”Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk / och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen".
I foajén innan premiären av Farnaz Arbabis uppsättning av Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit ombeds vi av skådespelarna att lämna våra hjärnor utanför salongen med tillägget ”det kommer inte att komma nåt prov på det här”. Då visste jag inte än att min hjärna strax skulle sättas i uppror.
Jag läste diktsamlingen Vitsvit när den kom ut 2013, och som skådespelare och regissör var jag tveksam till hur det skulle gå att göra dramatik av detta stycke bombastiska poesi. Men dramatik är inte vad vi får på Unga klara, Vitsvit är så mycket mer. På premiären får vi uppleva hur Arbabi gör dikten till teater, inte teater av dikten.
Mellanrum
Genom att behålla Farrokhzads diktsamling intakt låter Arbabi poesin leda verket, men frigör och upphöjer samtidigt mellanrummen i orden. Genom ett inkluderande formspråk där gränsen mellan scen och salong är upplöst - utan att ta bort det teatralt bombastiska i verserna, långt ifrån realism, bjuder skådespelarna in oss till en värld där vi får vara i fred med våra egna tankar. Och det är just då det händer, i mellanrummet.
I mellanrummet, med hjälp av skådespelarnas positioner, skanderande körtal och lättrörliga förflyttningar iscensätter Vitsvit vårt mellanförskap. Men den låser inte in oss i det utan erbjuder oss tvärtom utrymme att skapa vårt alldeles egna rum. Där det finns plats för oss att sörja och skratta tillsammans åt allt vad exil gör med oss, vad exil är för oss som lever och bär den med våra kroppar och våra minnen och sinnen. Vitsvit höjer våra liv och synliggör händelser i alla våra parallella världar, relationer, tankar, kärlekar och språk. Vitsvit som scenkonst på Unga klara är en helande stund. Och jag sörjer, gråter, skrattar, nickar, blir glad, hulkar, minns, blir förbannad, får klaustrofobi, är stolt och vill att dom aldrig ska sluta.
Utmanar teaterns vithet
Farnaz Arbabi och ensemblen (inklusive Foad Arbabis musik och konst/mode/DJ-duon Mahoyos kostymdesign) skapar ett teaterrum som känns som en inbjudan från början till slut, med en rytmisk verbalitet och ett tydligt och rakt narrativ som skär genom hela verket trots dess böljande framfart. Skådespelarna tittar på oss, ser oss, talar till oss, andas med oss, de bär oss från första till sista stavelsen. Det är ett medvetet tryggt lyssnande ensemblearbete, där skådespelarna om och om igen böjer sig inför sina egna individuella impulser och kärleksfullt ger upp dom för varandras.
Farnaz Arbabi har genom åren gett oss verk efter verk (bland annat Utvandrarna, Invasion och nu senast X) där hen utforskar, utvecklar och utmanar den kritvita institutionella nordeuropeiska teatertraditionen och dess språk. Envist och medvetet använder hen sin plattform som både dramatiker och regissör, och numera konstnärlig ledare för Unga klara, till att forska i de konflikter som uppstår när teatern möter sin samtid. I Vitsvit tar hen det ytterligare ett steg.
Jag lämnar salongen med minnen av Oldoz Javidis iver och närhet, att hen berättar för just mig, med Bianca Traums blick som tar mig förbi scengolvet och ut ur salongen där hens röst brister och med Maria Salahs förmåga att framföra Farrokhzads ord som blev dom till där och då. Vitsvit är inget fördömande av förgripelsen med förgriparens språk, det är ett alldeles eget språk, bortom förgripelsen. En källa till kraft, ett av våra många sätt att överleva.
