vita människors villkor. Jag och några andra pionjärer får utstå detta. Det är samma som kvinnor tidigare fick utstå. Snart är vi fler som kommit en bit och då kan vi börja prata om vilka som sitter i styrelser och jämföra våra löner.

Men Nyamko Sabuni har inte bara kritiserats utifrån utan även inom sitt eget parti.

– Man blir kallad för Onkel Tom och så har man sina egna partikolleger som tar avstånd från en. Reaktionerna när vi ville utveckla integrationspolitiken… Så fort vi ville diskutera så fick man höra något om Sverigedemokraterna. Vadå, vad har de med saken att göra? Nu finns ju ingen integrationspolitik över huvud taget.

– Jag har fått föra en kamp med fronter på alla sidor. Det var intressant men tufft.

Nyamko Sabuni är nu hållbarhetschef på teknikkonsultföretaget ÅF.